Doping

Jaha, då var det dags igen. Riccardo Riccó blev den tredje cyklisten att bli torsk i dopingkontrollanternas allt finmaskigare garn. Som idrottsintresserad i allmänhet och cykelentusiast i synnerhet, blir man ju både trött och irriterad. Trött, för att det aldrig verkar ta slut och irriterad för att de aldrig verkar vilja lära sig. Men förbannad orkar jag inte bli längre.

[EDIT: En dryg timme efter att jag skrev det här inlägget meddelade Saunier Duvall-teamet att man, förutom den dopingmisstänkte Riccó, sparkat vinnaren av den spektakulära bergsetappen med målgång i Hautacam; Leonardo Piepoli. Det går utför med dem som går bra uppför...]

För egentligen är det ju inte förvånande för fem öre att vissa idrottutövare dopar sig. Det ligger så att säga i den mänskliga naturen att försöka vinna fördelar gentemot andra, att inte behöva anstränga sig i onödan och att faktiskt vara lite smartare än andra.
Jag påstår inte att det är smart att dopa sig, inte heller hör jag till dem som kallar dem som avslöjas för idioter.

Det finns ju, om jag fattat det hela rätt, två anledningar till att doping är förbjudet. Den ena aspekten är den helt hälsomässiga. Att det kan vara förenat med stora risker för den egna hälsan att stoppa i sig diverse substanser, det behöver man ju inte vara varken tänkare eller läkare för att kunna räkna ut.

Den andra aspekten handlar ju om att idrottarna ska tävla mot varandra på lika villkor. Ingen ska kunna skaffa sig fördelar på konstgjord väg. Därför finns det regler om vad man får, respektive inte får, stoppa i sig.

Själv har jag ju upptäckt att en banan och två stora slurkar sportdryck (blandad på druvsocker, en gnutta salt, limejuice och kranvatten) gör underverk med klippet i benen efter en timmes cykling... För att inte tala om vad en kopp kaffe kan åstadkomma!

Att peta i sig en banan under träningspasset är alltså ganska smart. Att trycka i sig en spruta med EPO, skulle även det kunna vara ganska smart gjort. I alla fall om ingen märkte något! Jädrar vad man skulle kunna cykla uppför backarna då...

Men nu är ju EPO dopingklassat och därför förbjudet...

-Jovisst, men om man samtidigt äter två knäckemackor med kantareller, så kommer ingen att märka att man tagit EPO... Så här gör vi...

Och så gör man något. Oftast handlar det om att man tar ytterligare något ämne för att maskera själva dopninsubstansen. Ungefär som att dölja den avslöjande andedräkten efter tjuvrökning med en stark halstablett... Man får inte vara dum!

Alltså kommer de smarta typerna att fortsätta klämma i sig otillåtna preparat, samtidigt som de ser till att maskera sina förehavanden på rätt sätt. På köpet vinner de ära och berömmelse, prinsessan och halva kungariket. Dessutom kommer de gång på gång att få uppleva den där känslan av att vara oslagbara.

Och det kanske är det som driver dem. Känslan av att vara bäst och starkast. Att inte krokna, som de andra... Framgången, och även drömmen om den, blir som en drog i sig och drogerna de behöver för att klara av det de vill uppnå är faktiskt inte farliga. Det är medicin. En heroinist är bara ute efter att må bra och får man bara sin dagliga dos, så är det inga problem... Det är inte heller något problem med att ljuga, stjäla eller luras. Jakten på "medicinen" står över allt annat...

Jag är glad att cykelsporten tar dopingproblematiken på allvar. Täta kontroller och snabba labbtester kommer i alla fall att göra det tydligt för fuskarna att chansen att ingen ska upptäcka vad de fifflar med, är minimala. Och fram till den dagen att motsatsen bevisas, kommer jag att tro att cyklisterna som just nu gör upp om vem som ska erövra den gula tröjan, alla tävlar på lika villkor, utan otillåtna substanser i sina blodomlopp. Jag hoppas att jag få rätt!

Hur blev det nu?

Jo då, vaniljglass hjälper mot halsont... lite. Friskare blir man inte, men det känns bättre. Idag så var halsen om möjligt ännu värre däran. Faktum är att jag vidtagit, den för mig extremt ovanliga, åtgärden att sjukskriva mig. Efter jobbet idag berättade jag för närmaste chef att det bara var att kalla in reservstyrkan till i morgon och på fredag. Jag måste helt enkelt hålla mig hemma och vara tyst ett par dagar.

Om man bortser från en dag med befarad (fast det var falsklarm) magsjuka förra våren, så har jag inte varit sjukskriven på typ 10 år.

Men hursomhelst, nu är klockan i alla fall slagen och jag ska sitta i ett hörn i hemmets lugna vrå ett par dagar och tycka synd om mig själv. Det är bästa medicinen. Förutom att kolla på TdF då förståss!
PS. Jo, jag kan följa TdF även de dagar som jag jobbar. Slutar alltid jobbet innan sändningarna börjar. Kan vara bra att nämna det, så ingen tror något...

Vilodag, fast helst inte!

Idag är det vilodag på touren. Själv hade jag noga planerat in en sväng på cykeln uppför Ånnabodabacken. Hade tänkt att det nog skulle vara bästa sättet att få fart på benen igen efter dens senaste tidens hålla-på-med-allt-möjligt-slit-och-släp-utom-cykling-verksamhet...
Det skulle säkert ha funkat om inte om hade funnits... Plötsligt låter ens röst som om man levt på whisky och cigaretter i ett halvt liv... Dessutom är det svårt att svälja! Gulp... förkylning på gång alltså.
Har tagit en riktigt lång middagsslummer idag för att om möjligt försöka sova ihjäl bacillerna. Det har väl inte funkat något vidare, vad det verkar. Nu säger en inre röst till mig att jag ska masa mig ut till affären på hörnet och köpa en låda glass... OK, vad har jag att förlora? Glass får det bli. Helst tre-smak, utan naturliga färg- eller arom-ämnen... Om det gå att få tag i sådana läckerheter nuförtiden?!?

I morgon rullar touren igen. Jag också, förhoppningsvis. Fast knappast inte uppför Ånnabodabacken! Men nästa vecka...

Touren

Årets Tour de France är en av de roligaste upplagorna på länge. I alla fall känns det både spännande och ovisst och tämligen oförutsägbart. Fram till häromdagen var det dessutom extra roligt att hålla koll på den ständigt lovande cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist. Resultaten tidigare i år indikerade att han var riktigt på gång.

Och visst infriade han förväntningarna, Gotland. Under fem etapper fick han bära den vita tröjan, den som visar att man är bäste cyklist under 25 år.

Tyvärr blev han av med tröjan efter den första bergsetappen, etapp 9. Och ännu mera tyvärr så hade han svårt att hänga med under den spektakulära etapp 10, den över Tourmalet och Hautacam. Det kommer säkert etapper framöver där Thomas kommer att kunna spela någon slags roll, men då förmodligen som hjälpryttare. I någon huvudroll tror jag knappast att vi kommer att få se honom något mer under årets tour, 28 minuter efter täten som han ligger.

Fast samtidigt kanske man ska låta osvuret vara bäst. Han är ju en erkänt duktig cyklist, och på rätt slags etapp kanske han kan få chansen, han är ju rätt ofarlig för sammandraget och därmed inte alltför hårt bevakad...

I morgon äntar vilodag för TdF-cyklisterna, själv är jag lite sugen på att antligen ta mig an Ånnabodabacken. Det som talar emot är min rossliga hals, det som talar för är egentligen... ingenting. Ingenting annat än att jag tycker att det skulle vara roligt att köra en vända. Minns ju båda mina turer i backen förra året. Den första, som gjordes en varm, men blåsig, julidag och den andra i samband med jobbkonferensen i oktober. Den första bergsbestigningen gick bäst, den andra var jättejobbig... Hur kommer den tredje att te sig?
Svar kommer inom kort på denna sida!

Pizza-koma

Efter en dag som ägnades åt att kattsäkra balkongen, trampade hustrun och jag iväg till Naturens Hus för att käka en bit mat. När vi parkerat våra cyklar och äntrat restaurangen, hungriga som vargar, så visade det sig att man inte kunde få lagad mat senare än kl 15:00!

Hallå, vi ville ju ha något annat till söndagmidag än kaffe och fikabröd...

Vi cyklade tillbaka och hamnade på La Paloma istället. Pizza och pilsner i solskenet på en uteservering i en lagom trafikeraad gatukorsning är aldrig fel.
Men oj, vad mätt man blev! Väl hemma så drog jag i mig en kopp kaffe för att försöka undvika den värsta koman, men det hjälpte föga.
Efter att ha kollat in målgången på den 9:onde etppen av touren var det dags att själv sitta upp på cykeln.
Det blåste ganska kraftigt och när jag trodde att jag hade medvind, var det i själva verket motvind... Rundan blev bara 42 km (och absolut inte uppför Ånnabodabacken) och jag var halvdöd när jag kom hem.
Pizza och pilsner är ingen bra uppladdning tydligen. Idag har jag dessutom rejält ont i halsen... Håller tummarna för att halsen ska rehabilitera sig av sig självt under dagens höjdaretapp på Touren. I morgon vill jag nämligen cykla igen. Uppför Ånnabodabacken!!!

Vilse i cyberpannkakan

Skulle som vanligt surfa in på cykelklubben.se för att kolla läget... Då visar det sig att sidan ligger nere!

Alltså får jag försöka lite senare. Lite senare i mitt fall blev efter 15 minuter. Samma sak! Provade efter ytterligare tio minuter. Repris!

Jag får väl helt enkelt skaffa mig ett eget liv, istället för att vara beroende av att snoka runt i hur andra lever sina.

Idag blir det till att jobba med att kattsäkra balkongen, kolla lite på touren och avsluta dagen med att ta en kvällsrunda på cykeln. Känner (kanske inte) för att cykla upp till Ånnaboda i eftermidag/kväll... Så får det bli!

Aj, aj... AJJJ!

Det finns två sorters cyklister... De som gjort en spd-vurpa... Och de som kommer att göra en! Jag gjorde min igår. Skulle korsa en gata, behövde bara trycka på knappen för att då grönt ljus. Klickade ur vänsterfoten och tog tag i stolpen med tryckknappen med högerhanden. Oops! Missade stolpen... Plonk, dump, tjong, så jag man där som ett fån på asfalten... Studsade upp i en blink och försökte se oberörd ut. Tror ingen såg mig... Körde iväg på grönt och kände mig tämligen oskadd. Det var bara höger långfinger som ömmade en smula... Efter en timme gjorde det rent av ont. Men jag kunde i alla fall böja på det i alla leder, så inget var ju brutet... Idag är det svullet och gör skitont... Men det går väl över... Och spd-vurpan är avklarad!

Jag vill ut!!!

Efter lördagens uppmjukningsrunda så förflöt söndagen i slapphetens tecken. En borrmaskin skulle inköpas liksom ett nytt bakdäck till hustruns cykel. Båda uppdragen klarades av ganska smärtfritt varpå det kändes helt ok att sjunka ner i tv-soffan och ägna sig åt andra etappen av Tour de France.
Just då krävde min kropp inte mer ansträngning än så för att vara nöjd. Trött kände jag mig också. På det där viset som det kan kännas i slutet av januari, när all världens mörker och kyla sakta men säkert börjat mala ner ens inre.
Tröttheten hade nog inget med cyklingen att göra, utan var nog mer ett utslag av den senaste tidens slit och släp.

Hursomhelst, när klockan ringde kl fyra i morse så kände jag mig riktigt pigg och utvilad för en gångs skull. Det var ganska grått väder ute och regnade lätt så jag promenerade till jobbet istället för att cykla. Ungefär halvvägs kände jag det. Suget! Ett påtagligt cykelsug för första gången på flera veckor. Jag hade nästan glömt bort den där känslan. Men nu fanns den där i alla fall.

När jag skulle gå från jobbet efter väl förättat värv regnade det fortfarande. Fast det var inget som skulle hindra mig, sade jag kaxigt till några arbetskamrater som verkligen ifrågasatte det lämpliga i att ägna sig åt cykling en dag som denna...
Äsch, sa jag. Det är helt ok att cykla när det regnar. Frisk luft med mycket syre!

Väl utanför ytterdörren insåg jag att mina jobbarkompisar hade fog för sina funderingar. Fy fasen vad det regnade! Det fullkomligt vräkte ner samtidigt som det kom rejäla vindbyar från norr som skickade kaskader av vatten framför sig. Det var bara att inse fakta, ingen cykling idag...

Men i morgon blir det i alla fall en runda. För suget finns kvar. Så till den milda grad att jag till och med köpte en klase bananer när jag var nere i kvartersbutiken för en liten stund sedan. En av guleböjarna ska få följa med i morgon. För nu vill jag verkligen ut!!!

Äntligen!

Det tog lite tid, men till slut så...
Vad jag syftar på är naturligtvis alla flyttbetstyren. Även om vi ännu inte kommit i ordning fullt ut i nya lägenheten, så är själva flytten över. Därför var det extra glädjande att lördagen den 5 juli verkade vilja bjuda på bra cykelväder.

Det hade regnat lite under den tidiga morgonen, men asfalten var i princip helt torr när jag rullade iväg åt nordväst från Örebro. Senaste gången jag satt på cykeln, var den 14 juni. Det var då jag gick i mål på Vätternrundan.
Kroppsminnet var det inget fel på. Rörelserna kändes välbekanta och det var inga direkta problem med att hitta vare sig reglage, pedaler eller sittställning. Däremot så var varken muskler eller hjärna inställda på just aktiviteten cykling.

Såväl småbackar som motvind och knagglig asfalt gjorde djupa revor i den självbild som hittills fått mig att tro att jag var i mitt livs form, typ. Å andra sidan så hade jag ju aldrig sagt mig själv något annat än att den här svängen bara skulle vara ett trivselpass, utan andra intentioner än att väcka kroppen (och hjärnan) så smått och påminna om att den numera ska tröttas ut av cykling, snarae än möbel- och kartonkånkning.

Rundan blev inte längre än 32 km, men just den här gången så kändes det preis lagom. Benen var inte riktigt med på noterna och ibland gick det också oväntat långsamt därför att hjärnan inte manade på i tid. Trots detta så blev det en väldigt angenäm resa i ett högsommarvarmt landskap med lite lagom motvind inledningsvis.

Skönt att vara på rull igen. Äntligen!

Vätternrundan 2008 The story

Det börjar bli hög tid att lägga VR 2008 till handlingarna. Här kommer min berättelse om hur det var, ur mitt perspektiv...

OBS! Pga flyttbestyr och begränsat med skrivtid, så presenteras storyn i delar... Här är första delen så länge...

Veckan innan det stora äventyret hade inte varit optimal, ur uppladdningssynpunkt. Tänkta dagar av vila, kolhydratladdning och lätt träning hade förbytts till ändlösa timmar av möbelflyttande, kartongkånkande och hyrbilsfix. Förutom det vanliga jobbet på jobbet och det samtidiga avslutandet av ett annat, jobbrelaterat projekt. Mer än sex timmars sömn per dygn blev det inte. Jag bestämde mig hursomhelst för att inte låta mig stressas av att de sista förberedelserna inte kunde ske efter det i förväg uppgjorda schemat. Jag hade ju ändå tränat riktigt bra under större delen av vintern och dessutom haft en nästan overkligt bra vår på cykeln.
När jag vandrade ner mot de centrala delarna av Motala på fredagseftermiddagen så var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning. Jag skulle köra med CK.se:s SUP 15-gäng och bara det att få träffa ett antal av cykelkompisarna här på bloggen live, kändes inspirerande. Min största fundering just då, var hur det skulle kännas att, efter 30 mil runt Vättern, cykla uppför backen jag just nu gick nerför. Jag bodde alltså på toppen av den backe som ledr ut ur Motala på väg mot Mjölby... Nåja, den dagen den sorgen!
Strax utanför restaurang Bella Notte där vi skulle ha vårt pastaparty, stötte jag ihop med Il Presidente och några minuter senare med Garo. Jag var lite sugen på att ta en titt i det stora tältet på torget, Garo slog följe med mig dit. Köerna var enorma så det blev just bara en titt in i tältet. Vi småpratade lite, lyssnade på musikkåren och tittade på den idogt tuggummituggande landshövdingen som gjorde sig beredd att inviga spektaklet, innan vi åter drog oss mot Bella Notte och pastapartyt.
Alla var där... eller i alla fall ganska många... och i takt med att pastaportionerna åkte ner, och en massa ansikten fick namn, så började så smått mina egna förväntningar och förhoppningar att stiga. Jag promenerade tillbaka uppför backen och la mig för att sova någon timme. Jag vaknade strax före kl 22 av att regnet slog mot rutorna...
En banan och en müslibar senare rullade jag på regnvåta gator genom Motala på väg mot starten. Trots blötan och mörkret så kändes det bra. Det var skönt att sitta på cykeln igen, den hade fått vila sig sedan Huklen och jag rundade Hjälmaren en vecka tidigare. Väl framme i startfållan så var det inte så svårt att få kontakt med SUP 15-gänget. Det var bara att söka sig till ljudet av glada tillrop och skratt! När så klockan blev 23:58 hade vi formerat oss direkt bakom motorcyklarna och gled så iväg. Nu äntligen, efter ett år av såväl förberedelser som funderingar (jag bestämde mig när jag såg en kompis gå i mål på VR 2007), var jag alltså på väg ut på mitt livs första Vätternrunda...
Det är en speciell känsla att cykla i mörker. Att ligga mitt i en klunga av oräkneliga cyklister i mörker, är ännu mer speciellt. Att göra det när regnvattnet stänker från alla håll är nästan surrealistiskt. I alla fall om man har glasögon!
Efter någon mil hade jag i alla fall lärt mig känna igen några av SUP 15-cyklarnas reflexer, det gällde ju att inte tappa bort sig i denna ändlösa karavan av blandade cyklister. Farten var inte direkt hög, men det gällde ändå att vara koncentrerad på vad som hände en bit framör på vägen. Ena stunden flöt det på ganska fint innan någon plötsligt skrek broms-broms-broms en bit framför. Då var det bara att själv tjoa samma sak och samtidigt försöka bromsa både mjukt och resolut och hoppas på att de som låg bakom, hunnit uppfatta vad som var på gång...

Fortsättning följer...

Vätternrundan 2008.

VR är avklarad. 30 mil runt rikets andra sjö... Det var första gången för min del och det gick som en dans. Faktum är att jag och mina kompisar skrattade och fikade oss runt sjön... Detaljer kommer...

Motala nästa!

Måndag eftermiddag... konstaterar att det nu bara handlar om att vila sig i form under de återstående dagarna fram till fredag kväll 23:58 då jag sitter upp på cykeln för att köra Vätternrundan.
Körde ett kort, men jättesvettigt pass i fredags (42 km) och ett lite längre (151 km) jättesvettigt i lördags. Hade eventuellt tänkt ta en kortis på onsdag, men det blir inget av med det. Mina vilodagar kommer jag bl a att tillbringa med att kånka möbler och flyttkartonger. I alla fall fram till torsdag lunch...
Det blev sällsamt mycket som måste göras den här veckan... Så var det inte tänkt från början, men nu blev det som det blev... bara att gilla läget.
Återkommer i bloggform tidigast på söndag. Välkommen tillbaka!

Om att jaga sig själv...

Nedanstående text har jag lånat från min egen bloggning på CK.se igår...

Jag beslöt mig för att tävla mot mig själv i dag, till Flerohopp och tillbaka. Något man kan göra om man har en Garmin Edge 305 cykeldator. Den har nämligen en funktion som heter "virtual partner" som gör att man kan ha sin egen körning från en tidigare runda som referens.
Inledningsvis hade jag tryckt på lite fel knappar så jag såg inte röken av mig. Men vid Förlösa kyrka så kom jag på hur jag skulle göra och vips så låg jag 100 meter bakom mig själv!
Jag visste att jag känt mig rätt så stark i torsdags, så jag nöjde mig med att hålla avståndet bara. Gjorde ingen ansats att jaga ikapp så här tidigt i loppet. I slakmotorna upp mot Skrivaregärdet märkte jag plötsligt att jag närmade mig mig själv. Så i ett av de sista motluten smög jag upp precis bakom... avvaktade till strax innan krönet... Då petade jag i en tyngre växel, ställde mig upp i pedalerna och swischade förbi innan jag hann blinka!
Ganska snart hade jag byggt upp en ledning på ett par hundra meter, men jag lyckades inte skaka av mig helt och hållet. I mil efter mil låg jag grinigt kvar där bakom och såg mig själv slita ont därframme. Torsdagsjaget visste nämligen att det varit lite medvind under de sista 2 milen i torsdags och i dag var det ju i princip vindstilla, så någon hjälp därframme att hålla farten, skulla jag inte få... Det gällde bara att hänga i en bit till alltså, sedan skulle han därframme ha kört slut på sig...
Själv bestämde jag mig för att inte titta så mycket bakåt utan bara köra mitt eget lopp, helt och fullt. Svetten lackade, kossorna blängde och flugor flög in i min mun... Plötsligt fick jag se att jag försvunnit utom synhåll för mig själv. Jag låg nu 600 meter före! 600 meter blev 700 meter och 800 meter. Nu var jag helt rökt! Och jag som tyckte att jag kört så bra förra veckan...
Den sista milen blev en ren defilering. Utan att förta mig kom jag i mål 2, 4 km före mig själv. Så det blev en värdig avslutning på vårens Kalmaräventyr. Nu ska cykeln ner i sin väska och om några dagar är det återigen Närkeslättens asfalt under däcken.
Jag undrar just hur bra jag kommer att vara på hemmaplan? Jämfört med mig själv, alltså...

Vägmarodörer

På Nerikes Allehandas insändarsida har det under ett par dagar handlat om "träningscyklisternas vilda framfart på vägen..." En som vanligt (på den typen av sidor) ganska onyanserad debatt. Det intressanta, och samtidigt väldigt skrämmande, är att det finns trafikanter (bilister) som tycker att det är helt ok att "sätta cyklister på plats..." bara för att de är just cyklister. Sätta på plats i det här fallet innebär att man ska köra så nära man kan och helst tränga ner vederbörande tvåhjulingsidiot i diket...
Jag kunde inte hålla mig utan skickade in följande epos:

Så här är det... Cyklister som bromsar upp trafiken bör köras på direkt. Eller i alla fall trängas ner i diket. Varför är folk upprörda över en sådan sak? Störst går först helt enkelt.Men varför nöja sig med att näpsa cyklister, när det finns så många andra grupper i samhället som också måste lära sig veta hut...
Långsamma pensionärer som absolut måste ut och handla på Ica och Konsum under lunchen t ex. Så fort jag stöter på en sådan, kör jag på deras fula hälsenor med kundvagnen. Då lär dom sig. Dessutom handlar jag dyrare varor än vad de gör, alltså borde jag inte behöva stå och vänta under tiden som de på pin kiv ska försöka betala med jämna pengar, så utdraget segt som möjligt...
Människor som envisas med att stå i vägen och balansera barnvagnar i rulltrappan... Ja men hallå! Det är ju förbjudet, dom ska ju ta hissen eller hålla sig hemma. När jag ser något sådant trycker jag direkt på nödstoppet, så får dom se hur kul det är när man inte kommer fram i rulltrappan...
Osande grillar är ett annat otyg så här års. Ett par rök- eller tårgasgranater på lagom avstånd i vindriktningen från matmarodörerna brukar få ordning på eländet.
Och till skränande barn som hoppar omkring på studsmattor, mopedister, hundägare, frisbeespelare, gitarrister, frimärkssamlare, ballongfarare, datornördar, idiotiska programledare, puckon i största allmänhet och alla andra, vill jag bara säga: -Jag vet var er brevlåda bor!!!

Det var ingen som kommenterade mitt inlägg...

Hopp om livet

För ett år sedan bloggade jag om min då nyinköpta sadel. Jag var nöjd med den och tyckte att den motsvrade mina förväntningar. Kort sagt, den gick att sitta på!

Nu under våren har jag märkt att de gamla problemen med ömmande sittknölar har kommit tillbaka, Visserligen inte lika illa som med den gamla sadeln, men ändå...

Under dagens 85 km-runda till Flerohopp fick jag plötsligt nog. Nu skulle sadeln justeras. MAn ska ju inte hålla på och ändra och ändra, utan låta saker ta lite tid ibland, så att kroppen hinner vänja sig. Men nu, efter ett år så kan det väl vara dags.
Jag höjde sadelspetsen med ungefär 3mm och genast förvandlades den aningen obekväma
sadeln till en tv-soffa! Wow, vilken skillnad en justering kan göra...
Om den positiva förändringen är av bestående karaktär, eller bara tillfällig vet jag om ett år... Innan dess är det dumt att skruva och ändra...

Ciao!

Det blåser på toppen (och även där jag är)...

Idag blev det en tur till Orrefors. 117 km loggades innan jag var tillbaka i det gula huset på Ängö igen. Vägarna var helt underbara. Snudd på att man fick en överdos av småländsk Bullerby-idyll på köpet. Torp, hästgårdar, bondbyar, stengärdsgårdar, syréner, äppelblom, katter, lamm, kossor, traktorer, hästar, studsmattor (!?!)höns, gräsklippare och glasbruk. Fantastiskt!
Det enda som inte var riktigt bra idag, var vädret. Visserligen sken solen och termometern visade 15 grader när jag stack... men det var något lurt med det hela.
Just det, blåsten. Vinden forsade ner ända inifrån Bottenhavets innersta, förmodligen ännu isbelagda, vik. Och på vägen ner utefter landets ostkust så blev den lite taggig i kanten. Detta gjorde att jag lyckades ha motvind i stort sett hela vägen. Både dit och hem. Det blåste banne mig från alla håll. Samtidigt.
Mig icke tycka om!!! Inte min axel heller.
När jag knatade iväg till butiken på hörnet för att skaffa mig bananer till morgondagens (förhoppningsvis) tur så skrev någon av kvällstidningarna på löpet att det var Medelhavsvärme på väg...

Kan man hoppas på ett väderomslag redan till i morgon bitti?

Kallt och omysigt, men bra ändå...

Nu var det några dagar sedan jag cyklade. Till största delen kan man säga att upehållet var ett inplanerat träningsstopp, för att kroppen ska ges möjlightet till vila och återhämtning. Men en lite för sen onsdagskväll tillsammans med mina studenter, gjorde att den tänkta torsdagsträningen blev ett tidigt sovpass istället...

Det var faktiskt nära att dagens pass rök också. Helt och hållet beroende på det usla vädret. Kallt och blåsigt. Jag hatar när det är så. Speciellt i maj månad...

Men hur det nu var, så kom jag mig iväg i alla fall. Och man ångrar som bekant aldrig ett genomfört träningspass... Men jädrar vad ont i axeln/nacken jag får i det här vädret. Efter bara en dryg mil började det kännas... och efter tre hade jag svårt att vrida på huvudet. Stannade till en stund och gjorde lite uppmjukande rörelser och då blev det tillfälligt bättre. Men de sista två milen hem i motvinden var inte kul, om man säger så...

Jag fick i alla fall ihop 67 km och förhoppningsvis kan det bli lika mycket i morgon. Kan man hoppas att temperaturen stiger så pass så att det i alla fall blir tvåsiffrigt på termometern..? Växthuseffekten... hallå?!?

Tack!

Enligt ett analysprogram jag har kopplat till den här bloggen, har antalet besökare fördubblats under den senaste veckan. Trenden är tydlig och förhoppningsvis bestående. Därför vill jag bara i all ödmjuhet tacka för besöken. Kul att du hittat hit och fortsätter titta in då och då.

Den här helgen är jag hemma i Hampe (utan cykel) och ägnar mig åt att "administrera" familjelivet. Därför inget bloggande på ett par dagar. Konstaterar bara att vi hade en himla tur med vädret förra helgen när det var Hjälmaren runt...

Nu, i skrivande stund, är det 8 grader varmt och regnet hänger i luften... Förra veckans sommarvärme känns overkligt avlägsen... Trevlig helg!

Shit happens

Det är inte alltid det blir som det är tänkt... men i så fall är det ju bara att tänka om!
Var laddad inför en planerad runda idag. Vädret var helt ok, även om det kom en och annan kylig vindpust från havet. Men jag bestämde mig ändå för att inte köra.

Efter gårdagkvällens kylslagna runda så var jag fortfarande ganska öm i nackmusklerna i morse. Kletade in en rejäl klick med Tigerbalsam på det ömmande området, vilket iofs har gjort en del nytta... men det känns som om det smartaste är att inte hänga över ett bockstyre just ikväll. Och eftersom jag ska på Kaktusgala (mediestudenternas i Kalmar egen "oscarsgala") i morgon, så betyder det två vilodagar. Det kan aldrig vara fel, eller hur?

Alltså är det bara att gilla läget, fortsätta gnida in nacken med Tigerbalsam och hoppas på några ytterligare plusgrader tills på torsdag...

Hjälmaren runt

Nu kan man alltså lägga Hjälmaren runt 2008, till handlingarna. När jag köpte min racer för ett drygt år sedan var det just detta loppet som var mitt huvudsakliga mål. Sedan skulle jag se mig om efter ett nytt.
I skrivande stund är jag glad för att jag ganska tidigt under cykelsäsongen 2007 bestämde mig för att ha två mål inför 2008. Både Hjälmaren och Vättern. Sedan finns ju TdÖ (tour de Östernärke) att ta itu med under sensommaren.

Hjälmaren runt var en riktigt positiv upplevelse. Så här skrev jag i en kommentar på Huklens blogg på ck.se: Det var verkligen en fantastisk cykeldag. Dessutom min debut i sådana här sammanhang (om man bortser från Mjörn runt 1980). Jag har aldrig tidigare cyklat så långt på en dag, någonsin... dessutom har jag aldrig varit i närheten av den snitthastighet vi körde på idag. Mitt "magic moment" var nog när CK Ceres snälltåg kom ångandes strax öster om Arboga, på vägen mot Västermo. För en bråkdels sekund anade jag hur de skulle försvinna bort i fjärran, innan jag plötsligt märkte att jag hade kraft i benen tillräckligt för att hänga på sista rulle... Den resan fram till Hjälmarsund kommer jag sent att glömma.
Måste också passa på att lyfta på hjälmen för Kumlagänget. Det var en ren fröjd att få dela ert sällskap idag!

Som sagt, en väldigt positiv upplevelse. Jag hade ju mina funderingar innan start över hur långt 150 km egentligen är. Vidare funderade jag rätt mycket på hur jag skulle klara värmen. Visserligen gillar jag när det är varmt, men man vet ju aldrig. Hade jag tankat tillräckligt med vätska innan? Var kroppens celler fyllda med energi och näring tillräckligt? Var jag pigg nog?
Svaret på alla tre frågorna visade sig vara JA!
Det enda som egentligen inte var helt på topp, var min vänstra axel. Hade känt av en stickande smärta från axeln och upp mot nacken, under de sista förberedande rundorna i Kalmar.
Var på besök hos min massör, kvällen före loppet och han kunde bara konstatera att det var stelt och spänt. Han gjorde vad han kunde men på slutet av loppet hade jag riktigt ont.
Nu ikväll, måndag, var jag ute på en lite "skakaloss-runda" på 58 km. Efter halva sträckan kändes det som om hela axeln hade låst sig. När jag kom hem gjorde det riktigt ont, typ 1000 nålar, så fort jag vred på huvudet.
Efter en varm dusch smorde jag in området med en rejäl laddning Tiger-balsam. Hoppas att det hjälper. Just nu känns det skönt i alla fall...

Är sugen på en lite längre runda i morgon, men om det värker det minsta, så struntar jag i det. Jag vill ju inte riskera något, en månad innan Vättern...

Hjälmaren runt

Igår (lördag) körde jag Hjälmaren runt för första gången. Jag försökte göra några live-bloggar med hjälp av mobilen, men det var visst något vajsing med uppkopplingen...
Återkommer med en utförligare rapport från en fantastisk resa i ett för mig oväntat högt tempo.

Oskyddade trafikanter

På cykelklubben.se bloggade någon häromdagen om ett olyckstillbud på en cykelbana i Kalmar. I korthet handlade det om ett missförstånd mellan cyklisten och en grupp mötande gångtrafikanter. Det hela slutade med en lättare kollision, från vilken samtliga klarade sig utan skråmor eller men.
Den bloggande cyklisten undrade i samband med detta om någon hade koll på vad som gäller för gångtrafikanter och cyklister som samsas om samma cykel/gångbana.

Man kan lätt tro att samspelet mellan våra två största grupper av oskyddade trafikanter var reglerat på klassiskt svenskt vis med såväl lagar som förordningar. Men börjar man kolla så visar det sig inte riktigt vara så.
Att det är högertrafik som gäller i landet, det är solklart. Fordonstrafiken regleras till exempel av denna övergripande bestämmelse. Men var kommer gångtrafikanterna in?

Så här kan man läsa på trafikeniskolan.se (en infosida för pedagoger, producerad genom ett samarbete mellan Sveriges tre största kommuner):

Trafikförordningen är inte alltid helt tydlig när det gäller hur olika trafikanter ska ta sig fram på olika typer av vägar. Vad gäller till exempel för gångtrafikanter? Var ska man vara? Till höger, vänster eller spelar det ingen roll?
I trafikförordningen 7 kapitlet 1 § står det att gångtrafikanter i första hand ska använda gångbana eller vägren. Finns det ingen gångbana eller vägren ska man använda cykelbana eller körbana. Den som måste använda körbanan bör gå på vänster sida, så att man möter och ser trafiken som kommer emot en. Man ska också alltid försöka hålla sig så långt ut mot kanten som möjligt.

Så nära kanten som möjligt när man är ute och går på vägen, och helst på vänster sida. Ok. Men på en cykelbana då? Jag citerar samma källa som tidigare:

Det finns dock ingen bestämmelse i trafiklagstiftningen om var man ska gå på en gång- och cykelbana. Men eftersom gående som använder vägrenen eller körbanan bör gå längst till vänster i färdriktningen enligt trafikförordningen, är det rimligt att man går till vänster i färdriktningen även på gång- och cykelbanor.

Visst vore det väl på sin plats med lite tydligare r e g l e r här, eller?

Själv tänker jag på det här viset: Spelar nog ingen roll hur många regler det finns, de flesta verkar ju skita i att de befinner sig i någon slags trafiksituation överhuvudtaget... Under mina tre senaste cykelrundorn har jag bla a träffat på en hundägare som står på ena sidan av gång/cykelbanan samtidigt som hunden sitter på andra sidan och bajsar! De båda är förbundna med ett snöre rakt över vägen... Cyklande tonåring som sakta men säkert vinglar över i stort all asfalterad yta som finns... Full? Nej, bara sms:andes... För säkerhets skull avstängd från yttervärlden med ett par gigantiska hörlurar... En mediterande (?) rullskridsoåkare som åxå glider omkring utan någon som helst koll vare sig framåt eller bakåt (verkar det som iaf)... Men musiken i lurarna var säkert intressant...

FÖr att inte tala om alla obekymrade gångtrafikanter som strosar omkring med matkassar/barnvagnar/kompisar, utan att fundera någonting över att det verkar vara ett streck i mitten av vägen.

Ett streck som eventuellt betyder att den ena halvan av den asfalterade ytan kanske är avsedd att gå på och den andra halvan kanske är cykelbana...

Visst är det intressant att bilar (med alla sina säkerhetsutrustningar) helst ska hållas åtskilda från varandra med stålvajrar, samtidigt som oskyddade trafikanter får nöja sig med ett (knappt synligt) streck på marken som säkerhetsavskiljare...

Jag gillar verkligen att cykla. Dessutom är det välgörande både för den egna fysiken och för miljön. Däremot gillar jag inte att cykla på cykelbanor. Det är för stökigt helt enkelt. Då bortser jag helt från det faktum att cykelbanor ganska ofta är illa planerade (och även dåligt underhållna), med ologiska krumbukter och direkt livsfarliga "nav" där man ska samsas med övrig trafik.

De bästa vägarna för cykling går på landet. Små, smala och krokiga vägar, gärna i kuperad terräng, med lite trafik. Sådana samlar jag på. Ska berätta om några favoriter längre fram.
Favoriter som man dock endast når efter att ha "samsats" med i stort sett alla trafikantgrupper som finns under ett 10 km långt gatlopp på en kombinerad gång-cykelbana parallellt med en ständigt trafikerad matarled. En matarled som i sin tur får/blir av med trafiken via en himla massa tvärgator som en cyklist på cykelbanan måste korsa...

Fått upp farten!

Redan i söndags hade jag bestämt att dagens runda skulle bli av det lite kortare slaget. Efter gårdagens vila så kändes det dock inte så trivsamt att ge sig iväg. Konstigt, men så var det. Om kroppen fått bestämma så hade det blivit en vilodag till.
Men nu skulle det alltså cyklas, basta! En kortrunda på knappt 60 km stod på schemat. Medvinden ut ur Kalmar gjorde att den trista transportsträckan till Lindsdal avverkades i ett huj. Körde rakt fram vid Förlösa kyrka och siktade på Kristvalla för att sedan köra höger mot Kristvallabrunn och sedan den vanliga vägen över Skrivaregärde och Förlösa kyrka igen...

Jag tog i rätt bra ner mot Kristvalla. Det var lite oroligt i luften och en del kantvind här och där. När jag kom ut på den lite större vägen trodde jag att jag skulle få medvind... Det visade sig att vinden hade vridit så nu var det verkligen kantvind. Förmodligen hade jag haft en hel del motvind på vägen ner från Förlösa k:a.
När jag svängde av mot Skrivaregärde gick det alldeles utmärkt att damma på i drygt 35 km/h långa stunder.
Ibland sjönk farten lite omotiverat, då var det bara att skärpa sinnet och trampa på lite extra så var ordningen återställd.
Dete känns som om mitt största hinder när det gäller att cykla hyfsat fort under längre sträckor, sitter i hjärnan. Några sekunders brist på koncentration och latmasken får ner såväl kadens som hastighet. Tillbaka vid Förlösa kyrka så visade det sig att jag cyklat 45 km med ett snitt på exakt 30 km/h! Det är jag jättenöjd med. Så i fortsättningen kommer jag att varva distanspass med pass där farten prioriteras framför sträckan. För man blir liksom bra på det man tränar på, sägs det...
I morgon ska jag föröka klämma in en lita längre runda än dagens 57:a. Sedan är det vila som gäller tills på lördag. Då är det Hjälmaren runt!!!

Hemma!

Det blev 114 km sånär som på 80 meter... Ganska soligt men den svaga vinden var kylig, där den kom åt. 3 regnstänk fick jag på mig. Körde i kortbrallor, armvärmare och vindväst. Gårdagens runda tillsammans med en lite för klen frukost (den lev alltså inte så stadig som jag hade tänkt)gjorde att jag fick soppatorsk när det var en mil kvar, ungefär. Annars så var det toppen med ovanligt pigga ben nästan hela vägen.
I morrn blir det vila!

70 km avverkade...

Fortfarande känns allt bra. I alla fall om jag bortser från nacken och baken. Men det brukar gå över med tiden...

Liveblogg.

39 km avverkade. Benen har kännts bra redan från början. Skönt väder. Ca 15 grader. Jag pinnar vidare...

Äntligen!

Det ser ut som att det kan bli en bra dag idag. Det är redan (kl 8:00) nästan 12 grader varmt och en antydan till revor i molntäcket. Kläderna har torkat sedan igår och även cykeln ser ut att vara sugen på att lämna vardagsrummet. Nu väntar en stadig frukost, sedan bär det av! Återkommer med rapporter under resans gång.

Konstiga ben man har...

Den här bloggningen är en ren kopia av den jag skrev på CK.SE tidigare idag... Begränsad tillgång på tid gör att jag upprepar mig litet idag... I morgon kommer en exklusiv bloggning, direkt från min söndagsrunda, här. Promise!

Det var laddat för en långsväng idag. Smhi utlovade mulet, men uppehåll, svaga vindar och 12-13 grader varmt. Får duga, tänkte jag och fyllde fickorna med bananer och müslibars. Väl ute på trappan upptäckte jag att det regnade. Ett ganska uppkäftigt strilregn som uppbackad av väldigt många och gråa moln, definitivt inte tänkte ge sig i första taget.
This means war, tänkte jag och klädde mig återigen i min nyinköpta, röda, regnjacka. Dessutom har jag även skaffat mig ett par regnöverdrag till skorna, och det är väl just med tanket på sådant här väder, eller hur?

Iväg kom jag och efter 200 meter kände jag att mina ben definitivt inte var med överhuvud taget. Dom fanns visserligen på sina vanliga platser, men egagemanget inför dagens cykelövning var lika med noll! -Ah, det blir bättre, bara jag kommit igång, tänkte jag (som av födsel och ohejdad vana alltid tror att det blir bättre, snart...).

Det blev inte bättre. Regnet fortsatte att strila, och benen hävdade att dom sympatistrejkade till förmån för sjuksköterskornas krav på anständiga löner...
Själv försökte jag då intala mig att det inte gjorde något att det inte var någon fart alls. Det var ju i första hand en massa mil jag var ute efter, får ta hur lång tid det vill...

Efter 37 km behövde jag stanna för att kolla om ytterligare en kroppsdel ville säga upp bekantskapen med mig... Men det var ingen fara, den hade bara kommit i kläm (näe, inga ytterligare detaljer i det ämnet), och därför jämrat sig lite...

En banan slank ner tillsammans med några slurkar hemblandat energidryck innan det var dags att trampa iväg igen. Och det fortsatte i samma trista stil, benen bara hängde där slappt och liksom åkte med på något konstigt sätt. Tur att skorna sitter fast i pedalerna i alla fall, annars hade väl dom (benen, alltså) lagt sig på ryggen och gett upp helt och hållet...

Efter ungefär femhundra meter sa det plötsligt tjong! I benen. Utan att jag fattade hur det egentligen gick till ökade farten plötsligt från 25 km/h till 35 km/h!!!
Ok, asfalten var bättre här och motvinden var nu medvind, men det hade den ju varit en stund innan bananpausen... Å hur snabbt verkar en banan? Och vad var det i så fall i den, kan man ju undra. Har aldrig märkt en sådan effekt av bananer förut.

Så med nyväckta ben var det bara att trumma på i regnet. Det är möjligt att jag blev överdrivet euforisk av att kunna hålla 35-40 km/h i kilometer efter kilometer i regnet, men just då kändes det som om jag aldrig, under min ettåriga "cykelkarriär" haft så bra ben...

Jag bestämde mig för att hålla kvar känslan av framgång och avsluta rundan lite tidigare än vad jag ursprungligen tänkt. Blötan hade, trots skoskydden) trängt in i skorna och gjorde sig alltmer hemmastadd där, regnvatten och svett rann nerför ansiktet och vattenflaskorna var snorhala och man fick börja varje slurk med att spotta sand ur munnen... Så jag siktade hemåt och påminde mig om att till nästa regnväderstur måste jag komma ihåg att täta luftintaget längst fram på skosulan, eftersom det även fungerade som kylvattenintag...

Summa summarum, en bra runda trots regnet. Och det tackar jag mina sent uppvaknade ben för. I morgon har smhi lovat mulet väder, svaga vindar och uppehåll. Då jä.... blir det en långsväng!

En bloggportal!?!

Jag är i Småland igen. Jobbar i Kalmar fram till helgen innan Vättern. Smålandspremiären skedde även i år på 1:a maj. Trots regnskurar, halvtaskiga vindförhållanden och lite småkall luft blev det en bra runda. Mest nöjd är jag över att jag inte föll för frestelsen att ta en genväg hem vid ungefär 40 km, utan bet ihop och höll mig till min ursprungliga plan. Jag fick ihop 92 km, och det var trots allt riktigt roligt i stort sett hela tiden! Man ska inte underskatta värdet av sig själv som enda sällskap på rundorna... Å skulle det bli tråkigt, så kan man ju hitta ett och annat roligt ortsnamn att fundera över...

En skön lirare...

Katten och jag var ute och åkte bil en stund. Efter att ha besiktigat svägerskans sommarstuga ville katten softa lite på instrumentbrädan samtidigt som jag passade på att läsa senaste numret av Kadens... En skön stund med två livsnjutare...

Vilodag III

Det känns som om jag borde byta till lite fräsigare rubriker... Men faktum är att det oftast råkar vara vilodag när jag skriver mina bloggar...
Var ute med Huklen igår. Vi hade stämt träff vid macken i Kävesta kl 14:00. Det är 20 km dit. På ett tidigare blogginlägg (från förra sommaren) svor jag att aldrig mer köra 52:an västerut till Kävesta om det blåste motvind...
Det blåste motvind. Rejält dessutom. MEn nu hade jag ju en kompis som väntade, så det var ju bara att trampa på... Tidigare i veckan har jag kört både ett distanspass på drygt 12 mil, ett backträningspass som blev nästan 3 mil och så dagen innan jag skulle till Kävesta, en runda på c:a 6 mil...
Jag var inte direkt superstark, kände jag när vinden friskade i utanför korvfabriken och den sega slakmotan upp mot Kävesta började... Strax innan backen noterade jag 23 km/h på mätaren. Jag hatar verkligen motvinden här ute på gärdena!

Hursomhelst så drog vi iväg vidare västerut. Genom Kvarntorp och Hällabrottet, förbi Hjortsberga och genom Hallsberg och bort till Brändåsen. Sedan blev det Hallsberg, Sannahed, Hällabrottet och Kvarntorp innan vi skildes åt och jag hade drygt 2 mil i ensamhet (förutom den sedvanliga biltrafiken) innan jag var hemma igen. Passerade korvfabiken med 38 km/h på mätaren, trots stumma ben och ett stelt axelparti. Var inte under 33 km/h någon gång innan Asker, ofta låg jag mellan 37 och 40... Jag älskar medvinden här ute på gärdena!

Den här veckan blev det ungefär 30 mil på cykeln. Nytt veckorekord, faktiskt. Nu ska jag vila ett par dagar, har en del annat att stå i, så det passar ju bra.
Dessutom känner jag mig för första gången lite sliten pga cykling. Rätt skön känsla i och för sig. Det får bli en tidig kväll i kväll...

Vilodag II

I går, tisdag, körde jag backträning. Backen är väl kanske inte direkt vare sig lång eller brant, men den ligger i alla fall nära. Efter ett par mils uppvärmning så skavde jag uppför slakmotan 5 gånger. Förra sommaren var jag glad om jag inte gick under 20 km/h när jag nådde krönet. I går höll jag 23 km/h alla gångerna utom den sista. Då testade jag att köra på stora skivan fram... Gick inge' bra...
Nu vet jag i alla fall det!
Hade tänkt mig ut en tur i kväll igen. Solen sken, det var vindstilla och perfekta förhållanden. Dessutom var jag väldigt sugen. Fram tills dess att jag öppnade garderoben för att plocka fram cykelkläderna... Då rann det bara av mig. Jag stängde garderobsdörren lite förvånat och konstaterade att jag återigen nog gjorde bäst i att lyssna på kroppen. Säger den ifrån så gör den... I morgon passar det bättre, lät den hälsa. Dock kunde den tänka sig att ställa upp på lite småfix ute i trädgården. Om den fick kaffe först... Man ska lyssna på kroppen!

Vilodag

Det är viktigt med vila. Nästan viktigare än att träna... Eller? Hursomhelst, det är under vilan som kroppen bygger upp sig i väntan på nästa ansträngning. Därför passade jag på att vila (cykel-)musklerna idag.

Körde ett avslappnande motorsågspass. Funkade bra. Det var bara sågen som kroknade lite ibland. Märkligt svårstartad när den är ljummen. Startar direkt när den är iskall eller glödhet. Men om den får vila aningen för länge vägrar den gå igång. Kan det vara mjölksyra som får den att stumna till, eller blir den bara sur...
I morgon blir det cykling igen!

En skaplig runda i solen...

Shit, vilken runda! Hade stämt träff utanför Ica i Odensbacken med Huklen, från Pålsboda, som jag träffat via Cykelklubben.se. Vi stack mot Hidingsta, Gällersta, och Kumla. Där träffade vi på ett gäng från Kumla cykelamatörer (bilden) som skulle dra söderut. Vi hängde på deras klunga till Åsbro. Sedan drog vi tillbaka till Hallsberg och vidare mot Pålsboda... Sedan var det bara att köra solo hem. 121 km blev det när jag var hemma. Får räcka för idag. Nu blir det eurosport och en folköl. Borde haft en Amstel hemma...

Klungkörning

Nu är man av med ännu en oskuld. Strax före halv sju stack ett gång cyklister iväg från parkeringen bakom en av stadens cykelbutiker. Varje onsdag bjuder man in till träning för hugade spekulanter. 15 personer delade in sig i två grupper. En snabb och en "långsam". Vi lät snabbgänget dra iväg innan vi trampade söderut i ett behagligt tempo. 30-32 km/h på slätan. För mig, som aldrig åkt tillsammans med fler än 1 person någonsin tidigare, var det en helt ny erfarenhet. Vi formerade på två led och sedan var det var bara att hänga med. Det gällde att hålla koll långt fram och vara uppmärksam på tecken och signaler från de som låg framför. Då och då hamnade jag först och fick ansvara för farthållning och utkik. Hål i gatan eller stavgångare i vägen, ge tecken med handen. När man sedan låg nere i klungan rullade det lätt och man kunde småprata lite med sin tillfälliga parkamrat. 35 km blev det med ett snitt på 28 ungefär. Skitkul! Dagens hjälte var i alla fall jobbarkompisen PB som körde på sin mountainbike med traktordäck bland idel racercyklar. Starkt jobbat Peter!

Nyttofordon

Bilen är på service. Någon liten elektronisk pilledutt hade gett upp ett par dagar före det inbokade verkstadsbesöket och det öppnade för ett alternativt transportmedel. Cykeln. Har man 40 km till jobbet och börjar kl 05:00 så är det inte helt givet att cykeln är förstahandsvalet. Men nu var den det. Stack söndag kväll för att sedan bo i lilla övernattningslägenheten. Sedan blev det en natt till varför jag fick mig en kvällstur på helt nya vägar som ren bonus. 40 km igår och 45 idag. Borde komma upp i 200 km innan veckan är slut. I morgon är bilen ok igen... Och jag är 7000 kronor fattigare...

56 kilometer, 4,5 grader och nordanvind...

Enligt mitt sätt att se det behövs bara tre ingredienser för att cykelvädret ska vara perfekt. Mulet, 22 grader varmt och vindstilla...
Idag var det nästan perfekt... eh... det var i alla fall mulet, 4.5 grader varmt och en stabil nordanvind. Men ett rätt av tre, är i alla fall bättre än inga rätt alls, eller hur? Dessutom var ju vägarna torra, så varför tveka? Strax efter tre trampade jag iväg på racern. Ljuv musik i lurarna, kantvind och en j-vla massa bilar på stora vägen. Strax bar det av över Långsyna och vidare mot länsgränsen till Sörmland. Det var lite småkallt, så snoret rann till friskt. Efter ett par mil hade dock termostaten ställt in sig i rätt läge. Strax efter passagen av rondellen vid Vingåker, kommer ett par (rätt små, men ändå) backar. Nordanvinden fick ett bra tag, så nu bestämde jag mig för att strunta i ambitionen att ligga på trivselpuls hela vägen. Det är ju i alla fall en träningsrunda!
Så nu blev det till att ta i uppför alla backarna, så kunde jag softa i utförslöporna. Nu gjorde ju vinden att det inte blev så långvarigt softande, men eftersom det var kyligt så var det ju lika bra att röra på påkarna, om inte annat för att hålla värmen. Strax innan detta hände hade min Ipod lagt av. För den som inte vet så kan jag berätta att Apple förser alla sina bärbara musikmojjänger med självförstörande batterier, som bara vägrar att hålla laddningen när man har laddat dom x antal cykler...
Jag satt och funderade över detta samtidigt som jg höll på med mina backar. Men vem fasen behöver musik när man cyklar tänkte jag plötsligt. Det kan man ju ha på vintern, när man kör trainer i skrubben. Så här på våren är ju luften full av välljud. Dert är ju bara att suga i sig av... Motvindssus, dubbdäcksrassel från bilar som försöker preja en av vägen. Konstiga pip ifrån skogskanten (kan vara fåglar, jag är lite osäker där), ett underbart "glick" när man växlar samt suset från dom nya cykelhjulen...
Plötsligt blev jag bara så glad! Sippade vatten ur flaskan och kände mig lycklig. Oavsett hur fort eller långsamt jag cyklar i förhållande till andra, oavsett hur många mil jag kört jämfört med den och den och helt oavsett vilket materiel, ramen i min cykel är tillverkad av, så upplevde jag en stund av ren och skär eufori. Snoret rann visserligen och vinden ven och det var nästan tre mil hem, men ändå. Nu var det här och nu som gällde, och det var fasen så bra!
I rena glädjeyran kostade jag på mig en liten omväg på några kilometer genom Österåker, bara för att det var så roligt att cykla! Återstoden av rundan bjuder på några halsega backar. Backar som jag bara tyckte så illa om förra säsongen. Idag var de, om inte mina bästa vänner, så i alla fall trevliga att träffa på igen efter en lång vinter.
Känns som om det är läge att revidera uppfattningen om vad som är det perfekta cykelvädret. Mulet, nordanvind och 4,5 grader varmt är inte så dumt, när man tänker efter!

Gröna cyklister!

Det går inte en dag utan att man kan se en annons från någon biltillverkare om att just de har den ultimata miljöbilen. För några år sedan, när inte klimatdebatten var lika het (!) som nu, skröt man om säkerhet istället. I alla fall efter att den frågan hade kommit upp på dagordningen. När man började prata om att hushålla med jordens resurser och att återvinning var en viktig del i detta, så hängde bilindustrin på och berättade glatt och villigt att i stort sett hela bilen var uppmärkt och klar för återvinning. In i minsta detalj.

Och nu är det alltså klimatet som gäller. Bilindustrins produkter låter tusen blommor blomma och i kölvattnet sprids väldoft och hugsvavelse till alla!

Visst är det märkligt att inte cykelindustrin har marknadsfört sina produkter lika anpassat till den rådande tidsandan som bilindustrin? Men nu verkar något vara på gång. Den amerikanska cykeltillverkaren Trek, har dragit igång en kampanj som heter 1world2 wheels med tydliga miljöförtecken. På kampanjsidan uppmanar man besökarna att engagera sig i kampen mot klimatförändringarna genom att bland annat avstå från kortare bilresor och ta cykeln istället.

Förutom att de vill framstå som politiskt korrekta miljökämpar, så vill de naturligtvis sälja fler cyklar. På samma sätt som bilindustrin vill sälja fler bilar med sina grönskimrande argument.
Om bilindustrin verkligen menade allvar med sitt miljöengagemang, så tror jag att vi hade haft en helt annan typ av miljöbilar idag än vad vi faktiskt har. Därför är jag rätt skeptiskt till deras miljösnack.

Däremot hyser jag jag större respekt till Treks kampanj. För hur man än räknar, så är cykeln ett betydligt bättre miljöval än bilen ur transportsynpunkt. I alla fall när det handlar om en väldigt stor del av våra bilresor. Handen på hjärtat... visst skulle väl du kunna byta ut en hel del av dina bilrsor mot cykelditon utan större problem?

Bortsett från den positiva miljöpåverkan i ett större perspektiv, som cykling har, så är ju tvåhjulandets påverkan av närmiljön (ens egen kropp) inte heller att förakta, eller hur?

Cykla på!

Köttfri dag i skolan!

Läste i tidningen idag att en områdesförvaltning i Örebro beslutat att ta bort allt kött från skolmatsedlarna en dag i veckan. Man var väldigt noga med att poängtera att införandet av en köttfri dag i veckan inte hade något alls att göra med ekonomiska sparkrav. Nej, anledningen till att skolbespisningarna inte skulle servera kött var en helt annan. En betydligt större och viktigare fråga.

Det handlar helt enkelt om att ta ansvar för klimatet. Köttproduktion bidrar till utsläpp av växthusgaser, därför ska det bort! En dag i veckan!

Så vitt som jag minns från min tid som skolmatsalsbesökare, så var det inte direkt några drivor av kött som serverades. Det kanske är annat nu. Vad det jag? Själv väljer jag annan mat än kött på tallriken, flera dagar i veckan, så jag skulle utan vidare kunna anpassa mig till de nya kostdirektiven.

Men jag tycker att det här beslutet är gabnska korkat. Inte beslutet i och för sig kanske, men argumentet. Visst, kossor pruttar metangas... och metan är en växthusgas, absolut. Men måste man skylla även det här beslutet på växthuseffekten?

Om man verkligen ville göra något, så skulle ju områdesförvaltningen till exempel kunna bestämma sig för att välja bort användandet av fossila bränslen under en dag i veckan. Det tror jag (utan att veta hur mycket kött eleverna verkligen stoppar i sig under en vanlig dag) skulle få en större positiv miljöpåverkan.

Uppmana och underlätta för såväl elever som lärare att cykla till och från skolan kanske skulle kunna vara en annan utväg att minska utsläppen... Nu tror jag väl att man har sett över sin råvarupolicy, så därför behöver jag väl inte komma med rådet att man ska välja närproducerade, ekologiskt framställda, produkter...

Nej, de vet nog vad de gör, politikerna, som väljer bort köttet från elevernas tallrikar en dag i veckan... men frågan är om dom vet varför? Själv tror jag att de är ute och cyklar...

Det borde förresten fler göra. Cykla alltså. Det här berättade Dagens Eko om i radion tidigare idag:

Utsläppen av koldioxid från vägtrafiken ökade kraftigt under förra året. Orsaken är, enligt Vägverket, att svenskarna trots klimatdebatten kör allt mer bil och då hjälper det inte att bilarna har blivit renare...

Nästan läge för två köttfria dagar nu va? Och en tomatfri...

En velodrom, tack!

I mitt ömkligt förkylda tillstånd i går kväll, kunde jag intet annat än ligga still. Passande nog så var det ingen strid om vem som skulle hålla i fjärrkontrollen till teven. Hustrun jobbade och katten var nöjd med att bara ligga still i soffan och sova. Det blev alltså VM i bancykling på Eurosport för hela slanten.
Bancykling är ju en riktigt läcker teve-sport. Både bildmässig, rapp actionfylld, dramatisk och snygg!
Jag har aldrig varit på någon arena och sett den på riktigt, men det verkar himla häftigt. Tyvärr finns det ingen velodrom i Sverige. Det borde det göra! Den borde dessutom ligga i Örebro!!!
Varför? Jo, Örebro är ju dels den största stad som de flesta svenskar har närmast till (Sveriges demografiska centrum ligger ungefär 45 km söder om staden), dels är staden ett logistiskt centrum med allt vad det innebär i form av goda kommunikationer och infrastruktur.
Dessutom finns Universitetet med sin idrottsutbildning samt sist, men inte minst, en rejäl och stabil cykelklubb; Örebrocyklisterna.
Sedan är det väl bäst att lägga till att staden även er sig som landets cykelstad nummer ett...
Så det är väl bara att sätta igång. Lokaler finns som man kan börja konvertera redan i morgon. Jag tänker alltså på gamla mässhallen på Aspholmen. Granne med Örebrocyklisterna dessutom, vilket sammanträffande!
Det borde vara en smal sak att bygga om hela anläggningen till en riktig velodrom, dessutom borde man kunna få plats med en länge efterlängtad hall för basketen, som seglar i sportslig medvind, trots politisk motvind. Man måste ha ett trägolv för att få spela i högsta ligan, dit man för övrigt är kvalificerad, men politikerna tycker inte att det känns som rätt grej att satsa på... I alla fall inte just nu!

Men låt oss då bygga om gamla mässan till en kombinerad anläggning för velodromcykling, basket och friidrott. Ytorna finns. Läget är perfekt, timingen är rätt... Vad väntar vi på? Kommentera gärna. För eller emot. Jag lovar att jag ska försöka dra mitt strå till stacken i alla fall.

Örebrovelodromen -kom ihåg var du läste det först!

Idag, igår, i morgon...

I dag är det den dag som så sent som i går, kallades för i morgon. Och i går så sa (skrev) jag att jag skulle träna i morgon.

Om jag i går vetat vad jag vet i dag, hade jag alrdig uttryckt mig på det viset. För dagens bistra sanning är att jag troligen håller på att utveckla en förkylning. Ömmande muskler, huvudvärk och ett slags svid bakom näsan...

Därför blir det ingen cykling idag. Trots 4-5 grader varmt, solsken från en klarblå himmel, bländvita snödrivor och en underbar vårluft. I morgon är en annan dag. Attjo!

Vilopuls

Man blir bra på sådant som man tränar på. En så kallad sanning som förmodligen kan användas som applikation på de flesta i livet förekommande situationer.
Men om man tränar ofta på att vila sig, borde man inte då få en väldigt bra vilopuls?
Nej, så bra funkar det ju inte som bekant. Själv är jag inte helt säker på min vilopuls, har nämligen inte mätt den sedan i somras... och då gjorde jag det strax efter en middagsslummer i samband med att min pulsklocka var nyinköpt.

Då, i det sammanhanget hade jag i alla fall en vilopuls på strax under 60. Jag skriver strax under trots att den pendlade mellan 60 och 63... utom när jag tittade stint på klockan och koncentrerade mig hårt. Då kunde jag "tänka" ner pulsen till 57. Jag ska nog testa att mäta min vilopuls igen tror jag.

Om inte annat för att se om det senaste årets träning gett något resultat. För det är ju så med vilopulsen, att ju mer man tränar, desto lägre blir den.
Jag läste förresten igår, om den svenske proffcyklisten Gustav Larsson. Han har en vilopuls på 28!
Grymt bra koncentrationsförmåga, eller hur? Eller också är han "bara" grymt vältränad. Tror nog på det senare förresten, när jag tänker efter.

I morgon ska jag också träna. Vilodag idag. Man blir bra på det man tränar på!

Ännu en gruppträningskväll på ck.se

Vilket pass!
Den något instabila konferens-tjänsten vi använt oss av hittills visade sig från sin allra sämsta sida. Själv lyckades jag endast få kontakt med Lasse i början av passet. Huklen hörde jag, fast bilden på honom var frusen. Patrik44 ropade hallå, hallå för glatta livet. Dock utan att få annat svar än ett "jag hör dig" via en textad lapp från Lasse. Petra och Lasse hördes utbyta några ord under uppvärmningen.

Själv hade jag telefonkontakt med Lasse och även med Huklen... Patrik44 cyklade snabbast, Lasse försvann efter ett tag liksom Petra. Huklen trampade till "the bittter end" vilket även jag själv gjorde.

Dock verkade det som om jag låg lite före Huklen, trots att vi körde samma pass och startade samtidigt... Nåväl, ett bra pass var det, som Huklen letat fram, trots att själva gruppträningskänslan förmörkades av teknikstrulet.

Så om du hör någon som vill köra The Vilse i Pannkakan Pass så är det det här som gäller:
15 min uppvärming, 9 min 80-85%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 60/30 4st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 70/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 3 min vila, 40/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 12 min 80-85%, 5 min nedvarvning

Slut på friden!

Då var det slut för den här gången då. En period av ganska hektiskt arbetande på flera plan, följdes av en påskhelg med god mat och dryck, lugn och ro samt ett antal intressanta upplevelser. Så nu är jag typ fit for fight igen.

Vilket innebär att träningen in för vårens och sommarens cykeleskapader nu går in i en ny fas. Slappandet är över. Om vintern fortsätter (vilket man kan tro när man kollar väderprognosern) så blir det att ta ett rejält nappatag med vinter-cykeln igen. 5 mil ska den ha rullat innan söndag. Dessutom ska jag köra tre st 60 minuterspass på trainern under tiden.

That's it, folk's!

Fler besökare!!!

Jag tycker att det är jättekul att du läser min blogg! När jag började skriva här för ungefär 10 månader sedan, fanns det ingen annan ambition än att skriva ner vad som föll mig in. Förutsatt att det på något sätt var kopplat till mitt intresse för cykling.

Nu är jag, om sanningen ska fram, nästan lite förvånad över att det har blivit fler än 100 inlägg.

Likaledes är jag både förvånad och även glatt överraskad, över det faktum att sidan dessutom har besökare. Numera vet jag också hur många.

Google har nämligen en analystjänst som räknar åt mig.

Enligt den så ökar antalet läsare stadigt. Det tackar jag för! Inte minst roligt är det att jag tydligen har haft två besökare från Belgien.

En mindre rolig Google-grej är annonserna. För ett drygt halvår sedan testade jag att låta Google lägga ut annonser för produkter som hade någon slags koppling till motion, hälsa och cykling.

I förrgår tog jag bort den möjligheten. Anledningen? Jo, plötsligt låg det en annons högst upp på sidan, en annons för en sökmotor som skulle hjälpa besökaren att hitta "nätets bästa porrsidor"

Enligt avtalet med Google skulle jag få en liten peng, varje gång någon klickade på en av annonserna högst upp på sidan. En annons för en sida full med porrlänkar, skulle ju kunna bli rätt mycket klickad på... därmed skulle ju jag kunna inkassera... ja, vem vet? Två små pengar, kanske...

Men jag är ledsen Google... -porr ain't da shit! Så därför plockade jag bort annonsmöjligheten så fort jag såg den slumpvis utlagda porr-reklamen. Den skiten hjälper i alla fall inte jag till med att sprida!

Rätt eller fel? Korkad eller medveten? Politiskt korrekt eller naiv? Döm själv. Kom gärna med kommentarer. Det finns fler än jag som läser den här bloggen, det har jag siffror på!

Distanstrainer 2.0

Distanstranersuccén är ett faktum, eller..?

Nja... så värst lyckat blev nu inte experimentet med videocykling... Själva träningen funkade som vanligt, inga problem där. Det var "bara" tekniken som strulade. Gratistjänsten som utlovade videokonferens med upp till fem deltagare utan krav på en massa programintsllationer eller ens registreringar, funkade inte alls.
Jag gjorde en massa tester, både före och efter, men det var helt värdelöst. Ibland funkade det, ibland hände ingenting. Rena rama lotteriet!

Kollade målgången på Tirreno-Adriatico. Snacka om uppförsbacke. Tydligen var lutningen drygt 20 procent och det verkade inte särskilt många cyklister i klungan ha räknat med. Hur ska man amnnars kunna förklara att ett helt gäng tvingades G Å uppför ett avsnitt av slutspurten. T o m motorcyklarna hade problem i branten. En lade sig på sidan efter ett stopp och den fick dom skjuta upp för den sista biten av backen! En tvåhundrafemtio kilos Honda i 20 procents lutning, kräver typ 5 man för att komma på rull... En av polismotorcyklarna fick också stopp, men man lyckades hålla motorn igång i alla fall... Även där gick det åt ett par man för att staga upp ekipaget så pass så att det kunde börja röra sig av egen kraft till slut...

Gårdagens gigant och tredje man över mållinjen, Niklas Axelsson, var precis lika stark idag. Det blev en ny tredjeplats. Och ledningen i loppet sammanlagt! Snacka om att man är nöjde i Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli, som stallet heter!

IT-trainer

Cykelsäsongen är i full gång.
I alla fall på tv. Själv har jag ju däremot inte lyckats något vidare när det gäller att få snurr på dököttet. Trots mina ambitioner och målsättningar så äts den tillgängliga tiden upp i ett nafs av självaste verkligheten.
Nu gör väl inte det så mycket, slår det mig i skrivande stund. Eftersom här och nu har företräde framför då och sen.


Bilden är från den första riktiga etappen av årets upplaga av Paris-Nice. Rätt kass väder. Knappt tio grader varmt, blåsigt och ösregn.
Känns rätt skönt att vara soffcyklist då... Fast ändå inte. Men det är väl bara för att det är praktiskt omöjligt att göra det, som jag tänker att jag kanske skulle dra iväg på en runda... trots regn, blåst och 7 grader på termometern... Kan dom, kan jag. Å jag behöver ju inte mäta mina krafter mot någon annan än mig själv... Trots allt så blir jag så otroligt inspirerad och cykelsugen när jag sitter och tittar på Eurosport...

Ikväll blir det förresten premiär för DISTANSTRAINER 2.0 Men hjälp av någon lustig tjänst på nätet ska Lasse (Hässleholm), Patrik (Västerås) och jag (Hampetorp) koppla upp oss och våra webbkameror i en videokonferens när vi kör kvällens trainerpass.

Om tekniken håller vad den lovar, så tar ju detta projekt trainerkörningen till nya höjder... Jag återkommer med rapport!

Hmmm... snart en vecka sedan jag senast satt på cykeln. Vad är det som händer? Plötsligt är jag inne i ett stim av måsten. Men något som benäms som ett måste, är väl ändå sådant som man kan strunta i, va? Man måste inte "tvätta bilen" "röja i garaget" gå på årsmöte"... Nä precis. Och inget av detta har jag heller gjort.

Men en massa andra saker. Sådant som inte kan vänta eftersom det har ett specifikt slutdatum.
Dessutom är en massa andra människor inblandade och de kan inte göra sitt, om inte jag först gjort mitt.
Förra veckan avled två personer ur min perifera bekantskapskrets. Den ene hade jag inte sett på flera år, men våra barn var skolkamrater en gång i tiden. Han dog mitt i språnget. På väg mellan två uppdrag stannade hjärtat. Jag läste om det i tidningen dagen efter att det hade hänt.

Det andra dödsbudet fick jag idag. En kvinna som jag känt i 25 år. Cancern blev övermäktig. Senast jag såg henne (då visste jag inte ens att hon var sjuk) var när jag for iväg på en av mina rundor med vinterhojen. Hon kom glatt gåendes i rask takt och med gåstavarna i högsta hugg. Jag morsade på henne när jag cyklade förbi. Hon kände igen mig först i samma stund som jag passerade henne.
-Jasså, var det du? Hon vände sig om efter mig samtidigt som jag vred huvudet bakåt över vänster axel och undslapp mig ett: -Jajjamänn!

Det var det sista vi såg av och sa till, varandra...

Fånga dagen brukar det heta. I kväll blir det nog en sväng i alla fall. Jajjamänn!

[edit: Eftermiddagen övergick så småningom i kväll, utan att det blev någon cykling. Dock gjorde jag klart flera av de uppgifter som tyngt mig en smula den senate veckan. Så nu finns det i alla fall ett utrymme i schemat för en sväng i morgon. SkuLle vädret konstra, så blir det trainern!]

Vår i luften

Äntligen blev det så dags att plocka ut racern på vägen igen. Efter att ha kollat in väderprognosen, så var jag lite inne på att årets racerpremiär skulle äga rum i morgon (tisdag 4/3), men när jag kom hem till Hampetorp strax efter klockan elva idag, så bestämde jag mig för att tidigarelägga evenemanget.
Det går liksom inte att motstå solsken från en nästan klarblå himmel och snustorra vägar!

Visserligen blåste det en del (från nordväst) men suget efter att få köra racer var större än det eventuella obehag som motvind över östernärkesgärdena skulle kunna vålla.
Det första som slog mig när jag rullade iväg, var hur pass mycket lättare själva trampandet gick jämfört med känslan på trainern. Eller för all del, jämfört med känslan på vinter-mtb:n vars dubbdäck fullkomligt äter sig fast i underlaget.

Susade iväg 52:an västerut mot Odensbacken. Efter den första halva kilometerns eufori över att vara på rull igen, så blev jag plötsligt påmind om en annan stor skillnad på "the real thing" jämfört med att cykla framför en teveskärm i trainerskrubben... Trafiken. Tre kompiskörande långtradare på rad i 90 km/h, femti centimeter till vänster om vänster armbåge... Oops! Välkommen till verkligheten, Tompa!

Ja, ja... Man lär sig att inte vingla i onödan i alla fall!

Svängde av mot Segersjö och sedan vidare mot Odensbacken. Motvinden var rätt grym över platten, men idag så hade jag liksom överseende med det. Dessutom så fick jag ju en fantastisk medvind när jag vände ut på 52:an igen för att styra kosan österut. Höll 38-40 hela vägen till Bönerud.

Där kände jag mig dock lite trött. För även om det till viss del varit medvind, så hade jag ändå vevat på ganska bra i min glädje över att vara på väg igen. Pulsklockan visade att jag låg på ungefär 93% av max.
Men det kändes bra, så jag fortsatte att köra på. Flög (nåja) uppför Falkabacken och noterade 98% (185 slag/min) på klockan innan jag beslöt mig för att trampa lugnt den sista biten och låta pulsen gå ner till behagligare nivåer...

Passade på att fotografera några av våra snödroppar framför garaget när jag kom hem.

Det här var förresten min 100 blogg sedan jag började i maj. Och idag är det dessutom nästan exakt ett år sedan jag köpte min racer av killen med knäproblem i Linköping...

Halvvasan, så blev det...

Skidsäsongen blev kort i år. Den inleddes i Oxberg kvart över nio den 27/2 och avslutades i Hökberg några timmar senare...
Förhållandena var sådana att jag helt enkelt inte tyckte att det var roligt att åka skidor. Rätt ymnigt snöfall, urusla spår och en bortrampad truga på staven gjorde att jag tog bussen till Mora när det var 20 km kvar. Så var det!

Jobbarkompisen PB genomförde dock halvvasan på ett bragdartat sätt. Med lånade skidor och i stort sett helt utan skidträning klafsade han fram i snöyran utan att låta sig nedslås av de yttre omständigheterna. Han uppges dock ha ropat till sin "servicepersonal" vid ett tillfälle att denne omedelbart skulle ringa Fonus...

Starkt jobbat var det i alla fall. Respekt!!!

Snart dax.

I morgon är det Halvvasan som gäller. Sitter just nu i en campingstuga i Mora och laddar. G, vars startnummer jag tagit över, har laddat med kebabtallrik inför morgondagen. Han ska skjutsa till starten. C-G siklar belag. Själv är jag mätt och stinn efter att ha käkat pasta på Åhléns restaurang. C-G ska inte köra i morgon. Avrådd av doktorn pga smärtor i axel/arm. Själv tror jag att jag är förkyld... Men det är troligen inbillning. Vädret är bra!

En dag i kändisträsket

Gjorde en liten avstickare till radiohuset i Sthlm i går. Göran Greider stod före mig i kön, popsångaren Patrik Isaksson stod bakom mig. Göran Greider vänder sig om, tittar på popsångaren ett ögonblick... Sedan nickar han igenkännande och säger hej. Till mig! Ska jag tolka det som ett tecken? I så fall på vad?
Vi har liksom inte träffats förut. Så vitt jag vet...

Traineruppehåll

Nu har jag packat ner cykeln i väskan, därmed så kan man säga att mitt "träningsläger" i Kalmar är avslutat. I alla fall för den här gången. Det blir ju ett nytt var under maj månad, då formen ska finslipas till VR.

Ska visserligen vara här och jobba under nästa vecka också, men då lär jag inte hinna med någon träning att tala om.

På måndag kväll drar jag till Sthlm och kommer tillbaka till Kalmar tisdag kväll. På onsdag är det fotbollskväll hemma hos mig och på torsdag ska det städas inför den den definitiva avresan på fredag.

Det känns i det perspektivet aningen överambitiöst att ha en racer ståendes i en trainer i vardagsrummet en vecka till.

1000 kilometer har jag hunnit med på trainern sedan racern plockades in för säsongen i månadsskiftet oktober-november... Om nu den milda vintern fortsätter som hittills, så lär det inte dröja innan racern får komma ut på riktigt igen. Ska bli intressant att se om jag är starkare eller svagare eller rent av oförändrad när deet ska börja cyklas på riktigt igen. Jag borde väl vara både starkare och uthålligare tycker jag. Kanske rent av lite snabbare också...
Den som lever får se!

Trainingsläger

Det är kul att vara på träningsläger. Synd bara att arrangören (jag) inte tänkt på att ta med prylar för utomhuscykling. Idag hade vi ett fantastiskt "vårväder". Solsken, vindstilla och i stort sett 10 grader varmt... Men jag vägrar köra racer i jeans, skepparkavaj och toppluva!

Därför blir det fortsatta övningar på trainern. Körde ett pass i söndags tillsammans med Lasse på cykelklubben.se. Vi trampade igång klockan nio på morgonen och gav oss inte förrän klockan slog tolv.

Det funkar faktiskt riktigt bra med långpass på trainer. Om man laddar upp med lämplig stimuli, vill säga... I söndags cyklade vi tillsammans Flandern Runt. Med hjälp av mobilbloggning på ck.se kunde vi hålla kontakten och dela med oss av mer eller mindre glada tillrop. Apelsinklyftor, en kexchoklad, sportdryck och vatten stod på menyn. Jag undrar om jag kommer att köra något längre trainerpass än så, innan utomhussäsongen börjar på allvar?

Nu ska jag avsluta detta funderande för att istället göra klar cykeln "i stället". Dags för ett pass igen, med andra ord. Är man på träningsläger så är man. Efter nästa vecka väntar åter det vanliga livet på hemmaplan. Ett liv som inleds med Halvvasan tisdagen den 26/2. Utan en meter skidåkning sedan den 20 februari 2007... Ciao!