Pga diverse åtaganden publicerar jag idag mitt inägg från cykelklubben.se i ungefär obearbetat skick.
Blåsvarta åskmoln och sommarlatmask är ingen bra kombination. Så den cykeltur jag laddat för hela dagen kom liksom av sig i går kväll. Bara att skjuta upp till morgondagen alltså!
Å strax före 8 bar det iväg. En helt vanlig solskenscykeltur med allt vad det innebär av uppförsbackar, bligande kossor och lustiga vindar rakt i näbben. När jag närmade mig rondellen i Vingåker för att styra ut på 52:an och 17 km hemväg, upptäckte jag att en långtradare hade siktat in sig på mig. Jag räknade snabbt ut att tradaren och jag skulle komma fram till rondellen ungefär samtidigt... Tradaren skulle säkert köra mot Katrineholm och eftersom jag skulle åt andra hållet så kändes det inte helt orimligt att jag skulle hamna under släpet strax efter ingången till rondellen... om jag inte bromsade.
En beteendevetare som forskat på cyklisters "vilda" framfart i städer, typ Örebro, menade att det strider mot cyklingens natur att stanna. Enligt mina egna teorier strider varje form av inbromsning mot cyklingens natur. Och min egen. Jag har ju fullt upp med att få upp farten!
Döm då om min förvåning när plötsligt tradaren bromsar... flera hundra meter före rondellen och låter mig få fritt spårval! Jag visade min uppskattning med en vänlig vinkning och så la jag på en riktig rökarspurt mot rondellen. Plötsligt kändes det som om långtradaren var cykelklungan som jagat mig över alptopparna i snart 20 mil... om blott tvåhundra meter skulle jag vara i mål, men de skulle äta upp mig fullständigt om inte... jag mosade på allt jag hade. Benen brände, solen sken, folket vrålade. Dödsföraktande slängde jag in cykeln i rondellen. 37 km/h ingångsfart, 32 ut... Jag klarade det! Uppbjudande mina sista krafter passerade jag mållinjen först av alla...
Å långtradaren for som sagt åt andra hålle, så chauffören såg väl inte ens med vilken fart jag anträdde upploppet. Men han fick i alla fall se ryggsidan av min tröja, det har inte många gjort!
Nu ska jag bli en vanlig människa igen och åka till tippen med resultatet av gårdagens garageröjning...
Make love i trafiken!
Å strax före 8 bar det iväg. En helt vanlig solskenscykeltur med allt vad det innebär av uppförsbackar, bligande kossor och lustiga vindar rakt i näbben. När jag närmade mig rondellen i Vingåker för att styra ut på 52:an och 17 km hemväg, upptäckte jag att en långtradare hade siktat in sig på mig. Jag räknade snabbt ut att tradaren och jag skulle komma fram till rondellen ungefär samtidigt... Tradaren skulle säkert köra mot Katrineholm och eftersom jag skulle åt andra hållet så kändes det inte helt orimligt att jag skulle hamna under släpet strax efter ingången till rondellen... om jag inte bromsade.
En beteendevetare som forskat på cyklisters "vilda" framfart i städer, typ Örebro, menade att det strider mot cyklingens natur att stanna. Enligt mina egna teorier strider varje form av inbromsning mot cyklingens natur. Och min egen. Jag har ju fullt upp med att få upp farten!
Döm då om min förvåning när plötsligt tradaren bromsar... flera hundra meter före rondellen och låter mig få fritt spårval! Jag visade min uppskattning med en vänlig vinkning och så la jag på en riktig rökarspurt mot rondellen. Plötsligt kändes det som om långtradaren var cykelklungan som jagat mig över alptopparna i snart 20 mil... om blott tvåhundra meter skulle jag vara i mål, men de skulle äta upp mig fullständigt om inte... jag mosade på allt jag hade. Benen brände, solen sken, folket vrålade. Dödsföraktande slängde jag in cykeln i rondellen. 37 km/h ingångsfart, 32 ut... Jag klarade det! Uppbjudande mina sista krafter passerade jag mållinjen först av alla...
Å långtradaren for som sagt åt andra hålle, så chauffören såg väl inte ens med vilken fart jag anträdde upploppet. Men han fick i alla fall se ryggsidan av min tröja, det har inte många gjort!
Nu ska jag bli en vanlig människa igen och åka till tippen med resultatet av gårdagens garageröjning...
Make love i trafiken!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar