Hmmm... snart en vecka sedan jag senast satt på cykeln. Vad är det som händer? Plötsligt är jag inne i ett stim av måsten. Men något som benäms som ett måste, är väl ändå sådant som man kan strunta i, va? Man måste inte "tvätta bilen" "röja i garaget" gå på årsmöte"... Nä precis. Och inget av detta har jag heller gjort.

Men en massa andra saker. Sådant som inte kan vänta eftersom det har ett specifikt slutdatum.
Dessutom är en massa andra människor inblandade och de kan inte göra sitt, om inte jag först gjort mitt.
Förra veckan avled två personer ur min perifera bekantskapskrets. Den ene hade jag inte sett på flera år, men våra barn var skolkamrater en gång i tiden. Han dog mitt i språnget. På väg mellan två uppdrag stannade hjärtat. Jag läste om det i tidningen dagen efter att det hade hänt.

Det andra dödsbudet fick jag idag. En kvinna som jag känt i 25 år. Cancern blev övermäktig. Senast jag såg henne (då visste jag inte ens att hon var sjuk) var när jag for iväg på en av mina rundor med vinterhojen. Hon kom glatt gåendes i rask takt och med gåstavarna i högsta hugg. Jag morsade på henne när jag cyklade förbi. Hon kände igen mig först i samma stund som jag passerade henne.
-Jasså, var det du? Hon vände sig om efter mig samtidigt som jag vred huvudet bakåt över vänster axel och undslapp mig ett: -Jajjamänn!

Det var det sista vi såg av och sa till, varandra...

Fånga dagen brukar det heta. I kväll blir det nog en sväng i alla fall. Jajjamänn!

[edit: Eftermiddagen övergick så småningom i kväll, utan att det blev någon cykling. Dock gjorde jag klart flera av de uppgifter som tyngt mig en smula den senate veckan. Så nu finns det i alla fall ett utrymme i schemat för en sväng i morgon. SkuLle vädret konstra, så blir det trainern!]