Oskyddade trafikanter

På cykelklubben.se bloggade någon häromdagen om ett olyckstillbud på en cykelbana i Kalmar. I korthet handlade det om ett missförstånd mellan cyklisten och en grupp mötande gångtrafikanter. Det hela slutade med en lättare kollision, från vilken samtliga klarade sig utan skråmor eller men.
Den bloggande cyklisten undrade i samband med detta om någon hade koll på vad som gäller för gångtrafikanter och cyklister som samsas om samma cykel/gångbana.

Man kan lätt tro att samspelet mellan våra två största grupper av oskyddade trafikanter var reglerat på klassiskt svenskt vis med såväl lagar som förordningar. Men börjar man kolla så visar det sig inte riktigt vara så.
Att det är högertrafik som gäller i landet, det är solklart. Fordonstrafiken regleras till exempel av denna övergripande bestämmelse. Men var kommer gångtrafikanterna in?

Så här kan man läsa på trafikeniskolan.se (en infosida för pedagoger, producerad genom ett samarbete mellan Sveriges tre största kommuner):

Trafikförordningen är inte alltid helt tydlig när det gäller hur olika trafikanter ska ta sig fram på olika typer av vägar. Vad gäller till exempel för gångtrafikanter? Var ska man vara? Till höger, vänster eller spelar det ingen roll?
I trafikförordningen 7 kapitlet 1 § står det att gångtrafikanter i första hand ska använda gångbana eller vägren. Finns det ingen gångbana eller vägren ska man använda cykelbana eller körbana. Den som måste använda körbanan bör gå på vänster sida, så att man möter och ser trafiken som kommer emot en. Man ska också alltid försöka hålla sig så långt ut mot kanten som möjligt.

Så nära kanten som möjligt när man är ute och går på vägen, och helst på vänster sida. Ok. Men på en cykelbana då? Jag citerar samma källa som tidigare:

Det finns dock ingen bestämmelse i trafiklagstiftningen om var man ska gå på en gång- och cykelbana. Men eftersom gående som använder vägrenen eller körbanan bör gå längst till vänster i färdriktningen enligt trafikförordningen, är det rimligt att man går till vänster i färdriktningen även på gång- och cykelbanor.

Visst vore det väl på sin plats med lite tydligare r e g l e r här, eller?

Själv tänker jag på det här viset: Spelar nog ingen roll hur många regler det finns, de flesta verkar ju skita i att de befinner sig i någon slags trafiksituation överhuvudtaget... Under mina tre senaste cykelrundorn har jag bla a träffat på en hundägare som står på ena sidan av gång/cykelbanan samtidigt som hunden sitter på andra sidan och bajsar! De båda är förbundna med ett snöre rakt över vägen... Cyklande tonåring som sakta men säkert vinglar över i stort all asfalterad yta som finns... Full? Nej, bara sms:andes... För säkerhets skull avstängd från yttervärlden med ett par gigantiska hörlurar... En mediterande (?) rullskridsoåkare som åxå glider omkring utan någon som helst koll vare sig framåt eller bakåt (verkar det som iaf)... Men musiken i lurarna var säkert intressant...

FÖr att inte tala om alla obekymrade gångtrafikanter som strosar omkring med matkassar/barnvagnar/kompisar, utan att fundera någonting över att det verkar vara ett streck i mitten av vägen.

Ett streck som eventuellt betyder att den ena halvan av den asfalterade ytan kanske är avsedd att gå på och den andra halvan kanske är cykelbana...

Visst är det intressant att bilar (med alla sina säkerhetsutrustningar) helst ska hållas åtskilda från varandra med stålvajrar, samtidigt som oskyddade trafikanter får nöja sig med ett (knappt synligt) streck på marken som säkerhetsavskiljare...

Jag gillar verkligen att cykla. Dessutom är det välgörande både för den egna fysiken och för miljön. Däremot gillar jag inte att cykla på cykelbanor. Det är för stökigt helt enkelt. Då bortser jag helt från det faktum att cykelbanor ganska ofta är illa planerade (och även dåligt underhållna), med ologiska krumbukter och direkt livsfarliga "nav" där man ska samsas med övrig trafik.

De bästa vägarna för cykling går på landet. Små, smala och krokiga vägar, gärna i kuperad terräng, med lite trafik. Sådana samlar jag på. Ska berätta om några favoriter längre fram.
Favoriter som man dock endast når efter att ha "samsats" med i stort sett alla trafikantgrupper som finns under ett 10 km långt gatlopp på en kombinerad gång-cykelbana parallellt med en ständigt trafikerad matarled. En matarled som i sin tur får/blir av med trafiken via en himla massa tvärgator som en cyklist på cykelbanan måste korsa...

Fått upp farten!

Redan i söndags hade jag bestämt att dagens runda skulle bli av det lite kortare slaget. Efter gårdagens vila så kändes det dock inte så trivsamt att ge sig iväg. Konstigt, men så var det. Om kroppen fått bestämma så hade det blivit en vilodag till.
Men nu skulle det alltså cyklas, basta! En kortrunda på knappt 60 km stod på schemat. Medvinden ut ur Kalmar gjorde att den trista transportsträckan till Lindsdal avverkades i ett huj. Körde rakt fram vid Förlösa kyrka och siktade på Kristvalla för att sedan köra höger mot Kristvallabrunn och sedan den vanliga vägen över Skrivaregärde och Förlösa kyrka igen...

Jag tog i rätt bra ner mot Kristvalla. Det var lite oroligt i luften och en del kantvind här och där. När jag kom ut på den lite större vägen trodde jag att jag skulle få medvind... Det visade sig att vinden hade vridit så nu var det verkligen kantvind. Förmodligen hade jag haft en hel del motvind på vägen ner från Förlösa k:a.
När jag svängde av mot Skrivaregärde gick det alldeles utmärkt att damma på i drygt 35 km/h långa stunder.
Ibland sjönk farten lite omotiverat, då var det bara att skärpa sinnet och trampa på lite extra så var ordningen återställd.
Dete känns som om mitt största hinder när det gäller att cykla hyfsat fort under längre sträckor, sitter i hjärnan. Några sekunders brist på koncentration och latmasken får ner såväl kadens som hastighet. Tillbaka vid Förlösa kyrka så visade det sig att jag cyklat 45 km med ett snitt på exakt 30 km/h! Det är jag jättenöjd med. Så i fortsättningen kommer jag att varva distanspass med pass där farten prioriteras framför sträckan. För man blir liksom bra på det man tränar på, sägs det...
I morgon ska jag föröka klämma in en lita längre runda än dagens 57:a. Sedan är det vila som gäller tills på lördag. Då är det Hjälmaren runt!!!

Hemma!

Det blev 114 km sånär som på 80 meter... Ganska soligt men den svaga vinden var kylig, där den kom åt. 3 regnstänk fick jag på mig. Körde i kortbrallor, armvärmare och vindväst. Gårdagens runda tillsammans med en lite för klen frukost (den lev alltså inte så stadig som jag hade tänkt)gjorde att jag fick soppatorsk när det var en mil kvar, ungefär. Annars så var det toppen med ovanligt pigga ben nästan hela vägen.
I morrn blir det vila!

70 km avverkade...

Fortfarande känns allt bra. I alla fall om jag bortser från nacken och baken. Men det brukar gå över med tiden...

Liveblogg.

39 km avverkade. Benen har kännts bra redan från början. Skönt väder. Ca 15 grader. Jag pinnar vidare...

Äntligen!

Det ser ut som att det kan bli en bra dag idag. Det är redan (kl 8:00) nästan 12 grader varmt och en antydan till revor i molntäcket. Kläderna har torkat sedan igår och även cykeln ser ut att vara sugen på att lämna vardagsrummet. Nu väntar en stadig frukost, sedan bär det av! Återkommer med rapporter under resans gång.

Konstiga ben man har...

Den här bloggningen är en ren kopia av den jag skrev på CK.SE tidigare idag... Begränsad tillgång på tid gör att jag upprepar mig litet idag... I morgon kommer en exklusiv bloggning, direkt från min söndagsrunda, här. Promise!

Det var laddat för en långsväng idag. Smhi utlovade mulet, men uppehåll, svaga vindar och 12-13 grader varmt. Får duga, tänkte jag och fyllde fickorna med bananer och müslibars. Väl ute på trappan upptäckte jag att det regnade. Ett ganska uppkäftigt strilregn som uppbackad av väldigt många och gråa moln, definitivt inte tänkte ge sig i första taget.
This means war, tänkte jag och klädde mig återigen i min nyinköpta, röda, regnjacka. Dessutom har jag även skaffat mig ett par regnöverdrag till skorna, och det är väl just med tanket på sådant här väder, eller hur?

Iväg kom jag och efter 200 meter kände jag att mina ben definitivt inte var med överhuvud taget. Dom fanns visserligen på sina vanliga platser, men egagemanget inför dagens cykelövning var lika med noll! -Ah, det blir bättre, bara jag kommit igång, tänkte jag (som av födsel och ohejdad vana alltid tror att det blir bättre, snart...).

Det blev inte bättre. Regnet fortsatte att strila, och benen hävdade att dom sympatistrejkade till förmån för sjuksköterskornas krav på anständiga löner...
Själv försökte jag då intala mig att det inte gjorde något att det inte var någon fart alls. Det var ju i första hand en massa mil jag var ute efter, får ta hur lång tid det vill...

Efter 37 km behövde jag stanna för att kolla om ytterligare en kroppsdel ville säga upp bekantskapen med mig... Men det var ingen fara, den hade bara kommit i kläm (näe, inga ytterligare detaljer i det ämnet), och därför jämrat sig lite...

En banan slank ner tillsammans med några slurkar hemblandat energidryck innan det var dags att trampa iväg igen. Och det fortsatte i samma trista stil, benen bara hängde där slappt och liksom åkte med på något konstigt sätt. Tur att skorna sitter fast i pedalerna i alla fall, annars hade väl dom (benen, alltså) lagt sig på ryggen och gett upp helt och hållet...

Efter ungefär femhundra meter sa det plötsligt tjong! I benen. Utan att jag fattade hur det egentligen gick till ökade farten plötsligt från 25 km/h till 35 km/h!!!
Ok, asfalten var bättre här och motvinden var nu medvind, men det hade den ju varit en stund innan bananpausen... Å hur snabbt verkar en banan? Och vad var det i så fall i den, kan man ju undra. Har aldrig märkt en sådan effekt av bananer förut.

Så med nyväckta ben var det bara att trumma på i regnet. Det är möjligt att jag blev överdrivet euforisk av att kunna hålla 35-40 km/h i kilometer efter kilometer i regnet, men just då kändes det som om jag aldrig, under min ettåriga "cykelkarriär" haft så bra ben...

Jag bestämde mig för att hålla kvar känslan av framgång och avsluta rundan lite tidigare än vad jag ursprungligen tänkt. Blötan hade, trots skoskydden) trängt in i skorna och gjorde sig alltmer hemmastadd där, regnvatten och svett rann nerför ansiktet och vattenflaskorna var snorhala och man fick börja varje slurk med att spotta sand ur munnen... Så jag siktade hemåt och påminde mig om att till nästa regnväderstur måste jag komma ihåg att täta luftintaget längst fram på skosulan, eftersom det även fungerade som kylvattenintag...

Summa summarum, en bra runda trots regnet. Och det tackar jag mina sent uppvaknade ben för. I morgon har smhi lovat mulet väder, svaga vindar och uppehåll. Då jä.... blir det en långsväng!

En bloggportal!?!

Jag är i Småland igen. Jobbar i Kalmar fram till helgen innan Vättern. Smålandspremiären skedde även i år på 1:a maj. Trots regnskurar, halvtaskiga vindförhållanden och lite småkall luft blev det en bra runda. Mest nöjd är jag över att jag inte föll för frestelsen att ta en genväg hem vid ungefär 40 km, utan bet ihop och höll mig till min ursprungliga plan. Jag fick ihop 92 km, och det var trots allt riktigt roligt i stort sett hela tiden! Man ska inte underskatta värdet av sig själv som enda sällskap på rundorna... Å skulle det bli tråkigt, så kan man ju hitta ett och annat roligt ortsnamn att fundera över...

En skön lirare...

Katten och jag var ute och åkte bil en stund. Efter att ha besiktigat svägerskans sommarstuga ville katten softa lite på instrumentbrädan samtidigt som jag passade på att läsa senaste numret av Kadens... En skön stund med två livsnjutare...

Vilodag III

Det känns som om jag borde byta till lite fräsigare rubriker... Men faktum är att det oftast råkar vara vilodag när jag skriver mina bloggar...
Var ute med Huklen igår. Vi hade stämt träff vid macken i Kävesta kl 14:00. Det är 20 km dit. På ett tidigare blogginlägg (från förra sommaren) svor jag att aldrig mer köra 52:an västerut till Kävesta om det blåste motvind...
Det blåste motvind. Rejält dessutom. MEn nu hade jag ju en kompis som väntade, så det var ju bara att trampa på... Tidigare i veckan har jag kört både ett distanspass på drygt 12 mil, ett backträningspass som blev nästan 3 mil och så dagen innan jag skulle till Kävesta, en runda på c:a 6 mil...
Jag var inte direkt superstark, kände jag när vinden friskade i utanför korvfabriken och den sega slakmotan upp mot Kävesta började... Strax innan backen noterade jag 23 km/h på mätaren. Jag hatar verkligen motvinden här ute på gärdena!

Hursomhelst så drog vi iväg vidare västerut. Genom Kvarntorp och Hällabrottet, förbi Hjortsberga och genom Hallsberg och bort till Brändåsen. Sedan blev det Hallsberg, Sannahed, Hällabrottet och Kvarntorp innan vi skildes åt och jag hade drygt 2 mil i ensamhet (förutom den sedvanliga biltrafiken) innan jag var hemma igen. Passerade korvfabiken med 38 km/h på mätaren, trots stumma ben och ett stelt axelparti. Var inte under 33 km/h någon gång innan Asker, ofta låg jag mellan 37 och 40... Jag älskar medvinden här ute på gärdena!

Den här veckan blev det ungefär 30 mil på cykeln. Nytt veckorekord, faktiskt. Nu ska jag vila ett par dagar, har en del annat att stå i, så det passar ju bra.
Dessutom känner jag mig för första gången lite sliten pga cykling. Rätt skön känsla i och för sig. Det får bli en tidig kväll i kväll...

Vilodag II

I går, tisdag, körde jag backträning. Backen är väl kanske inte direkt vare sig lång eller brant, men den ligger i alla fall nära. Efter ett par mils uppvärmning så skavde jag uppför slakmotan 5 gånger. Förra sommaren var jag glad om jag inte gick under 20 km/h när jag nådde krönet. I går höll jag 23 km/h alla gångerna utom den sista. Då testade jag att köra på stora skivan fram... Gick inge' bra...
Nu vet jag i alla fall det!
Hade tänkt mig ut en tur i kväll igen. Solen sken, det var vindstilla och perfekta förhållanden. Dessutom var jag väldigt sugen. Fram tills dess att jag öppnade garderoben för att plocka fram cykelkläderna... Då rann det bara av mig. Jag stängde garderobsdörren lite förvånat och konstaterade att jag återigen nog gjorde bäst i att lyssna på kroppen. Säger den ifrån så gör den... I morgon passar det bättre, lät den hälsa. Dock kunde den tänka sig att ställa upp på lite småfix ute i trädgården. Om den fick kaffe först... Man ska lyssna på kroppen!

Vilodag

Det är viktigt med vila. Nästan viktigare än att träna... Eller? Hursomhelst, det är under vilan som kroppen bygger upp sig i väntan på nästa ansträngning. Därför passade jag på att vila (cykel-)musklerna idag.

Körde ett avslappnande motorsågspass. Funkade bra. Det var bara sågen som kroknade lite ibland. Märkligt svårstartad när den är ljummen. Startar direkt när den är iskall eller glödhet. Men om den får vila aningen för länge vägrar den gå igång. Kan det vara mjölksyra som får den att stumna till, eller blir den bara sur...
I morgon blir det cykling igen!

En skaplig runda i solen...

Shit, vilken runda! Hade stämt träff utanför Ica i Odensbacken med Huklen, från Pålsboda, som jag träffat via Cykelklubben.se. Vi stack mot Hidingsta, Gällersta, och Kumla. Där träffade vi på ett gäng från Kumla cykelamatörer (bilden) som skulle dra söderut. Vi hängde på deras klunga till Åsbro. Sedan drog vi tillbaka till Hallsberg och vidare mot Pålsboda... Sedan var det bara att köra solo hem. 121 km blev det när jag var hemma. Får räcka för idag. Nu blir det eurosport och en folköl. Borde haft en Amstel hemma...

Klungkörning

Nu är man av med ännu en oskuld. Strax före halv sju stack ett gång cyklister iväg från parkeringen bakom en av stadens cykelbutiker. Varje onsdag bjuder man in till träning för hugade spekulanter. 15 personer delade in sig i två grupper. En snabb och en "långsam". Vi lät snabbgänget dra iväg innan vi trampade söderut i ett behagligt tempo. 30-32 km/h på slätan. För mig, som aldrig åkt tillsammans med fler än 1 person någonsin tidigare, var det en helt ny erfarenhet. Vi formerade på två led och sedan var det var bara att hänga med. Det gällde att hålla koll långt fram och vara uppmärksam på tecken och signaler från de som låg framför. Då och då hamnade jag först och fick ansvara för farthållning och utkik. Hål i gatan eller stavgångare i vägen, ge tecken med handen. När man sedan låg nere i klungan rullade det lätt och man kunde småprata lite med sin tillfälliga parkamrat. 35 km blev det med ett snitt på 28 ungefär. Skitkul! Dagens hjälte var i alla fall jobbarkompisen PB som körde på sin mountainbike med traktordäck bland idel racercyklar. Starkt jobbat Peter!

Nyttofordon

Bilen är på service. Någon liten elektronisk pilledutt hade gett upp ett par dagar före det inbokade verkstadsbesöket och det öppnade för ett alternativt transportmedel. Cykeln. Har man 40 km till jobbet och börjar kl 05:00 så är det inte helt givet att cykeln är förstahandsvalet. Men nu var den det. Stack söndag kväll för att sedan bo i lilla övernattningslägenheten. Sedan blev det en natt till varför jag fick mig en kvällstur på helt nya vägar som ren bonus. 40 km igår och 45 idag. Borde komma upp i 200 km innan veckan är slut. I morgon är bilen ok igen... Och jag är 7000 kronor fattigare...

56 kilometer, 4,5 grader och nordanvind...

Enligt mitt sätt att se det behövs bara tre ingredienser för att cykelvädret ska vara perfekt. Mulet, 22 grader varmt och vindstilla...
Idag var det nästan perfekt... eh... det var i alla fall mulet, 4.5 grader varmt och en stabil nordanvind. Men ett rätt av tre, är i alla fall bättre än inga rätt alls, eller hur? Dessutom var ju vägarna torra, så varför tveka? Strax efter tre trampade jag iväg på racern. Ljuv musik i lurarna, kantvind och en j-vla massa bilar på stora vägen. Strax bar det av över Långsyna och vidare mot länsgränsen till Sörmland. Det var lite småkallt, så snoret rann till friskt. Efter ett par mil hade dock termostaten ställt in sig i rätt läge. Strax efter passagen av rondellen vid Vingåker, kommer ett par (rätt små, men ändå) backar. Nordanvinden fick ett bra tag, så nu bestämde jag mig för att strunta i ambitionen att ligga på trivselpuls hela vägen. Det är ju i alla fall en träningsrunda!
Så nu blev det till att ta i uppför alla backarna, så kunde jag softa i utförslöporna. Nu gjorde ju vinden att det inte blev så långvarigt softande, men eftersom det var kyligt så var det ju lika bra att röra på påkarna, om inte annat för att hålla värmen. Strax innan detta hände hade min Ipod lagt av. För den som inte vet så kan jag berätta att Apple förser alla sina bärbara musikmojjänger med självförstörande batterier, som bara vägrar att hålla laddningen när man har laddat dom x antal cykler...
Jag satt och funderade över detta samtidigt som jg höll på med mina backar. Men vem fasen behöver musik när man cyklar tänkte jag plötsligt. Det kan man ju ha på vintern, när man kör trainer i skrubben. Så här på våren är ju luften full av välljud. Dert är ju bara att suga i sig av... Motvindssus, dubbdäcksrassel från bilar som försöker preja en av vägen. Konstiga pip ifrån skogskanten (kan vara fåglar, jag är lite osäker där), ett underbart "glick" när man växlar samt suset från dom nya cykelhjulen...
Plötsligt blev jag bara så glad! Sippade vatten ur flaskan och kände mig lycklig. Oavsett hur fort eller långsamt jag cyklar i förhållande till andra, oavsett hur många mil jag kört jämfört med den och den och helt oavsett vilket materiel, ramen i min cykel är tillverkad av, så upplevde jag en stund av ren och skär eufori. Snoret rann visserligen och vinden ven och det var nästan tre mil hem, men ändå. Nu var det här och nu som gällde, och det var fasen så bra!
I rena glädjeyran kostade jag på mig en liten omväg på några kilometer genom Österåker, bara för att det var så roligt att cykla! Återstoden av rundan bjuder på några halsega backar. Backar som jag bara tyckte så illa om förra säsongen. Idag var de, om inte mina bästa vänner, så i alla fall trevliga att träffa på igen efter en lång vinter.
Känns som om det är läge att revidera uppfattningen om vad som är det perfekta cykelvädret. Mulet, nordanvind och 4,5 grader varmt är inte så dumt, när man tänker efter!

Gröna cyklister!

Det går inte en dag utan att man kan se en annons från någon biltillverkare om att just de har den ultimata miljöbilen. För några år sedan, när inte klimatdebatten var lika het (!) som nu, skröt man om säkerhet istället. I alla fall efter att den frågan hade kommit upp på dagordningen. När man började prata om att hushålla med jordens resurser och att återvinning var en viktig del i detta, så hängde bilindustrin på och berättade glatt och villigt att i stort sett hela bilen var uppmärkt och klar för återvinning. In i minsta detalj.

Och nu är det alltså klimatet som gäller. Bilindustrins produkter låter tusen blommor blomma och i kölvattnet sprids väldoft och hugsvavelse till alla!

Visst är det märkligt att inte cykelindustrin har marknadsfört sina produkter lika anpassat till den rådande tidsandan som bilindustrin? Men nu verkar något vara på gång. Den amerikanska cykeltillverkaren Trek, har dragit igång en kampanj som heter 1world2 wheels med tydliga miljöförtecken. På kampanjsidan uppmanar man besökarna att engagera sig i kampen mot klimatförändringarna genom att bland annat avstå från kortare bilresor och ta cykeln istället.

Förutom att de vill framstå som politiskt korrekta miljökämpar, så vill de naturligtvis sälja fler cyklar. På samma sätt som bilindustrin vill sälja fler bilar med sina grönskimrande argument.
Om bilindustrin verkligen menade allvar med sitt miljöengagemang, så tror jag att vi hade haft en helt annan typ av miljöbilar idag än vad vi faktiskt har. Därför är jag rätt skeptiskt till deras miljösnack.

Däremot hyser jag jag större respekt till Treks kampanj. För hur man än räknar, så är cykeln ett betydligt bättre miljöval än bilen ur transportsynpunkt. I alla fall när det handlar om en väldigt stor del av våra bilresor. Handen på hjärtat... visst skulle väl du kunna byta ut en hel del av dina bilrsor mot cykelditon utan större problem?

Bortsett från den positiva miljöpåverkan i ett större perspektiv, som cykling har, så är ju tvåhjulandets påverkan av närmiljön (ens egen kropp) inte heller att förakta, eller hur?

Cykla på!

Köttfri dag i skolan!

Läste i tidningen idag att en områdesförvaltning i Örebro beslutat att ta bort allt kött från skolmatsedlarna en dag i veckan. Man var väldigt noga med att poängtera att införandet av en köttfri dag i veckan inte hade något alls att göra med ekonomiska sparkrav. Nej, anledningen till att skolbespisningarna inte skulle servera kött var en helt annan. En betydligt större och viktigare fråga.

Det handlar helt enkelt om att ta ansvar för klimatet. Köttproduktion bidrar till utsläpp av växthusgaser, därför ska det bort! En dag i veckan!

Så vitt som jag minns från min tid som skolmatsalsbesökare, så var det inte direkt några drivor av kött som serverades. Det kanske är annat nu. Vad det jag? Själv väljer jag annan mat än kött på tallriken, flera dagar i veckan, så jag skulle utan vidare kunna anpassa mig till de nya kostdirektiven.

Men jag tycker att det här beslutet är gabnska korkat. Inte beslutet i och för sig kanske, men argumentet. Visst, kossor pruttar metangas... och metan är en växthusgas, absolut. Men måste man skylla även det här beslutet på växthuseffekten?

Om man verkligen ville göra något, så skulle ju områdesförvaltningen till exempel kunna bestämma sig för att välja bort användandet av fossila bränslen under en dag i veckan. Det tror jag (utan att veta hur mycket kött eleverna verkligen stoppar i sig under en vanlig dag) skulle få en större positiv miljöpåverkan.

Uppmana och underlätta för såväl elever som lärare att cykla till och från skolan kanske skulle kunna vara en annan utväg att minska utsläppen... Nu tror jag väl att man har sett över sin råvarupolicy, så därför behöver jag väl inte komma med rådet att man ska välja närproducerade, ekologiskt framställda, produkter...

Nej, de vet nog vad de gör, politikerna, som väljer bort köttet från elevernas tallrikar en dag i veckan... men frågan är om dom vet varför? Själv tror jag att de är ute och cyklar...

Det borde förresten fler göra. Cykla alltså. Det här berättade Dagens Eko om i radion tidigare idag:

Utsläppen av koldioxid från vägtrafiken ökade kraftigt under förra året. Orsaken är, enligt Vägverket, att svenskarna trots klimatdebatten kör allt mer bil och då hjälper det inte att bilarna har blivit renare...

Nästan läge för två köttfria dagar nu va? Och en tomatfri...

En velodrom, tack!

I mitt ömkligt förkylda tillstånd i går kväll, kunde jag intet annat än ligga still. Passande nog så var det ingen strid om vem som skulle hålla i fjärrkontrollen till teven. Hustrun jobbade och katten var nöjd med att bara ligga still i soffan och sova. Det blev alltså VM i bancykling på Eurosport för hela slanten.
Bancykling är ju en riktigt läcker teve-sport. Både bildmässig, rapp actionfylld, dramatisk och snygg!
Jag har aldrig varit på någon arena och sett den på riktigt, men det verkar himla häftigt. Tyvärr finns det ingen velodrom i Sverige. Det borde det göra! Den borde dessutom ligga i Örebro!!!
Varför? Jo, Örebro är ju dels den största stad som de flesta svenskar har närmast till (Sveriges demografiska centrum ligger ungefär 45 km söder om staden), dels är staden ett logistiskt centrum med allt vad det innebär i form av goda kommunikationer och infrastruktur.
Dessutom finns Universitetet med sin idrottsutbildning samt sist, men inte minst, en rejäl och stabil cykelklubb; Örebrocyklisterna.
Sedan är det väl bäst att lägga till att staden även er sig som landets cykelstad nummer ett...
Så det är väl bara att sätta igång. Lokaler finns som man kan börja konvertera redan i morgon. Jag tänker alltså på gamla mässhallen på Aspholmen. Granne med Örebrocyklisterna dessutom, vilket sammanträffande!
Det borde vara en smal sak att bygga om hela anläggningen till en riktig velodrom, dessutom borde man kunna få plats med en länge efterlängtad hall för basketen, som seglar i sportslig medvind, trots politisk motvind. Man måste ha ett trägolv för att få spela i högsta ligan, dit man för övrigt är kvalificerad, men politikerna tycker inte att det känns som rätt grej att satsa på... I alla fall inte just nu!

Men låt oss då bygga om gamla mässan till en kombinerad anläggning för velodromcykling, basket och friidrott. Ytorna finns. Läget är perfekt, timingen är rätt... Vad väntar vi på? Kommentera gärna. För eller emot. Jag lovar att jag ska försöka dra mitt strå till stacken i alla fall.

Örebrovelodromen -kom ihåg var du läste det först!

Idag, igår, i morgon...

I dag är det den dag som så sent som i går, kallades för i morgon. Och i går så sa (skrev) jag att jag skulle träna i morgon.

Om jag i går vetat vad jag vet i dag, hade jag alrdig uttryckt mig på det viset. För dagens bistra sanning är att jag troligen håller på att utveckla en förkylning. Ömmande muskler, huvudvärk och ett slags svid bakom näsan...

Därför blir det ingen cykling idag. Trots 4-5 grader varmt, solsken från en klarblå himmel, bländvita snödrivor och en underbar vårluft. I morgon är en annan dag. Attjo!

Vilopuls

Man blir bra på sådant som man tränar på. En så kallad sanning som förmodligen kan användas som applikation på de flesta i livet förekommande situationer.
Men om man tränar ofta på att vila sig, borde man inte då få en väldigt bra vilopuls?
Nej, så bra funkar det ju inte som bekant. Själv är jag inte helt säker på min vilopuls, har nämligen inte mätt den sedan i somras... och då gjorde jag det strax efter en middagsslummer i samband med att min pulsklocka var nyinköpt.

Då, i det sammanhanget hade jag i alla fall en vilopuls på strax under 60. Jag skriver strax under trots att den pendlade mellan 60 och 63... utom när jag tittade stint på klockan och koncentrerade mig hårt. Då kunde jag "tänka" ner pulsen till 57. Jag ska nog testa att mäta min vilopuls igen tror jag.

Om inte annat för att se om det senaste årets träning gett något resultat. För det är ju så med vilopulsen, att ju mer man tränar, desto lägre blir den.
Jag läste förresten igår, om den svenske proffcyklisten Gustav Larsson. Han har en vilopuls på 28!
Grymt bra koncentrationsförmåga, eller hur? Eller också är han "bara" grymt vältränad. Tror nog på det senare förresten, när jag tänker efter.

I morgon ska jag också träna. Vilodag idag. Man blir bra på det man tränar på!

Ännu en gruppträningskväll på ck.se

Vilket pass!
Den något instabila konferens-tjänsten vi använt oss av hittills visade sig från sin allra sämsta sida. Själv lyckades jag endast få kontakt med Lasse i början av passet. Huklen hörde jag, fast bilden på honom var frusen. Patrik44 ropade hallå, hallå för glatta livet. Dock utan att få annat svar än ett "jag hör dig" via en textad lapp från Lasse. Petra och Lasse hördes utbyta några ord under uppvärmningen.

Själv hade jag telefonkontakt med Lasse och även med Huklen... Patrik44 cyklade snabbast, Lasse försvann efter ett tag liksom Petra. Huklen trampade till "the bittter end" vilket även jag själv gjorde.

Dock verkade det som om jag låg lite före Huklen, trots att vi körde samma pass och startade samtidigt... Nåväl, ett bra pass var det, som Huklen letat fram, trots att själva gruppträningskänslan förmörkades av teknikstrulet.

Så om du hör någon som vill köra The Vilse i Pannkakan Pass så är det det här som gäller:
15 min uppvärming, 9 min 80-85%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 60/30 4st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 70/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 3 min vila, 40/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 12 min 80-85%, 5 min nedvarvning

Slut på friden!

Då var det slut för den här gången då. En period av ganska hektiskt arbetande på flera plan, följdes av en påskhelg med god mat och dryck, lugn och ro samt ett antal intressanta upplevelser. Så nu är jag typ fit for fight igen.

Vilket innebär att träningen in för vårens och sommarens cykeleskapader nu går in i en ny fas. Slappandet är över. Om vintern fortsätter (vilket man kan tro när man kollar väderprognosern) så blir det att ta ett rejält nappatag med vinter-cykeln igen. 5 mil ska den ha rullat innan söndag. Dessutom ska jag köra tre st 60 minuterspass på trainern under tiden.

That's it, folk's!

Fler besökare!!!

Jag tycker att det är jättekul att du läser min blogg! När jag började skriva här för ungefär 10 månader sedan, fanns det ingen annan ambition än att skriva ner vad som föll mig in. Förutsatt att det på något sätt var kopplat till mitt intresse för cykling.

Nu är jag, om sanningen ska fram, nästan lite förvånad över att det har blivit fler än 100 inlägg.

Likaledes är jag både förvånad och även glatt överraskad, över det faktum att sidan dessutom har besökare. Numera vet jag också hur många.

Google har nämligen en analystjänst som räknar åt mig.

Enligt den så ökar antalet läsare stadigt. Det tackar jag för! Inte minst roligt är det att jag tydligen har haft två besökare från Belgien.

En mindre rolig Google-grej är annonserna. För ett drygt halvår sedan testade jag att låta Google lägga ut annonser för produkter som hade någon slags koppling till motion, hälsa och cykling.

I förrgår tog jag bort den möjligheten. Anledningen? Jo, plötsligt låg det en annons högst upp på sidan, en annons för en sökmotor som skulle hjälpa besökaren att hitta "nätets bästa porrsidor"

Enligt avtalet med Google skulle jag få en liten peng, varje gång någon klickade på en av annonserna högst upp på sidan. En annons för en sida full med porrlänkar, skulle ju kunna bli rätt mycket klickad på... därmed skulle ju jag kunna inkassera... ja, vem vet? Två små pengar, kanske...

Men jag är ledsen Google... -porr ain't da shit! Så därför plockade jag bort annonsmöjligheten så fort jag såg den slumpvis utlagda porr-reklamen. Den skiten hjälper i alla fall inte jag till med att sprida!

Rätt eller fel? Korkad eller medveten? Politiskt korrekt eller naiv? Döm själv. Kom gärna med kommentarer. Det finns fler än jag som läser den här bloggen, det har jag siffror på!

Distanstrainer 2.0

Distanstranersuccén är ett faktum, eller..?

Nja... så värst lyckat blev nu inte experimentet med videocykling... Själva träningen funkade som vanligt, inga problem där. Det var "bara" tekniken som strulade. Gratistjänsten som utlovade videokonferens med upp till fem deltagare utan krav på en massa programintsllationer eller ens registreringar, funkade inte alls.
Jag gjorde en massa tester, både före och efter, men det var helt värdelöst. Ibland funkade det, ibland hände ingenting. Rena rama lotteriet!

Kollade målgången på Tirreno-Adriatico. Snacka om uppförsbacke. Tydligen var lutningen drygt 20 procent och det verkade inte särskilt många cyklister i klungan ha räknat med. Hur ska man amnnars kunna förklara att ett helt gäng tvingades G Å uppför ett avsnitt av slutspurten. T o m motorcyklarna hade problem i branten. En lade sig på sidan efter ett stopp och den fick dom skjuta upp för den sista biten av backen! En tvåhundrafemtio kilos Honda i 20 procents lutning, kräver typ 5 man för att komma på rull... En av polismotorcyklarna fick också stopp, men man lyckades hålla motorn igång i alla fall... Även där gick det åt ett par man för att staga upp ekipaget så pass så att det kunde börja röra sig av egen kraft till slut...

Gårdagens gigant och tredje man över mållinjen, Niklas Axelsson, var precis lika stark idag. Det blev en ny tredjeplats. Och ledningen i loppet sammanlagt! Snacka om att man är nöjde i Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli, som stallet heter!

IT-trainer

Cykelsäsongen är i full gång.
I alla fall på tv. Själv har jag ju däremot inte lyckats något vidare när det gäller att få snurr på dököttet. Trots mina ambitioner och målsättningar så äts den tillgängliga tiden upp i ett nafs av självaste verkligheten.
Nu gör väl inte det så mycket, slår det mig i skrivande stund. Eftersom här och nu har företräde framför då och sen.


Bilden är från den första riktiga etappen av årets upplaga av Paris-Nice. Rätt kass väder. Knappt tio grader varmt, blåsigt och ösregn.
Känns rätt skönt att vara soffcyklist då... Fast ändå inte. Men det är väl bara för att det är praktiskt omöjligt att göra det, som jag tänker att jag kanske skulle dra iväg på en runda... trots regn, blåst och 7 grader på termometern... Kan dom, kan jag. Å jag behöver ju inte mäta mina krafter mot någon annan än mig själv... Trots allt så blir jag så otroligt inspirerad och cykelsugen när jag sitter och tittar på Eurosport...

Ikväll blir det förresten premiär för DISTANSTRAINER 2.0 Men hjälp av någon lustig tjänst på nätet ska Lasse (Hässleholm), Patrik (Västerås) och jag (Hampetorp) koppla upp oss och våra webbkameror i en videokonferens när vi kör kvällens trainerpass.

Om tekniken håller vad den lovar, så tar ju detta projekt trainerkörningen till nya höjder... Jag återkommer med rapport!

Hmmm... snart en vecka sedan jag senast satt på cykeln. Vad är det som händer? Plötsligt är jag inne i ett stim av måsten. Men något som benäms som ett måste, är väl ändå sådant som man kan strunta i, va? Man måste inte "tvätta bilen" "röja i garaget" gå på årsmöte"... Nä precis. Och inget av detta har jag heller gjort.

Men en massa andra saker. Sådant som inte kan vänta eftersom det har ett specifikt slutdatum.
Dessutom är en massa andra människor inblandade och de kan inte göra sitt, om inte jag först gjort mitt.
Förra veckan avled två personer ur min perifera bekantskapskrets. Den ene hade jag inte sett på flera år, men våra barn var skolkamrater en gång i tiden. Han dog mitt i språnget. På väg mellan två uppdrag stannade hjärtat. Jag läste om det i tidningen dagen efter att det hade hänt.

Det andra dödsbudet fick jag idag. En kvinna som jag känt i 25 år. Cancern blev övermäktig. Senast jag såg henne (då visste jag inte ens att hon var sjuk) var när jag for iväg på en av mina rundor med vinterhojen. Hon kom glatt gåendes i rask takt och med gåstavarna i högsta hugg. Jag morsade på henne när jag cyklade förbi. Hon kände igen mig först i samma stund som jag passerade henne.
-Jasså, var det du? Hon vände sig om efter mig samtidigt som jag vred huvudet bakåt över vänster axel och undslapp mig ett: -Jajjamänn!

Det var det sista vi såg av och sa till, varandra...

Fånga dagen brukar det heta. I kväll blir det nog en sväng i alla fall. Jajjamänn!

[edit: Eftermiddagen övergick så småningom i kväll, utan att det blev någon cykling. Dock gjorde jag klart flera av de uppgifter som tyngt mig en smula den senate veckan. Så nu finns det i alla fall ett utrymme i schemat för en sväng i morgon. SkuLle vädret konstra, så blir det trainern!]

Vår i luften

Äntligen blev det så dags att plocka ut racern på vägen igen. Efter att ha kollat in väderprognosen, så var jag lite inne på att årets racerpremiär skulle äga rum i morgon (tisdag 4/3), men när jag kom hem till Hampetorp strax efter klockan elva idag, så bestämde jag mig för att tidigarelägga evenemanget.
Det går liksom inte att motstå solsken från en nästan klarblå himmel och snustorra vägar!

Visserligen blåste det en del (från nordväst) men suget efter att få köra racer var större än det eventuella obehag som motvind över östernärkesgärdena skulle kunna vålla.
Det första som slog mig när jag rullade iväg, var hur pass mycket lättare själva trampandet gick jämfört med känslan på trainern. Eller för all del, jämfört med känslan på vinter-mtb:n vars dubbdäck fullkomligt äter sig fast i underlaget.

Susade iväg 52:an västerut mot Odensbacken. Efter den första halva kilometerns eufori över att vara på rull igen, så blev jag plötsligt påmind om en annan stor skillnad på "the real thing" jämfört med att cykla framför en teveskärm i trainerskrubben... Trafiken. Tre kompiskörande långtradare på rad i 90 km/h, femti centimeter till vänster om vänster armbåge... Oops! Välkommen till verkligheten, Tompa!

Ja, ja... Man lär sig att inte vingla i onödan i alla fall!

Svängde av mot Segersjö och sedan vidare mot Odensbacken. Motvinden var rätt grym över platten, men idag så hade jag liksom överseende med det. Dessutom så fick jag ju en fantastisk medvind när jag vände ut på 52:an igen för att styra kosan österut. Höll 38-40 hela vägen till Bönerud.

Där kände jag mig dock lite trött. För även om det till viss del varit medvind, så hade jag ändå vevat på ganska bra i min glädje över att vara på väg igen. Pulsklockan visade att jag låg på ungefär 93% av max.
Men det kändes bra, så jag fortsatte att köra på. Flög (nåja) uppför Falkabacken och noterade 98% (185 slag/min) på klockan innan jag beslöt mig för att trampa lugnt den sista biten och låta pulsen gå ner till behagligare nivåer...

Passade på att fotografera några av våra snödroppar framför garaget när jag kom hem.

Det här var förresten min 100 blogg sedan jag började i maj. Och idag är det dessutom nästan exakt ett år sedan jag köpte min racer av killen med knäproblem i Linköping...

Halvvasan, så blev det...

Skidsäsongen blev kort i år. Den inleddes i Oxberg kvart över nio den 27/2 och avslutades i Hökberg några timmar senare...
Förhållandena var sådana att jag helt enkelt inte tyckte att det var roligt att åka skidor. Rätt ymnigt snöfall, urusla spår och en bortrampad truga på staven gjorde att jag tog bussen till Mora när det var 20 km kvar. Så var det!

Jobbarkompisen PB genomförde dock halvvasan på ett bragdartat sätt. Med lånade skidor och i stort sett helt utan skidträning klafsade han fram i snöyran utan att låta sig nedslås av de yttre omständigheterna. Han uppges dock ha ropat till sin "servicepersonal" vid ett tillfälle att denne omedelbart skulle ringa Fonus...

Starkt jobbat var det i alla fall. Respekt!!!

Snart dax.

I morgon är det Halvvasan som gäller. Sitter just nu i en campingstuga i Mora och laddar. G, vars startnummer jag tagit över, har laddat med kebabtallrik inför morgondagen. Han ska skjutsa till starten. C-G siklar belag. Själv är jag mätt och stinn efter att ha käkat pasta på Åhléns restaurang. C-G ska inte köra i morgon. Avrådd av doktorn pga smärtor i axel/arm. Själv tror jag att jag är förkyld... Men det är troligen inbillning. Vädret är bra!

En dag i kändisträsket

Gjorde en liten avstickare till radiohuset i Sthlm i går. Göran Greider stod före mig i kön, popsångaren Patrik Isaksson stod bakom mig. Göran Greider vänder sig om, tittar på popsångaren ett ögonblick... Sedan nickar han igenkännande och säger hej. Till mig! Ska jag tolka det som ett tecken? I så fall på vad?
Vi har liksom inte träffats förut. Så vitt jag vet...

Traineruppehåll

Nu har jag packat ner cykeln i väskan, därmed så kan man säga att mitt "träningsläger" i Kalmar är avslutat. I alla fall för den här gången. Det blir ju ett nytt var under maj månad, då formen ska finslipas till VR.

Ska visserligen vara här och jobba under nästa vecka också, men då lär jag inte hinna med någon träning att tala om.

På måndag kväll drar jag till Sthlm och kommer tillbaka till Kalmar tisdag kväll. På onsdag är det fotbollskväll hemma hos mig och på torsdag ska det städas inför den den definitiva avresan på fredag.

Det känns i det perspektivet aningen överambitiöst att ha en racer ståendes i en trainer i vardagsrummet en vecka till.

1000 kilometer har jag hunnit med på trainern sedan racern plockades in för säsongen i månadsskiftet oktober-november... Om nu den milda vintern fortsätter som hittills, så lär det inte dröja innan racern får komma ut på riktigt igen. Ska bli intressant att se om jag är starkare eller svagare eller rent av oförändrad när deet ska börja cyklas på riktigt igen. Jag borde väl vara både starkare och uthålligare tycker jag. Kanske rent av lite snabbare också...
Den som lever får se!

Trainingsläger

Det är kul att vara på träningsläger. Synd bara att arrangören (jag) inte tänkt på att ta med prylar för utomhuscykling. Idag hade vi ett fantastiskt "vårväder". Solsken, vindstilla och i stort sett 10 grader varmt... Men jag vägrar köra racer i jeans, skepparkavaj och toppluva!

Därför blir det fortsatta övningar på trainern. Körde ett pass i söndags tillsammans med Lasse på cykelklubben.se. Vi trampade igång klockan nio på morgonen och gav oss inte förrän klockan slog tolv.

Det funkar faktiskt riktigt bra med långpass på trainer. Om man laddar upp med lämplig stimuli, vill säga... I söndags cyklade vi tillsammans Flandern Runt. Med hjälp av mobilbloggning på ck.se kunde vi hålla kontakten och dela med oss av mer eller mindre glada tillrop. Apelsinklyftor, en kexchoklad, sportdryck och vatten stod på menyn. Jag undrar om jag kommer att köra något längre trainerpass än så, innan utomhussäsongen börjar på allvar?

Nu ska jag avsluta detta funderande för att istället göra klar cykeln "i stället". Dags för ett pass igen, med andra ord. Är man på träningsläger så är man. Efter nästa vecka väntar åter det vanliga livet på hemmaplan. Ett liv som inleds med Halvvasan tisdagen den 26/2. Utan en meter skidåkning sedan den 20 februari 2007... Ciao!

Long time, no see

Inser att det var ett tag sedan jag skrev nåt här. Man skulle kanske kunna tolka det som att jag har börjat tröttna.... men så är det absolut inte! Däremot så har tillvaron fyllts av en massa andra åtaganden. Är ju tillfälligtvis på jobb i Kalmar... och det äventyret kräver ju sin speciella uppmärksamhet.
Såg att jag trodde på ett tretimmarspass häromveckan. Det bidde ingenting av den saken, kan jag nu berätta. Däremot nu på lördag (10/2) blir det av. Troligen, är bäst att tillägga... Och det ska bli kul... gäller bara att ladda upp med rätt sorts förströelse. Ett lagom intressant stimulanspaket. Troligen blir det väl en film av något slag... Återkommer i ärendet. Om inte förr, så senare!
Ciao!

Inomhuscykling

Man behöver inte säga "trainer" särskilt många gånger i närheten av en inbiten cyklist, förrän luften plötsligt fylls av ord som tråkigt, fruktansvärt, bedrövligt, trist etc.
Visst, man kan väl ha fog för att tycka så, fast själv är jag av motsatt åsikt. Har nu, sedan den 1:a november kört ungefär 600 km med bakhjulet fastsatt i ett svänghjulsförsett cykelställ. Varenda meter har inte varit skojig, men väldigt få har varit tråkiga!

Efter 2½-timmeskörningen i lördags, så har de två efterföljande passen känts väldigt korta. Bara drygt en timme vardera! Nu är jag sugen på ett långpass igen. Möjligen att det kan bli av i morgon, torsdag. Kommer jag loss från jobbet i tid bara, så kan det väl bli tre timmar den här gången!

I söndags körde jag ett "bergspass" med såväl låg kadens som hög belastning. I går ett renodlat intervallpass på en dryg timme. De senaste passen har dessutom bedrivits gemensamt med andra stollar under rubriken "distanstrainer". Nästa tillfälle med möjlighet till kollektiv ensamcykling på hojar som sitter fast, annonseras på cykelklubben.se Bara så att du vet!

Två och en halv timme på trainern

Kollektiva trainerpass is da shit. Vi var ett gäng cykelklubbare som körde ett entimmespass i torsdags. Resultatet var så lyckat så att vi bestämde oss för att köra på lördagen igen. Det blev ett distanspass den här gången. 2 timmar och 30 minuter i en behaglig fart. Det hela avlöpte förvånansvärt bra. Körde ihop med Lasse på cykelklubben. Han satt i Hässleholm och jag i Kalmar. Vi peppade varandra med ideliga ck.se-bloggningar. Det var skitkul.
Körde på ganska lätta växlar med ca 80 i kadens. Slutresultatet blev 1500 förbrukade kalorier, en snittpuls på drygt 70% av max och en till hälften uppäten kexchoklad. Jag lär göra om det! PS Passade på att filma lite under tiden. Här kan du kolla: http://www.youtube.com/watch?v=E6raub4zRH4

Vikten

Jag har ju tidigare (1/1 -08) berättat om mitt nyårslöfte. Det som handlade om att minska vikten ett antal kilo, bland annat för att jag ska kunna cykla uppför Ånnabodabacken med lite mera snits och stil än under mina tidigare övningar. Sedan handlar det ju även om att återgå till en tidigare matchvikt. Den som läser den bloggnoteringen märker ju att det blev knas redan under själva invägningsprocessen.
Jag vägde alltså mer än vad jag trodde att jag skulle göra när jag intet ont anandes klev upp på vågen på nyårsafton...

Jag fick en kommentar av Svante om att strunta i vågen och hålla koll på hur pass hårt brallorna sitter i midjan istället. Han har ju helt rätt, vad får man ut av att väga sig, egentligen..?
Men bara för säkerhets skull har jag kollat vågen ändå... Det visade sig då, att en vecka efter 74-kilosnoteringen, var jag tillbaka på den gamla (den som jag trodde) matchvikten 71 kilo. Så det var väl helt enkelt en massa julmat och annat som tyngde... eller om jordens dragningskraft bara var ovanligt stark just då.

Nu är det ju så, vilket Svante så riktigt konstaterade, att muskler väger mer än dökött, fast allt det där extra som vågen visade var nog inte bara muskler... Så jag kommer i stort sett att hålla mig till byxmetoden i framtiden. Tyckte förresten att jeansen som jag tog på mig i morse stramade om låren... Kanske dax att börja köra på lättare växlar... ;-)

http://motlut.blogspot.com/2008/01/nyrslfte.html

Trainerdax igen!

Grått, kallt och blåsigt. Det gjorde det lätt att välja trainern framör mtb:n i morse. Redan strax efter halv åtta satt jag på plats i skrubben. Har uppdaterat den med ett par nya högtalare så att jag slipper ha lurar på mig. Det blir ju onödigt svettigt, om man säger så...
Det blev det vanliga turen i Lombardiet. Kändes jobbigt men bra. Efter 15 minuters uppvärmning var det bara att köra. 28,38 km kom jag och det kostade 966 kalorier.

Nedanstående text är ett lån från mig själv och dagens bloggning på ck.se Fast bilden är en annan!

Jag har verkligen fått smak på mörkerkörnining. Det är en speciell känsla att köra omkring på traktens grusvägar med skenet från en diodlampa som enda vägledning genom ett annars ganska kompakt mörker. I kväll rådde perfekta förhållanden. Marken var vit efter att det hade snöat lätt hela dagen och det var ungefär en minusgrad i luften. Och fortsatt lätt snöfall.
Eftersom mängden synintryck blir begränsade (av naturliga orsaker, det är ju mörkt) så kommer i alla fall jag ganska snabbt in i nåt slags meditativt tillstånd. Jag behöver inte bry mig om hastigt uppdykande bilar bakifrån, för om det skulle komma någon på dessa glest trafikerade vägar så får man ju en lysande förvarning i god tid. Därför kostar jag på mig att ha Ipodens bästa musikblandning i öronen.
Jag har tidigare sagt till någon, att långfärdsskridskoåkning är det närmaste att flyga en människa kan komma, helt av egen kraft. Nu lägger jag till att även cykelåkning på småvägar i mörker en vinterkväll, nog kan ge känslan av att man flyger. Ljussken och lampor från avlägnsa gårdar och torpstugor glimmade likt stjärnor i en främmande galax och själv kände jag mig som någon av min barndoms pojbokshjältar styrandes en intergalaktisk farkost kors och tvärs genom rymden (jo jag är ganska barnslig, men det tycker jag är helt ok vid min ålder).
Efter ett tag så kände jag tydligt att jag förstod hur både det ena och det andra hängde ihop, Einstein var nog inte så dum i alla fall. Häret och nuet förenades i ett enda stort utropsteckaen och det vete sjutton om jag inte hade börjat få kläm på det här med universums utvidgning och "the big bang" och alltsammans... Då jag plötsligt inte hade en aning om var jag var någonstans.
Jag började rita en karta baklänges i huvudet... och insåg att jag nog inte kunde ha kört så himla tokigt... men det var bevisligen asfalt under snön... här ska inte finnas asfalt på en halvmils avstånd och definitivt inte efter den där svängen. Husromhelst, i mörkret är alla t-korsningar grå och någonstans hade det blivit fel.
Men så mycket visste jag i alla fall att jag inte var helt ute å cyklade (!) så det var väl bara att köra på tills något igenkänningsbart landmärke skulle dyka upp. Intressant känsla att veta ungefär var man är, men ändå inte känna igen sig. Men efter ett par kilometer i ingenstanset så klarnade allt och jag insåg att jag hade hittat en ny genväg. Så det var bara att uppdatera den inre gps:en med verklighetsbaserade fakta, lägga Einstein på vänt och fortsätta vägen hem.
Rundan blev på detta sätt 4-5 km kortare än vad som var tänkt från början, men eftersom jag ogillar att vända, så fick det bli som det blev.
Tre bra saker, avslutningsvis. 1. Den superbilliga mtb:n som tjänstgör som vinterhoj. Funkar förträffligt till just detta ändamål. Något oprecis när man växlar med framväxeln, men tar man det bara lugnt så är det inga problem. 2. Diodlampan (bilden) á 279:- från Clas-i-sjön ger i alla fall mig en fullgod upplysning. Kanske inte tillräcklig på stigen i skogen, men på vägen är den helt ok. 3. Dubbdäck. Ovärderligt när underlaget består av frusen grusväg blandat med isiga bilspår och nyfallen snö.

Nyårslöfte!?!

Nu är man som man är igen, lagom seg och eftertänksam på årets första dag. Inga direkta löften utsällda inför det nya året... Förutom ett då.
Råkade hänga på ett blogginlägg på ck.se och lovade därmed att jag skulle gå ner 5 kilo under 2008. Både mätbart och uppnåeligt. Precis som mål ska vara. Dessutom innehåller löftet även ett visst mått av djärvhet, eller hur?
Problemet uppstod för en stund sedan när jag skulle kontrollera matchvikten. Den hade ökat! Istället för att stanna på 71 kilo, som vågen gjort under större delen av senare halvan av 2007, visade den nu... 73,9 kg!?!

Betyder det att jag först måste gå ner till 71 för att därifrån ta mig an mitt femkilosnyårslöftesmål, eller kan jag utgå från dagens notering? Håll med om att skillnaden i ansträngning för att nå till det uppsatta målet blir ganska stor.

Under tiden som jag funderar på vad det är som gäller, när det gäller mitt nyårslöfte, så blir det en tur med cykeln. Bra väder idag. Runt noll grader, svaga vindar och lite lätta snöflingor i luften.

God fortsättning på det nya året. Nu börjar det!

Sitter och känner mig lite smådassigt förkyld. Svid i halsen och en lättare huvudvärk talar sitt tydliga språk... Hoppas att det lugnar sig tills i morgon, för nu känner jag att det vore väldigt skönt med en tur på cykeln... Julmatssyndromet kanske...

Hittade följande lilla regelsamling på Facebook. Regler för den som vill vara riktigt Euro i sitt förhållningssätt till cykling. Jag ligger nog aningen risigt till... Liksom även vår italienske vän på bilden, fotograferad på en jvgstn några mil söder om Neapel i somras. Läs reglerna så förstår du...

********* -THE OFFICIAL EURO CYCLIST CODE OF CONDUCT- *********Created by Dom Guiver and Mike Flavell

1. Image and style shall be your primary concern. When suffering, one must focus first on maintaining a cool, even composure, and second on performance. Winning races is an added talent, and only counts if said euro cyclist wins with appropriate style.
2. Training is based solely on feel, while racing is to be guided by sensations and instinct. The Euro Cyclist will never accept tried or tested scientific training methods.
3. You shall NEVER, under any circumstances, wear plain black spandex bibs (shorts, regardless of colour are BANNED) or any team kit containing non-prominent Logo's. Shorts will extend 55-60% of the way down the upper leg. IN NO CONDITION shall it extend any further.
4. Legs will be SHAVED year-round. ABSOLUTELY NO EXCEPTIONS. Certain hair removal creams are endorsed only on a case-by-case basis. One shall never show up to a race (large or small) with ANY AMMOUNT of stubble visible on legs.
5. A prominent line where your kit ends and where your tan begins is essential to your image. Artificial tanning is BANNED. The tan SHALL reflect the level of training commitment.
6. The Socks must extend no less than 2cm below the main bulge of your calf muscle, and shall never extend further than 1cm past the primary calf muscle bulge. All socks SHALL BE WHITE in colour with prominent logo placement.
7. Cycling shoes must contain at least 80% white! The following exceptions apply…i) Colours combinations such as world cup stripes, or Olympic gold where title has been EARNED.ii) Shoes which are custom-made for specific riders by companies endorsed by this group. These shoes will be accessible to the particular cyclist only, and shall follow the preceding rules.
8. If white cycling shoes are not available where you reside, white booties with prominent logos shall always be worn. When booties are worn, socks should protrude approximately 7 centimetres above the ankle, and shall always protrude at least 1.5cm from any booties worn.
9. Your bike frame must contain 2-4 colours IN ADDITION TO WHITE. All colours are acceptable as long as they combine tastefully. In addition to this, wheel selection must also match frame and fork.
10. You shall race only on Bora’s or Lightweights. Mavic Open Pros, Fulcrum Racing Ones or Zipp’s (404’s or 202’s) are considered stylish enough to be used as training wheels ONLY. Regardless, Ceramic bearings shall be used at all times on both training and race bikes.
11. ALL wheels shall be equipped with tubulars, regardless of your ability in gluing them.
12. Ridiculously stylish eye wear (see endorsed products list) is to be worn at all time without exception.
13. Hair shall be kept neatly short, and matching helmet shall be worn (again with prominent logo placement). Under NO CIRCUMSTANCES shall a clashing helmet colour be worn with your euro kit.
14. In RARE cases, it has been deemed acceptable to have long hair. In this event, hair shall be neatly slicked back in maximum euro-styling, and helmet SHALL NOT be worn. It is IMPERATIVE rule 12 is followed in these special cases.
15. When riding, sans helmet (with short hair), a team issue cycling cap (white in colour), shall be worn. The bill shall remain in the downward position at all times. Cycling cap can be worn forwards or backwards to coincide with specifics of current hairstyle. During spring training, cycling toques WILL be worn at all time in place of caps.
16. Kits will always be freshly washed, and one shall ALWAYS have applied a subtle quantity of eau de toilette (cologne). It is, AT ALL TIMES, FORBIDDEN to ride in an unwashed kit, as it is extremely detrimental to your image.
17. Saddles shall be white in colour only and will be manufactured in Italy or France. Exceptions shall be made in the following cases… i) Saddles containing WorldCup Stripes or Olympic Gold when EARNEDii) Italian Flag colour combo when rider is ITALIAN (born in Italy)
18. Handlebar tape is required to be cork as well as being WHITE IN COLOUR. Bar tape will be kept in pristine white condition. This state shall be achieved either through daily cleansing or frequent replacement. These jobs will NEVER be performed by the cyclist as you must maintain your image.
19. All stems must be a minimum of 120mm and a rise of no higher than -10 degrees. Stems shall be positioned no more than 0.5cm above the top of the headtube. ALL stems shall ALWAYS be oversized, made out of ALUMINUM, and airbrushed in kit/frame colours.
20. A rider will ALWAYS have liniment applied to his legs before appearing in public.
21. Facial hair will be restricted to (at maximum) a goatee, and even this is discouraged. Moustaches, beards, or any combination thereof are EXPRESSLY PROHIBITED in all instances. Stubble is, however, advisable in virtually ALL euro-situations. It is important to note: this DOES NOT apply to the legs!
22. Campagnolo shall be THE ONLY acceptable componentry and is hereby deemed superior to ANY Shimano product in ALL circumstances. You are expected to have nothing less than an ENTIRE campy grouppo. Crank substitutions are NOT permitted. There is a case by case exception for SRAM RED.
23. You shall NEVER, under any circumstances, acknowledge the presence of a cyclist riding a bike costing less than €2000 in a public place. This could be severely detrimental to your image.
24. You shall NEVER, UNDER ANY CIRCUMSTANCE, associate with triathletes. It is FORBIDDEN to have any number inked onto your body before a race.
25. Any physical activity, other than cycling, is STRONGLY FROWNED UPON. This includes any form of running or swimming and their derivatives (this includes walking). The ONLY TWO other sports with a recognized degree of euro are Cross Country skiing, and long track speed skating.
26. MTB gloves are FORBIDDEN in all instances. Cycling gloves will be slick, white (in accordance with kit), and have minimal padding. Padding will be beige or white in colour. Wearing NO GLOVES is entirely acceptable and encouraged. In the case where said euro cyclist is wearing a leader’s jersey, special gloves will be made to match the colour of the jersey while blending the team kit colours simultaneously.
27. In a circumstance where any cyclist (or triathlete) ever displays aggression or disrespect towards you, one will ride up uncomfortably close and slap them in the face with your team issue gloves.28. In the event a motorist disturbs your ride, you shall proceed to ride up beside the car, form a clenched fist and bang the boot of the car while doing your best attempt to sound irritated in Italian. Wild arm/head movements are strongly encouraged to enhance the apparent rage.
29. ONE shall never rearrange their package while riding. Adjustments regarding seating/hanging comfort are to be done in private in order to preserve image.
30. ABSOLUTELY NO FORM of seatbag, frame pump, mud guard or mirror shall come within 2 meters of ones bike.
31. Gearing is restricted to a titanium Campy Record 11-23 cassette with a ABSOLUTE MINIMUM of 42-53 up front. One shall never be seen pedaling at a cadence over 90rpm in case it detracts from your calm/smooth factor. The use of 25t cog is acceptable in special training circumstances.
32. ALL BIKES shall feature personalized nameplates next to ones home country’s flag located on the top-tube within 10 cm seat-tube ON ONE SIDE ONLY.
33. Pedals MUST be either Look or Time. No other pedals are to be considered and ANY form of Shimano product is STRICTLY FORBIDDEN.
34. Coffee is a necessity and as such must be consumed strong (ie. espresso) on a patio in Italy in full kit, it shall be drunk black. Sugar is STRONGLY FROWNED UPON. The only milk present shall appear frothed on top (if at all).
35. All podium shots (pictures) shall be taken with the euro-rider wearing team kit and appropriately matching casual euro shoes (such as puma's). Socks shall remain within the guidelines above. The rider is expected to display an appropriate degree of bulge while receiving kisses/trophy.
36. All pre and post-race activity will be conducted under a gazebo (this includes massage, interviews, and looking fantastic) leaving one in reasonable distance of the Euro-sun to top up your enviable tanlines or pose for photo’s.
37. Post-race, one shall be tied to their mobile phone, receiving endless calls from their attractive euro-girlfriend or important ad executives concerning modelling contracts. This will be done under the protection of the post race gazebo.
38. Team bikes will be built up so that they violate the UCI weight limit, in order that weights might be attached to the frame to demonstrate its superiority and lightness.
39. Motivational music during training SHALL consist of late 90s house or deep-trance hard-style German techno hereby known as euro beats. NO EXCEPTIONS.
40. Naked black ALL CARBON water bottle cages (manufactured by ELITE CAGES) will be used on ALL BIKES. Exceptions include….i) Special edition 24k gold cages are acceptable in certain cases such as photo shoots, prologues or where colour coordination dictates. Ex. Gold Cage with Olympic Gold/white team kit.
41. Water Bottles shall be referred to solely as "Bidon's" and shall have a volume NOT EXCEEDING 500ml. Bidon's will always be matching of team/kit colours. It is NOT ACCEPTABLE in ANY CIRCUMSTANCE to leave bidon's on bike more than 10 minutes post ride OR while transporting bikes via bike rack.
42. A gold pendant on a very long, thin chain bearing some form of religious icon is STRONGLY recommended for mountain races.
43. While soloing in for a victory, one will ensure their jersey is FULLY ZIPPED and ALLIGNED, so all title sponsors are clearly visible. One shall then smile and flex arms while pointing skywards. The projection of ones fatigue is EXPLICITLY FORBIDDEN in ALL CIRCUMSTANCES.
44. When appearing in a photo spread for sponsor’s products, one shall appear either fully nude or in full Brioni 3 piece suits. Smiling is prohibited in these instances.
45. When appearing in documentaries, you must be seen walking around the hotel in your kit at all times. It is also recommended that you constantly be eating something in front of the cameras.
46. When asked "how are you?" while riding you must proceed with one of the following...-Complain about coming off a sickness.- Explain you're peaking for bigger races later in the season- Mention that this is a "recovery ride"-That you are on the tail end of your daily 6 hour training ride
47. When the Euro Cyclist feels the urge to relieve himself during a race, he will gracefully meander to the back of the pack, seat himself sideways on his saddle, and pee into the sunflowers. He must ensure that no cameracrew catches the act, for it could be detrimental to his image. Under no circumstances shall the rider dismount from his bike to urinate.
48. When climbing anything with a gradient above 20% and lasting over 8 kilometers, the Euro cyclist must fully unzip his jersey and let it flutter in the wind.
49. When dropping out of a race, one shall avoid the embarrassment of entering the official broomwagon and will instead wait for their team vehicle. When asked the reason for dropping out, one will cite mechanical problems or oncoming sickness as the reason, to avoid any bad speculation in relation to your fitness.
50. If in doubt, the euro cyclist shall mention in an interview that his pollen allergies are acting up, and that he’s not sure that he’ll win the Giro this year. In this situation, remember to note that the sensations are otherwise good, and that eventually you’ll win a beautiful stage.
51. Team-building motivational camps will be held annually in the off-season. These are to place team members in as ridiculous a setting as possible. Photos will be widely reproduced to demonstrate team cohesion.
52. During the pre-TdF medical checks, star riders of each team are STRONGLY ADVISED to play doctor with each other while shirtless. Photos taken must strive to be as HOMEROTIC AS POSSIBLE.
53. In order to avoid the harsh European winter, you shall:i)flee to the warmer climes of Mallorca/South Africa/Canary Islands/etc.ii)“train the mind, body and soul” with Kreitler brand rollers
54. In the event of a crash, no matter how badly the Euro cyclist has injured himself, he should proceed to mummify himself with fishnet gauze. The act of gauzing oneself is looked upon with respect by other Euro cyclists because it is a statement of commitment and strength of character to continue racing when injured. White Gauze is the norm, but world cup striped gauze and or national colors may be worn on select occasions depending on the rider.

---------------------------------------------------------------------Rules will be added as they are sent in and refined. Try to refrain from contradicting rules above. Voice your opinion and the rule might be changed or refined. If you need assistance on anything not yet listed in the official rules, post it and one of our officers will be glad to address the issue.Last Updated December 10, 2007 by Dom.********************************************PRAISE OF TOM BOONEN IS IS CURRENTLY FROWNED UPON PENDING THE ACCEPTABILITY HIM DATING A 16YR OLD.************************************************

Ledigt...

Nu tar jag julledigt... Ingen dator, ingen cykel, inget bloggande...
Eftersom jag jobbar på julafton så har jag min julledighet uppdelat i två halvor. Den första halvan infaller just nu (fredag lunch) till och med söndag kväll. Den andra halvan utgörs av juldagen och annandagen...

Om vädret tillåter blir det cykling på juldagen. Annars ett trainerpass... Så fram tills dess får min vilande kropp fortsätta att befinna sig i vila. Allt enligt gamla pålitliga, men alltjämt gällande fysikaliska lagar från förr.

Får härmed passa på att hälsa eventuella läsare av denna blogg en riktigt God Jul!

Kläm gärna in en kommentar om du känner för det. Eller fyll i intresseblanketten för Tour de Östernärke. Det är lite på gång där, kan jag säga! Lev väl och kör försiktigt, vi hörs!

Blandade tankar

Dagen efter julfesten på jobbet... var jag sådär lagom pigg. Var på plats med de övriga två i städpatrullen strax efter klockan nio för att försöka sudda bort alla de spår som närmare 40 julfestande arbetskamrater lyckats sätta än här, än där.
Det gick ganska smärtfritt måste jag säga. Kände mig dock tämligen tveksam till att behöva cykla hem till Hampetorp igen. Hade det funnits alternativ, så hade det inte blivit 4 mils cykling den dagen. Det var helt klart...
Nu fanns det dock inga alternativ, så det var bara att gilla läget, som det heter... Käkade lite överblivet smågodis under städandet, det piggade upp. När vi var klara med vårt beting styrkte jag mig med en tallrik Jansson innan det bar iväg i gråmurret med kurs österut.
Det var bara en eller två grader kallt, lite mildare alltså än under resan in till stan, dagen innan.

Redan efter en knapp halvtimmes cykling insåg jag att min bristande fysiska form nog var inbillad. Det kändes kort och gott oväntat bra! Kan väl delvis ha berott på att det var medvind. Och ljust. Kanske att hemlängtan gjorde sitt till också.

Passade på att ägna mig åt tankar om tillvaron under det att delar av östernärke passerade förbi. Insåg att ju bättre tränad jag blir, desto mer sliter jag under mina träningar. I våras vågade jag inte ta i för mycket, för att jag var rädd att helt enkelt överanstränga mig. Nu vet jag inte hur stor risk man löper som återfallsmotionär efter femtio fyllda, men jag ville i alla fall inte ta några risker.

Sakta men säkert har alltså min kropp nu börjat inse att den kommer att utsättas för fysiskt arbete under i stort sett varje dag framöver. Så länge den lever! Intressant, eller hur?

Utnyttjade även tiden till att fundera över min jobbsituation. Jag har ett, i dubbel bemärkelse, drömjobb. Dels är det min egen dröm sedan jag var väldigt liten, dels är det en typ av jobb som står högst upp på önskelistan för många människor idag.

Jag har levt i den här drömmen i 15 år. Oavsett hur företaget hart omorganiserats och vilka som har suttit på vilka poster och bestämt vad, har jag funnit mig väl tillrätta och även haft en känsla av att jag varit viktig. Att jag som person faktiskt betyder något för verksamheten.

Ända tills nu. Kommer på mig allt oftare med att fundera över om jag har gjort mitt. Inte för att jag håller på att tröttna, utan för att jag upplever att själva företaget mer och mer fungerar som en kontrollapparat än som en kreativ trampolin som man utan vidare kunde använda när man ville kasta sig ut i något okänt för att göra en saltomortal eller två.

Det känns som om företaget hela tiden försöker fånga in och hålla fast, snarare än uppmuntra till kreativitet och nytänkande. Visst, vi ska förnya oss. Och jag är en av dem som kommer i åtnjutande av en del av de nysatsningar som ska göras. Men ändå. Magkänslan är inte helt hundra. "den som går i andras fotspår, kommer aldrig först" som min norska arbetkamrat på mitt förra jobb ofta uttryckte saken. Inte minst när vi försökte tänka i nya banor.

Men nu känns det som att påbuden uppifrån alltför ofta handlar om att det är cheferna, räknenissarna, konsulterna och alla deras kompisar på reklambyrån, som ska stå för allt nytänk. Sådana som jag ska bara expediera alltsammans. Jag är inte bitter, även om jag inser att resonemanget är det...

Det är kanske normalt att känna så efter dryga femton år på samma arbetsplats? Jag har ju inte bara jobbat där i så många år, jag har ju dessutom åldrats lika mycket... Å tidens tand kanske gnager hål på oss till slut?

Men vad skulle jag göra istället? Tankarna lekte tafatt med varandra och den ena galna idén avlöste den andra. Så länge det finns liv finns det hopp, tänkte jag. Sedan blev jag väldigt kissnödig.

När resan återupptogs efter den nödvändiga pausen hade jag glömt bort vad jag funderade på och insåg att jag nog hade det ganska bra, bara det var lite mindre vinter...

Efter hemkomsten firade vi min 52-årsdag. Jag somnade tidigt den kvällen och sov fantastiskt skönt. Dagen efter "dagen efter" var jag bara tvungen att vispa bort diverse slaggprodukter från festen som fastnat i mina benmuskler. 40 minuter på trainern med hög kadens och relativt hög belastning gjorde susen!

Nu ska jag hänga tvätt, ciao!

Julfestcykling

Julfest på jobbet i kväll. Hade först tänkt att vara kvar i stan efter sändningen i morse, men bestämde mig för att utnyttja tillfället till "gratisträning". Så jag körde hem till Hampe med bilen som vanligt. Sedan tog jag cykeln tillbaka. 4-5 grader kallt och ganska svaga vindar. Perfekt cykelväder med andra ord! Lite drygt 2 timmar tog det med den dubbdäcksförsedda mtb:n. Den är trög! Men det är ju å andra sidan bra träning... Å ölen när jag kom till lilla lägenheten satt som en smäck!

Det skulle kunna uppfattas som cxtremt nördigt. Förmodligen var det därför som jag smög lite med det hela. Nämligen det faktum att jag har skaffat mig en Tacx video: Tour of Lombardy...

Visst kände jag mig en smula fånig när jag tryckte igång videon samtidigt som jag började köra på trainern. Men faktum är att det gick ganska snabbt att komma över att det bara var en filmad väg som jag hade framför ansiktet.

Till höger på skärmen fanns en graf som tillsammans med en procentsiffra berättade om vägens lutning. Dessutom visades en annan siffra som angav vilket motsånd mn skulle ställa in på tranínern. Turen var en dryg timme lång. Första halvan gick mest uppför och den andra halvan mest nerför. Nu har man ju kanske inte lika stor glädje av en filmad nerförsbacke på en dataskärm, som en i verkligheten, men det var ändå skönt att få plana ut och återhämta krafterna efter att ha klämt bitar med upp till 10% lutning.

Lombardiet runt är ju en av de klassiska cykeltävlingarna och samtidigt den som avslutar cykelsäsongen. Kallas även för "de fallande lövens tävling", vilket då syftar på årstiden. Under den här åkturen faller inga löv. Det verkar vara filmat under juni månad eller så. Naturen är grön och frodig och i dikeskanterna ser man spår efter nyklippt gräs. Solen sken och värmen i min trainerskrubb stämde nog bra överens med utetemperaturen på filmen. Min lilla fläkt bidrog med sommarbriskänsla.

Hög nördfaktor, javisst! Samtidigt ett roligt och omväxlande tillskott till Itunes-dieten och vägg-gloendet som jag ägnat mig åt under de flesta av de dryga 30 mil jag kört på trainern nu under hösten.

Fast i morgon blir det nog "the real thing" på vintercykeln...

Inge ljud!

Då skulle jag alltså provköra min nya videoinstallation i trainerskrubben. In med en sjysst dvd i lilla datorn. Kablarna anslutna och kontrollerade... tryck på "on". Filmen rullade igång på den stora skärmen, strategiskt placerad framör snoken. Vilken skillnad mot att titta på den bärbara datorns 12-tummare... Men hallå! Ljudet. Vart tog det vägen, typ?

Det finns uppenbarligen saker att lära sig. När man ansluter en extern bildskärm till den lilla bärbara, så försvinner tydligen ljudet. I alla fall om l,judet ligger på en dvd, som 99,99% procent av allt filmljud ju gör...

Stumfilm med andra ord. Hur kul är det på en skala? Om jag däremot drog igång Itunes, så fick jag ljud i lurarna och samtidig bild på skärmen... Får ta och mecka med det där när jag får en stund över...

Annars gick träningen bra. Hade ju inte suttit på hojen på en vecka pga segt snor i huvudet och en hopplös håg, men det var inga problem. Första halvtimmen var dock ganska seg. Förmodligen på grund av att jag kände mig blåst på konfekten när mitt filmtittande inte funkade som det var tänkt.

Körde som ett distanspass inledningsvis men sedan kände jag att det var läge att pumpa på lite. Testade att dra på tunga växlar med hög kadens utan belastning. Det var kul att se att jag kan hålla över 40 km/h betydligt längre nu än vid tidigare försök. Måste dock uppgradera fläkten till något kraftigare. Fartvinden räcker liksom inte till när jag tar i. När passet var över efter en dryg timme lackade svetten kan jag lova.

Ingen vacker syn när jag såg mig i spegeln efter duschen. Visserligen hade svetten svidit en del i ögonen under passet... men att se effekten av det var ingen hit. Knallröda ögonvitor är inte snyggt! Men det gick över snabbt.

En annan intressant iakttagelse var att benen (lårens framsidor) var alldeles varma i morse när jag vaknade. Hade pannan varit lika varm hade jag väl haft feber!

Nu blir det ingen träning förrän på torsdag. Diverse olika åtaganden typ premiärmingel och födelsedagsditon pockar på närvaro. Kul!

Hoppas dock på lite kallare väder och uppehåll. Vill köra rundan på vintercykeln igen. Sedan lär det bli trainer så det räcker, när jag sticker till Kalmar i jan-feb.