Kick

Snart två dygn efter "lilla alp-turen" känner jag forfarande av den lätta eufori som strömmade igenom kroppen precis efter hemkomsten. Eftersom vädret ska bli av det bättre slaget under helgen så laddar jag för tidig morgoncykling både på lördag och söndag. En lugn och fin lördagstur och en lite rappare variant på söndag... eller tvärtom...

Fasen vad kul det är att cykla!

Motvind och backar... Kul!

Vägmätaren på cykeldatorn visar nu drygt 110 mil. 105 av de milen har jag kört solo. Några rundor i Kalmartrakten, men de flesta i närområdet Hampetorp-Vingåker. PB (till höger på bilden) på jobbet, har cyklat ungefär dubbelt så långt som jag hittills under säsongen. Han har även kört Vättern på under tio timmar. Vi har ibland pratat om att köra en runda ihop. Onsdagen den 1:a augusti bar det av.

Det blåste småspik från väster. -Fint, då får vi medvind hem...

Vi ställde in siktet på Garphyttan och backarna upp till Storstenshöjden och Ånnaboda. Strax efter Frösvidal började min nyinköpta pulsklocka pipa. Jag låg tydligen på 101% av min maximala hjärtkapacitet nu igen. Visserligen motvind, men det var ju ändå på släta vägen... -Jasså ligger vi på 33 km/h..? Farten blir hög när man har trevligt...

Sista sega biten mot Garphyttans IP kändes i benen. Mjölksyra! Hur fasen ska jag fixa backarna, om jag är trött redan nu?

PB tyckte att den korta, men branta, backen upp mot Storstenshöjden var en lämplig uppvärmning. Han höll sitt tempo och jag mitt. Ettans växel 8 km/h och en pulsmätare som pep oavbrutet. Svetten lackade och bröstet hävde. -Jämrans vad de känns... För en kort sekund for tanken om avstigning med påföljande promenad genom hjärnan... Då såg jag PB stå däruppe på krönet. Ljuset i tunneln, slutet på öknen, mörkret före gryningen och ugglor i mossen... Uppe! Vatten och en bit av någon slags energikaka sedan neråt igen för att köra den andra backen. Den upp mot Ånnaboda. Längre, men inte så brant... enligt den rutinerade, vältränade och framförallt betydligt yngre, PB...

Utförskörningen gick som en dans. 67,7 km på mätaren är visserligen långsammare än de 70 vi borde ha kommit upp i... men det fick duga.

Även den långa backen upp till Ånnaboda klarades av. PB han med en och en halv vända, på samma tid som jag körde min enda. Upptäckte under nerfärden att jag rullar fortast av oss två. Någon nytta ska man väl ha av en spolformad figur och en hel del egenhändigt ihoptuggat dökött! Det visade sig att vi väger lika mycket, men min betydligt kortare längd bidrar väl helt enkelt till bättre aerodynamik...

Medvind och lättrullad Gräveväg tog oss tillbaka till Örebro snabbt som ögat. Hastigheten låg mellan 35 och 40 hela vägen. Blev väl lite seg när vi passerade Brukshundsklubben och några hundra meter fram, men annars gick det bra.

Nu ska jag försöka lista ut min verkliga maxpuls. Enligt diverse tabeller borde den ligga på 170-180 för en snubbe i min ålder... Men bevisligen hade jag 189 när det bankade på som mest uppför backarna... Snittpulsen över de 55 km som vi körde blev 167 slag och medelhastigheten var 25,6 km/h. Inklusive backarna! Jag är rätt nöjd...

Summa summarum, en otroligt kul men bitvis ganska jobbig tur.

Tungt...

I och för sig visste jag väl att den här dagen skulle komma. Allt annat hade varit en omöjlighet. Men ändå... Efter ungefär 110 mils återfallscykling, där varje runda på sitt sätt varit ett fall framåt jämfört med den tidigare, slog det stopp idag. Eller i alla fall nästan stopp. Stack iväg i ganska fint väder efter att ha sovit min sedvanliga middagsslummer. Sedan sist har jag skaffat mig en pulsmätare och satt därför och kikade lite på den när jag drog iväg.

Trots att det kändes lugnt och fin blev jag aningen förvånad när pulsen ganska snabbt hamnade på 95-98% av max. I backen efter Läppe mot Vingåker började det pipa. 101%!!! Visserligen jobbade jag rätt bra, men det måste ju vara fel på apparaten. Eller på hur den är kalibrerad.
Tramp, tramp, flås, flås, piip, piip... När jag är nästan uppe på krönet av den sista backen susar en kille i en röd cykelcitytröja förbi. Det är den första cyklisten som kör om mig, hinner jag tänka, innan jag slås av att det är den första (racer-)cyklisten som är på väg åt samma håll som mig över huvud taget, sedan jag började trafikera vägarna på det här sättet... När vägen planar ut ligger jag en 30-40 meter bakom. Jag håller det avståndet hela vägen till Vingåker. Farten ligger på strax under 40 och pulsmätaren har slutat pipa men jag ser att jag ligger väldigt nära 100%. -Det måste vara fel på apparaten!
När vi kommer till Vinåker skiljs våra vägar. Jag viker av mot höger och dör... eller nåt... Jag vet att det är vindstilla men fartvinden känns övermäktig. Asfalten är grov som ett sjömanskämt och lutningen på den i vanliga fall helt platta vägen över gärdena har antagit alpina proportioner...
Så håller det på. Pulsmätaren visar 90% av max, hastighetsmätaren 27 km/h och jag har två mil kvar innan jag är hemma igen... Har jag inte fått ont i ändan åxå? Kramp benet? Mental förstoppning och tappad sug. Varför håller jag på med det här? Svettig och frusen om vart annat tar jag mig ändå hemåt. Och på frågan från min fru, när hon kommer hem från jobbet, och ser mina nytvättade cykelkläder på tork, kommer jag att svara; -Jorå, det gick bra idag. Eller ganska bra i alla fall... På onsdag ska jag klämma Ånnabodabacken med PB. Tur att vi har bokat det, annars hade jag haft en cykel till salu... eller... näe... det är nog helt normalt att det går tungt ibland... Visst!?!

Snart slut...

I skrivande stund återstår endast drygt 4 mil av årets TdF. Cyklisterna har äntligen kommit in till Paris efter en oerhört seg etapp 20... Fullt med folk som står och hojtar och bra fart på klungan. Så snart det är över stixker jag själv ut och kör en sväng. Måste få en genomkörare innan onsdag då PB och jag ska cykla Ånnabodabacken... Nu ska jag koncentrera mig på teve-bilderna ett tag. PB är på plats... Men jag ser honom inte. Än...

Bitter eftersmak till gårdagens kycklingsoppa...

Det är tufft att vara lojal lagkompis med en fuskare...

Läst på: http://www.cyclingnews.com/ den 26/7 15:00 CEST Denis Menchov (Rabobank) has pulled out of the race. He's just climbed into the team car. His morale is probably broken, having spent the past few days riding himself into the ground for Rasmussen.
Det är inte utan att jag förstår honom. Glädjande trots allt att återigen se de härliga bilderna från dagens etapp. Inte minst kul att se den glade tysken Jens Voigt ligga med och gasa i täten.
Förmodligen kommer det att bli riktigt bra körning redan om en liten stund.

Ingen kyckling...

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta... I går kväll meddelade Rabobank att man inte tillåter Michael Rasmussen att trampa vidare i touren... Anledningen är helt enkelt den att det visat sig att "kylling" inte varit helt sanningsenlig när han berätat om hur det kom sig att han var oanträffbar för de danska dopingkontrollanterna...

-Jag var i Mexico och tränade... å brevet om att jag skulle kollas hann inte komma fram innan jag åkte hemifrån... sorry...

Det är tydligen inte ovanligt att idrottsmän då och då missar att hålla sig anträffbara för dopingkontrollanterna. Det anmärkningsvärda i det här fallet är att det danska cykelförbundet valde att berätta om Rasmussens förmåga att råka missa såväl kontrollanter, som att anmäla var i hela världen han skulle hålla hus vid en viss given tidpunkt.

Varför valde man att berätta detta, kan man kanske fråga sig. För egentligen ska de här sk varningarna till den aktive vara konfidentiella... förmodligen hade man från cykelförbundets sida tröttnat på stjärnans arrogans och ville helt enkelt låta problemet lösa sig av sig självt... Efter att ha fått en del snubbor från diverse cykelexpertis, om att man bara var ute för att skapa sensation med att läcka om Rasmussens oseriösa uppträdande, så kom vändningen under onsdagen den 25 juli... och danska cykelförbundets kycklingjakt var över...

När den pinnsmale danske pedalryttaren var på väg uppför en av tourens sista mastodontstigningar (först av alla) kom beskedet om att han tydligen siktats i Dolomiterna samtidig som han påstått sig vara i Mexico. Styrelsen för den holländska banken, Rabobank, som pröjsar för att Rasmussen och hans kompisar ska få cykla ihop som ett team, blev bekymrad. Teamchefen fick order att konfrontera dansken med de nya uppgifterna...

Om han tidigare svävat på målet när det gällt att berätta om sina förehavanden, så tvekade han inte den här gången. Han hade verkligen varit i Italien och skavt upp och ner i Dolomiterna, trots att han tidigare hävdat att han varit i Mexico...

Det var droppen! Med omedelbar verkan så petades ledaren av årets Tour de France ur laget.

-Vi kan inte ha en seriös relation med en person som uppenbarligen inte talar sanning, sade Rabobank... Å snipp snapp snut, så var sagan om den lille kycklingen slut... Om det också innebär slutet på fusk och halvsanningar och diverse dubelmoral och oegentligheter inom delar av cykelsporten, ja se det är en helt annan historia...

Jag håller tummarna!

Backträning

På onsdag 1/8 gör jag min debut uppför Ånnabodabacken...

PB har lovat att guida. Han har kommit upp i 75 km/h... Nerför... Själv är jag glad om jag kommer upp i... öhh... upp!

Tour de France

Mannen på bilden ska snart stå högst upp på en prispall... samme man ska snart även avslöjas som fuskare.

Jag tycker att Tour de France är världens häftigaste idrottstävling. Fantastisk teveunderhållning. Imponerande prestationer och grymt läckra bilder. Årets tour har varit den läckraste på länge. Ovisst och spännande ända in i Paris... Om det inte vore för Alexander Vinokuorov... Den 24 juli strax före klockan sju på kvällen kablades meddelandet ut över världen om att den senaste etappens segrare, herr Vino-fino, testats positiv för dopning. Skandalen var ett faktum.

Mycket har sagts och skrivits om detta. Spännvidden på kommentarerna går från att cykling borde förbjudas till att denna skandal i sig är själva beviset på att antidopingprogrammet funkar, i och med att man tog en fuskare på bar gärning. Själv känner jag mig besviket omtumlad men sitter ändå i skrivande stund och kollar på den 16:e etappen. Den sista etappen i bergen för den här gången. Lite coolt var det att cyklisterna för de franska teamen samt de i T-Mobile vägrade att köra iväg när starten gick. De menade att de som tog avstånd från doping skulle stå kvar på startlinjen. Efter att ha genomfört sin demonstration trampade även de iväg, sist av alla...

Nu vill jag bara njuta av dagens etapp... samtidigt som jag verkligen hoppas att alla har rent mjöl i påsen...

ett par timmar efter att ovanstående text skrevs, så visade det sig att Cristian Moreni testats positiv för syntetiskt testosteron... Antingen resignerar man och konstaterar att sporten (eller i alla fall att ett antal av utövarna) är rutten...alternativt vädrar morgonluft i det att systemet ser ut att fungera ordentligt nu, så att den ena fuskaren efter den andra åker dit...

to be continued... tyvärr.

Snygga på jobbet...

Visst ser vi väl tjusiga ut, Malin och jag..? En helt vanlig

morgon i juli...

Tisdagen den 17 juli gick i cyklingens tecken. Expertkommentatorn och tidigare cykelproffset Anders Adamsson gästade oss och redde ut begreppen kring Tour de France. En man från Hällefors förklarade hur cykelbingo går till och så kunde Cykelfrämjandet i Örebro tipsa om en och annan lämplig rundtur för den cykelsugne.
Självklart hade både Malin och jag åkt cykel till jobbet den morgonen. Att vi inte cyklar tillsammans på fritiden, kanske förklaras av bilden... Och det beror inte enbart på Malins utvecklade sinne för snits och stil... På tal om snits och stil så påpekade cykelexpert Adamsson för Tomas att orakade ben på en cyklist är en styggelse...

Nära ögat

Cyklade till Örebro i måndags kväll. En av sommarens absolut skönaste cykelturer hittills. Solen sken och det var absolut vindstilla. Väl inne i Örebro så körde jag över bussbron som korsar Svartån strax öster om Slussen. Många cyklister och flanörer var ute. Fascinerande hur lite respektive trafikantgrupp bryr sig om att hålla sig inom sina respektive revir. Typ cykelbanor och gångbanor. Eftersom en racer inte är helt perfekt som stadscykel så tog jag det lugnt på min färd.

När jag passerade Alnängarnas koloniområde på väg upp mot Universitetssjukhuset svängde ett äldre par ut i gatan på varsin cykel. Jag saktade in och la mig bakom i väntan på att en mötande buss skulle köra förbi. När så hade skett trampade jag på för att passera paret. När jag kört förbi mannen och hunnit upp i stort sett jämsides med kvinnan, så ser jag hur hon plötsligt fäller ut vänster arm och samtidigt viker hon cykeln åt samma håll. Jag hinner precis skrika till, samtidigt som jag själv lägger över så mycket till vänster som det går.

Krasch, pang, skrammel! Pedalerna slår ihop och min högra sko lossnar från pedalen. Som genom ett under så klarar sig mitt styre från att fastna i tantens. Jag ser i ögonvrån att tanten får stopp på sin cykel samtidigt som jag själv vrider loss vänsterfoten och rullar in till trottoarkanten.

Det visar sig att tanten inte gjort sig illa. -Det tog på pedalen, svarade hon på min fråga.

-Du kanske skulle ta och se dig för innan du börjar svänga, sa jag. Hon tittade helt oförstående på mig och svarade -Jasså?

-Jag kunde ha varit en buss, sa jag. -Vi kan väl säga att du körde för fort tyckte tanten. -Om det gör dig gladare, sa jag, så säger vi så.

Kedjan hade hoppat av vid smällen, annars verkade inget anmärkningsvärt ha inträffat. Ett litet märke i lacken på bakgaffeln blev det enda synliga minnet av incidenten. Jag trampade vidare i sommarkvällen och funderade på om det var mitt fel eller ej. Men jag tror inte det. Fast hade jag anat att tanten skulle svänga, kanske jag inte hade kört om. Men å andra sidan så såg jag ju inte ens att det fanns någon gata där till vänster. Bara en liten öppning i en häck, typ...

Visst, jag var upphinnande så jag har ett stort eget ansvar... Samtidigt så måste man ju se sig för innan man bara vinglar iväg... Men ändå... Slutet gott, allting gott på något sätt. Jag kunde ju ha varit en buss!

Blandade småvägar

Att cykla till Kumla och tillbaka låter väl sådär lagom spännande om utgångspunkten är Hampetorp. Hursomhelst så var det precis det som jag skulle göra. Dessutom skulle turen sträcka sig över minst 100 km...

Lördagen den 14 juli visade sig vara en ganska bra dag för äventyret ifråga. Strax efter klockan nio så sken solen från en ganska klarblå himmel. Flaggorna på Puzzerian fladdrade i och för sig lite väl mycket för min smak, men det var nog bara morgonbrisen.
Havregrynsgröt med russin, kaffe och mackor inmundigades. Vattenflaskorna fylldes och ett par släta bullar preparerades med honung. Tillsammans med några sesamkakor och en banan fick det utgöra min matsäck.
Planen var som sagt att cykla 100 km. Hur lång tid det skulle ta var ointressant. Vägen var allt! Så jag bestämde mig redan från början att strunta i såväl aktuell hastighet samt, vilket nog var det viktigaste, strunta i den lilla prick på datorn som angav snitthastigheten. Kroppen fick helt enkelt bestämma farten.

Färdvägen hade jag tagit fram med hjälp av en av alla de gratis kartsidor som finns på nätet. Ut på 52:an, oj vad det blåser... Svängde av mot Kilsmo och sedan vid Sandvad tog jag höger mot Asker. Backen förbi kyrkan är brantare än vad man kan tro... Efter några svängar var jag ute på 52:an igen. Platt och tråkigt och rejält med vind. Jag gnetade på och bestämde mig när jag passerade korvfabriken, att den här vägsträckan ska jag bara cykla i medvind i fortsättningen!

Vid Statoilmacken i Kävesta svängde jag vänster, in på den lilla vägen som passerar Kvarntorp innan den kommer fram i Hällabrottet. Ännu en seg backe dök upp från ingenstans.
Tog ett kort litet stopp vid Norrsjön för att äta bulle.

Sedan rullade jag mot Kumla och därifrån ställdes siktet in på Ekeby. Strax innan Norrköpingsvägen svängde jag till vänster och körde på en ganska smal och trevlig väg som mynnar vid Gällersta Forngård. Där blev det högersväng mot Almbro. Ut på stora vägen till vänster och sedan direkt till höger mot Ökna och Hidingsta. Sedan vänster mot Örebro och Stortorp. Just vägen mellan Almbro och Hidingsta var nog den bästa på hela rundan. Ganska nylagd, otroligt slät asfalt, och medvind. Även om hastigheten var av underordnad betydelse den här dagen så var det så läckert att ligga på 35-40, utan speciell ansträngning, hela vägen. Äntligen blåste det min väg!
Vid Ormesta så var det bara att svänga till höger ut på Hjälmarrakan. Cykelbanan var hoppig och ojämn och jag passade på att käka banan i farten. Bra sprutt genom Ekeby-Almby och så ut på 207:an. Trotsade en ingivels att stanna och köpa en glass vid den nyligen återöppnande Hjälmarkiosken. Bestämde mig för ett stopp i St Mellösa.

Strax innan Torsborg kom jag på att jag kanske skulle ta glassen där istället. Vid minigolfbanan. Saktade in och gjorde mig beredd... Stängt!?! Ja, ja... det är klart att det är stängt. Strax efter lunch en lördag i Juli. Vad trodde jag? Då blir det en glass i Mellösa... en Tophat eller en Cornetto jordgubb skulle jag ha.
Saktade in och gjorde mig beredd... Stängt!?! Ja, ja... det är klart att det är stängt. Strax efter lunch en lördag i Juli. Vad trodde jag? Då blir det till att cykla hem utan glass i magen Svårare än så är det inte.
Plötsligt började jag känna mig trött. Nacken och axelpartiet jämrade sig en smula och benen vispade runt lite håglöst. Konstigt. Det hade ju gått så lekande lätt hittills. Jag som till och med varit frestad att köra ytterligare en kringelikrok på nån extramil bara för någon mil sedan...

Jag blev till och med tvungen till att kliva av hojen en stund vid Lännäs Kyrka, 5 km hemifrån, för att ruska lite liv i axlar och nacke. Hälde vatten över huvudet och gled iväg på grusvägen (!) mot Bönerud. Att jag tog grusvägen var bara en ingivelse just då, mest bara för att testa. Det rullade på lätt och fint, bitvis var vägen slät som ett... salsgolv... Ut på 52:an vid Lännäs fd handel, uppför Falkabacken... brinn, brinn i benen... och så... äntligen hemma!

101,89 km visade vägmätaren och jag hade cyklat i 3:45. Förutom känningarna på slutet i nacke och axlar så var det lugnt. Inte ens ändan protesterade allt för mycket. Den brukar göra sig påmind efter engefär 2 mil, så även idag. Men sedan hände liksom inget mer och det var bra. Till stor del tackar jag sadelns utformning för det. Den är nämligen så pass lång att man kan flytta sig frm och tillbaka på den, och på så sätt variera sin sittställning ganska mycket.

När jag vaknade i morse så tror jag att jag kom på varför jag kroknade så efter 85 km...
Soppatorsk helt enkelt. Jag hade visserligen fått flera goda råd (från ett par kostexperter bl a Fredrik Paulun) om vad jag borde stoppa i mig dagarna innan. Men jag tänkte som så, att det är ju ingen tävling jag ska ut på... så jag nöjde mig med havregrynsgröt till frukost samma dag...

Någonstans har jag läst att man har högoktanigt bränsle ombord så att man klarar tre timmars kroppsansträngning... sedan måste kroppen börja leta efter alternativa bränslen... Och då blir man trött, enkelt uttryckt...

Inför nästa långrunda så ska jag testa att ladda aningen mer genomtänkt. Om inte annat för att kolla om det blir någon skillnad! Och idag när jag sitter och skriver detta, så känner jag en svag, men ändå tydlig träningsverk i nästan hela kroppen. Och det känns bara bra!

Droppen dripp å droppen drapp...

Det var verkligen ett strålande strilande regn. Och jag hade verkligen bestämt mig för att köra en sväng. Egentligen skulle jag väl kunna ändra mig. Vädret var ju inget vidare som sagt. Men det var ju det där med 30 km/h i snitt... Någon gång måste jag väl fixa det.

Måndagskvällen närmade sig halv sju. Jag hade fått på mig mina paltor, funderad en stund på om jag skulle ha "regnjackan" också... Men till slut så bestämde jag mig för att strunta i den. Just som jag kommer ut till garaget så har det slutat att regna. Därför bestämmer jag mig impuslivt och snabbt för att inte använda mina skoöverdrag, inköpta häromdagen på Biltema. Sportglasögonen för tretti spänn, från samma firma, fick dock hänga med. Efter 20 meters cykling började det droppa. Efter 5 minuter var jag genomblöt. Men glasögonen funkade bra.

Jag drog iväg mot Segersjö och St Mellösa. Trots att regnet sköljde ner över mig och att vattnet från vägen gjorde sitt bästa för att blöta ner mig underifrån, så kändes det helt okej. Det var t om roligt! Kom på mig själv med att le över hela ansiktet i survädret. Kastade en blick på cykeldatorn när jag segade mig uppför en av slakotorna på 666:an. Wupp?!? 29 km/h och pilen som visar hur man kör i förhållande till snittfarten visade att jag låg under... Ökade på lite så att pilen blkev en prick. Jasså minsann, 31,5 i snitt. Nu gäller det bara att hålla det här hela vägen hem...

Trots att regnet kylde av buggarna så att de kändes aningen stela mot slutet så lyckades jag i alla fall hålla ångan uppe hela vägen. När jag landade i Hampetorp så visade det sig att jag kört 32 km med en snittfart av 30,48! Kanske inte direkt ljudvallen, men i alla fall moppevallen...

Nu är dete bara att hoppas att skorna hinner torka tills på lördag! Då ska jag nämligen belöna mig med en 100 km-runda!

Long time, no see...

Det regnar... för femtielfte dagen i rad. Uttryckt i cykeltermer handlar det om rätt många dagar på raken utan skavsår därbak. Idag är det en vecka sedan jag sist klickade fast föttterna pedalerna och lät mig svepas med i den svettiga eufori som en lyckad cykeltur kan ge upphov till. Då handlade det om en blåsig måndagkväll och lilla Vingåkersturen. Först österut på 52:an mot Läppe. Nedförsbacken vid Dimbo var inte mycket att hurra för. Fartvinden från nordost gjorde allt för att inte hastigheten skulle komma över 44 km/h... Trots att jag trampade! En vanlig dag rullar man ju ner i den farten.

Uppförsbacken efter Läppe blev av samma blåsiga anledning både längre, brantare, segare och naturligtvis tyngre, än vanligt. Desto trevligare att svänga höger i rondellen och sedan ta första höger mot Högsjö. De följande tre kilometerna på platten avverkades på rekordtid. Mätaren visade 40 km/h nästan hela vägen...

Över Långsyna är det ju en och annan slakmota innan man passerar länsgränsen. Nu hjälpte inte vinden i ryggen längre. Kanske mest beroende på att det var lä i skogen. Så spelade det väl en viss roll att jag kände mig en aning såsig i buggarna. Vilket kändes mer än väl när jag var ute på 52:an igen och hade Falkabacken under däcken. Fram till hit, visade mätaren att jag låg på 30 i snitt... Hade det inte varit för backen så... men nu landade snittet återigen strax under tretti. 29,87 om man vill vara noga. Ikväll gör jag en ny attack på ljudvallen...

Den cykeltid nu kommer...

Ibland är det bra att påminna sig att cykling kan vara så mycket mer än en jakt på kilometer och snitthastigheter. Som idag till exempel. En cykeltur i sakta mak till café Englagård i Lännäs. Grusvägar, humlor, knaster och skrammel, stilla samtal... ett nästan meditativt tillstånd där inget händer samtidigt som man i en absolut perfekt hastighet rör sig i det sommarloja landskapet.
En sådan dag hade vi idag. Helt vanlig, men ändå väldigt ovanlig.

Blytunga buggar

Häromdagen kände jag verkligen att jag var mogen till stordåd... Igår, när jag knappt cyklat mer än 150 meter, insåg jag att saker och ting kan förändras när man minst anar. Visst är det märkligt? Ena dagen känner man sig stark, snabb och uthållig, för att nästa dag upptäcka att man fått gummiben. Man tror ju lätt att sådana fenomen endast drabbar elitidrottare t ex. De är ju som finstämda, topptrimmade precisionsinstrument och är otroligt vaksamma på minsta förändringar i sina kroppar... Men tydligen gäller detta även återfallsmotionärer på en betydligt lägre nivå.

Själv hade jag knappt mer än svängt ut på 52:an, med riktning västerut, så insåg jag benen möjligen kunde hjälpa till med att dra runt pedalerna... men räkna inte med att de skulle vilja göra något som helst grovjobb! Hur lätt går det då att cykla?

Hursomhelst, jag trampade iväg i mot... f´låt, fartvinden och bestämde mig för att ta en solskenstur över Långsyna, Högsjö, Brevens Bruk och tillbaka via Sandvad och Odensbacken. Det kändes som om jag knappt höll styrfart förbi bygdegården, men sedan gick det bättre. Lyckades t om klämma den branta (korta) backen med S-kurvan vid Killingetorp, utan att gå under 30 km/h på mätaren!

Men det kändes i buggarna, som påminde om att dom faktiskt bara var med för sällskaps skull på den här turen...

Trots det så rullade det på riktigt bra på slätan efter Viltungla. Morgonsolen sken och kossorna tittade förstrött mellan tuggorna. Upp mot Högsjö gick det tungt igen. Både fartvind och uppförsbacke... och gnäll från benen.

Mellan Högsjö och Brevens skakade det så pga den dåliga vägbeläggningen så att det kändes som om min högra fot skulle somna på grund av vibrationerna. Jag stannade till i Brevens ett par minuter och åt ett par linfrökakor.

I backen ner mot Solbergabadet var jag uppe i 58 km/h. Nya protester från benen. Och som för att visa att de menade allvar, så vägrade de helt att göra nytta över järnvägsviadukten vid Kilsmo.

De repade sig dock så småningom. Det gick till och med rätt lätt att hålla 35-38 km/h under en bra bit förbi Kulanbeståndet och bort mot Sandvad.

Sedan var det bara att trampa ut på 52:an igen och njuta av att fartvinden den här gången kom bakifrån! Hela vägen från Odensbacken till Lännäs gård utan att gå under 34 km/h. Höll tretti även över krönet förbi Leif Dahls brevlåda.

Kroknade dock rejält i Falkabacken och nöjde mig med att glida hemåt de sista 3 kilometerna. Totalt körde jag 63 km och snittet hamnade på 29 km/h, sånär som på en tiondel...

Idag har jag faktiskt antydan till träningsverk... På söndag bär det av igen. Med eller utan bly i benen...

Regntunga skyar...

Det var ju idag det skulle ske. Allt var klappat och klart, alla mått och steg vidtagna i vederbörlig ordning och saken var i stor sett biff! Attacken mot 30 km/h i snittfart var satt att ta sin början strax efter klockan nio. Sträckan den gamla vanliga. Eftersom vinden skulle vara nordostlig så bestämde jag mig för att köra medsols. På så sätt skulle längsta motvindspasset* klaras av under de första 8 km på väg mot Läppe.

Enligt prognosen skulle det vara 14 rader varmt. Verklighetens termometer visade 13... Dessutom så regnade det... Å när det regnar så har den fattige... ingen lust att ge sig ut på cykeltur, eller hur? Men vilken dag som helst nu...

[edit] *javisst ja, det heter fartvind numera. Har jag ju själv bestämt!

Dagen efter dagen efter...

Efter att ha tillbringat midsommardagen, emr eller mindre sovandes, framför teveapparatens dämpade sken så bestämde jag mig för att nu var det slutsoffat. Strax före 8 bar det iväg på lilla rundan över Viltungla, Vingåker, Läppe å hem igen. Det kändes som om uppförsbackarna var både fler och längre än vanligt. Dessutom blåste det motvind mest hela tiden!
Men luften var skön och det var nog rätt trivsamt alltsammans. Kunde dessutom notera ett nytt högsta snitt; 29,87 km/h! Snart moppefart alltså!

Har förresten slutat att kalla motvinden för motvind. Det låter så tröttsamt. Jag kallar den numera för fartvind!

Full fart i rondellen!

Pga diverse åtaganden publicerar jag idag mitt inägg från cykelklubben.se i ungefär obearbetat skick.

Blåsvarta åskmoln och sommarlatmask är ingen bra kombination. Så den cykeltur jag laddat för hela dagen kom liksom av sig i går kväll. Bara att skjuta upp till morgondagen alltså!
Å strax före 8 bar det iväg. En helt vanlig solskenscykeltur med allt vad det innebär av uppförsbackar, bligande kossor och lustiga vindar rakt i näbben. När jag närmade mig rondellen i Vingåker för att styra ut på 52:an och 17 km hemväg, upptäckte jag att en långtradare hade siktat in sig på mig. Jag räknade snabbt ut att tradaren och jag skulle komma fram till rondellen ungefär samtidigt... Tradaren skulle säkert köra mot Katrineholm och eftersom jag skulle åt andra hållet så kändes det inte helt orimligt att jag skulle hamna under släpet strax efter ingången till rondellen... om jag inte bromsade.
En beteendevetare som forskat på cyklisters "vilda" framfart i städer, typ Örebro, menade att det strider mot cyklingens natur att stanna. Enligt mina egna teorier strider varje form av inbromsning mot cyklingens natur. Och min egen. Jag har ju fullt upp med att få upp farten!
Döm då om min förvåning när plötsligt tradaren bromsar... flera hundra meter före rondellen och låter mig få fritt spårval! Jag visade min uppskattning med en vänlig vinkning och så la jag på en riktig rökarspurt mot rondellen. Plötsligt kändes det som om långtradaren var cykelklungan som jagat mig över alptopparna i snart 20 mil... om blott tvåhundra meter skulle jag vara i mål, men de skulle äta upp mig fullständigt om inte... jag mosade på allt jag hade. Benen brände, solen sken, folket vrålade. Dödsföraktande slängde jag in cykeln i rondellen. 37 km/h ingångsfart, 32 ut... Jag klarade det! Uppbjudande mina sista krafter passerade jag mållinjen först av alla...
Å långtradaren for som sagt åt andra hålle, så chauffören såg väl inte ens med vilken fart jag anträdde upploppet. Men han fick i alla fall se ryggsidan av min tröja, det har inte många gjort!
Nu ska jag bli en vanlig människa igen och åka till tippen med resultatet av gårdagens garageröjning...
Make love i trafiken!

How many roads..?

I lördags tog jag mc:n och drog söderut för att kolla in Vätternrundan. Jag har bara gjort det en gång tidigare. Kollat in VR alltså. Det var när hustrun och jag själva cyklade runt sjön... typ 1983. Fast vi tog en vecka på oss. Det var en blåsig vecka så vi lyckades med konststycket att ha motvind exakt hela vägen. Känns det igen, någon?

Efter att ha startat från vårt nattläger utanför Olshammar tidig på morgonen, så hade vi en väldigt trevlig tur tillsammans med ett antal upphinnande VR-cyklister. -Har ni tappat nummerlapparna, var den vanligaste kommentaren när åkarna fräste förbi våra semesterpackade cyklar... När vi svängde vänster mot Askersund och de andra tog till höger mot Hammar, tänkte jag att en vacker dag skulle jag också göra den där högersvängen...

Nu i lördags stod jag en bra stund på morgonen och kollade på alla som fräste förbi parkeringfickan norr om Aspa Bruk. En fantastisk mångfald av både cyklister och stilar. De flesta trampade tyst på med halvtomma blickar fästade på något avlägset i fjärran. En och annan förklarade för den som ville höra på att benen var slut eller helt okej. Någon pratade tyska eller norska men för det mesta var det tyst. Tyst sånär som på det karaktäristiska suset från cykeldäck mot asfalt.

Jag tog mig till målet i Motala. Gick runt lite i det stora tältet på torget. Passade på att köpa två par strumpor för 100:- Sedan ägnade jag en stund åt att sitta i stadsparken och lyssna på elever från Kommunala musikskolan som underhöll från stora scenen. En grillad med mos till lunch och sedan bort till själva målgången.

-Bike for sale! Gastade en engelsman samtidigt som han fick sin medalj om halsen. "Never again" var nästa meddelande han undslapp sig. Men han såg väldigt nöjd ut.
Det var en sanslös samling cyklister som vällde fram när jag stod och tittade. En del skulle kunna ha varit hämtade direkt från proffscirkusen. Utrustade med maximal mängd kolfiber och mästartröjor ringde de glatt på sina mobiler och meddelade att de var framme. Sedan fanns det stora gäng i olika klubbtröjor. En äldre herre kom på en 7-växlad damtralla. Visserligen hade han en cykeltröja på sig, men kortbrallorna hade han nog hittat i trunken för överblivna klädesplagg från förrförra årets korpfotbollsserie. Åsså ett par utslitna gympadojjor på fötterna. Själv såg han inte alls sliten ut.

Små grå tanter på mountainbikes, tre tyskar som pga fysiska handikapp hade trampat sig runt sjön på trehjulingar med hjälp av händerna... Bara för att nämna några av de som passerade revy.

Kvart i två ungefär kom min jobbarkompis PB. Han hade startat 04:02 och körde alltså på under tio timmar. Till synes rätt ofördärvad. Ruskigt bra gjort! Inte minst med tanke på det stundtals rejält blåsiga vädret.

Nästa år ska jag göra det... svänga till höger vid avfarten mot Hammar!

Egentligen hade jag ingen lust. Trött och lite småhungrig. Jag hade varit uppe sedan kvart i fyra i morse, och av olika anledningar inte fått min sedvanliga power-nap på eftermiddagen... Så borde jag inte ta en pilsner och gå ut och sätta mig i trädgården och softa..? fast jag skulle ju cykla i kväll, hade jag bestämt för mig att jag hade bestämt...

Men så började jag fundera på det styrkeprov som en himla massa människor just nu genomförde de sista förberedelserna inför; Vätternrundan!

-Men va sjutton, de flesta har väl varit vakna i stort sett hela det senaste dygnet... och ska dessutom orka cykla trettio mil, innan de får tillstymmelsen till en blund i ögonen... hmm...

Sagt och gjort, jag styrkte mig med en kopp kaffe, drog på mig cykelbrallorna, peppartröjan och de andra prylarna och gav mig iväg. Latmasken försökte övertyga mig om att den kortkorta 20 km-rundan var precis tillräcklig... jag övervann frestelsen och svängde vänster efter tre km och därmed var jag tvungen att köra nästan 4 mil till innan jag var hemma. Vända om, är ju som bekant otänkbart!

När jag strävade på i slakmotan förbi Lännäs bygdegård märkte jag plötsligt att det var nåt som inte stämde... det sved lite i benen, som vanligt på det här partiet, men hastigheten... den var betydligt högre än vad den någonsin hade varit just här. Och så fort vägen planade ut, ökade hastigheten än mer och det där svidet i benen försvann direkt.

Så höll det på och jag tror att jag för första gången fick en slags inblick i vad som menas, när en cyklist säger sig ha "starka ben". Sista backen innan återkomsten till Hampetorp sög visserligen rejält, men så fort jag kom upp var det bara att peta i en tyngre växel och ladda på så att man kunde "gå i mål" i hög fart och i god stil. Så här fort har jag aldrig cyklat någon runda överhuvud taget, sedan jag återföll till träning i våras efter 15 år av ständigt pågående förfall...

41 km på 1:25 blir faktiskt 29,14 i snitt. Den (för mig i alla fall) magiska 30-gränsen ligger klart inom räckhåll...