56 kilometer, 4,5 grader och nordanvind...

Enligt mitt sätt att se det behövs bara tre ingredienser för att cykelvädret ska vara perfekt. Mulet, 22 grader varmt och vindstilla...
Idag var det nästan perfekt... eh... det var i alla fall mulet, 4.5 grader varmt och en stabil nordanvind. Men ett rätt av tre, är i alla fall bättre än inga rätt alls, eller hur? Dessutom var ju vägarna torra, så varför tveka? Strax efter tre trampade jag iväg på racern. Ljuv musik i lurarna, kantvind och en j-vla massa bilar på stora vägen. Strax bar det av över Långsyna och vidare mot länsgränsen till Sörmland. Det var lite småkallt, så snoret rann till friskt. Efter ett par mil hade dock termostaten ställt in sig i rätt läge. Strax efter passagen av rondellen vid Vingåker, kommer ett par (rätt små, men ändå) backar. Nordanvinden fick ett bra tag, så nu bestämde jag mig för att strunta i ambitionen att ligga på trivselpuls hela vägen. Det är ju i alla fall en träningsrunda!
Så nu blev det till att ta i uppför alla backarna, så kunde jag softa i utförslöporna. Nu gjorde ju vinden att det inte blev så långvarigt softande, men eftersom det var kyligt så var det ju lika bra att röra på påkarna, om inte annat för att hålla värmen. Strax innan detta hände hade min Ipod lagt av. För den som inte vet så kan jag berätta att Apple förser alla sina bärbara musikmojjänger med självförstörande batterier, som bara vägrar att hålla laddningen när man har laddat dom x antal cykler...
Jag satt och funderade över detta samtidigt som jg höll på med mina backar. Men vem fasen behöver musik när man cyklar tänkte jag plötsligt. Det kan man ju ha på vintern, när man kör trainer i skrubben. Så här på våren är ju luften full av välljud. Dert är ju bara att suga i sig av... Motvindssus, dubbdäcksrassel från bilar som försöker preja en av vägen. Konstiga pip ifrån skogskanten (kan vara fåglar, jag är lite osäker där), ett underbart "glick" när man växlar samt suset från dom nya cykelhjulen...
Plötsligt blev jag bara så glad! Sippade vatten ur flaskan och kände mig lycklig. Oavsett hur fort eller långsamt jag cyklar i förhållande till andra, oavsett hur många mil jag kört jämfört med den och den och helt oavsett vilket materiel, ramen i min cykel är tillverkad av, så upplevde jag en stund av ren och skär eufori. Snoret rann visserligen och vinden ven och det var nästan tre mil hem, men ändå. Nu var det här och nu som gällde, och det var fasen så bra!
I rena glädjeyran kostade jag på mig en liten omväg på några kilometer genom Österåker, bara för att det var så roligt att cykla! Återstoden av rundan bjuder på några halsega backar. Backar som jag bara tyckte så illa om förra säsongen. Idag var de, om inte mina bästa vänner, så i alla fall trevliga att träffa på igen efter en lång vinter.
Känns som om det är läge att revidera uppfattningen om vad som är det perfekta cykelvädret. Mulet, nordanvind och 4,5 grader varmt är inte så dumt, när man tänker efter!