Blytunga buggar

Häromdagen kände jag verkligen att jag var mogen till stordåd... Igår, när jag knappt cyklat mer än 150 meter, insåg jag att saker och ting kan förändras när man minst anar. Visst är det märkligt? Ena dagen känner man sig stark, snabb och uthållig, för att nästa dag upptäcka att man fått gummiben. Man tror ju lätt att sådana fenomen endast drabbar elitidrottare t ex. De är ju som finstämda, topptrimmade precisionsinstrument och är otroligt vaksamma på minsta förändringar i sina kroppar... Men tydligen gäller detta även återfallsmotionärer på en betydligt lägre nivå.

Själv hade jag knappt mer än svängt ut på 52:an, med riktning västerut, så insåg jag benen möjligen kunde hjälpa till med att dra runt pedalerna... men räkna inte med att de skulle vilja göra något som helst grovjobb! Hur lätt går det då att cykla?

Hursomhelst, jag trampade iväg i mot... f´låt, fartvinden och bestämde mig för att ta en solskenstur över Långsyna, Högsjö, Brevens Bruk och tillbaka via Sandvad och Odensbacken. Det kändes som om jag knappt höll styrfart förbi bygdegården, men sedan gick det bättre. Lyckades t om klämma den branta (korta) backen med S-kurvan vid Killingetorp, utan att gå under 30 km/h på mätaren!

Men det kändes i buggarna, som påminde om att dom faktiskt bara var med för sällskaps skull på den här turen...

Trots det så rullade det på riktigt bra på slätan efter Viltungla. Morgonsolen sken och kossorna tittade förstrött mellan tuggorna. Upp mot Högsjö gick det tungt igen. Både fartvind och uppförsbacke... och gnäll från benen.

Mellan Högsjö och Brevens skakade det så pga den dåliga vägbeläggningen så att det kändes som om min högra fot skulle somna på grund av vibrationerna. Jag stannade till i Brevens ett par minuter och åt ett par linfrökakor.

I backen ner mot Solbergabadet var jag uppe i 58 km/h. Nya protester från benen. Och som för att visa att de menade allvar, så vägrade de helt att göra nytta över järnvägsviadukten vid Kilsmo.

De repade sig dock så småningom. Det gick till och med rätt lätt att hålla 35-38 km/h under en bra bit förbi Kulanbeståndet och bort mot Sandvad.

Sedan var det bara att trampa ut på 52:an igen och njuta av att fartvinden den här gången kom bakifrån! Hela vägen från Odensbacken till Lännäs gård utan att gå under 34 km/h. Höll tretti även över krönet förbi Leif Dahls brevlåda.

Kroknade dock rejält i Falkabacken och nöjde mig med att glida hemåt de sista 3 kilometerna. Totalt körde jag 63 km och snittet hamnade på 29 km/h, sånär som på en tiondel...

Idag har jag faktiskt antydan till träningsverk... På söndag bär det av igen. Med eller utan bly i benen...

Regntunga skyar...

Det var ju idag det skulle ske. Allt var klappat och klart, alla mått och steg vidtagna i vederbörlig ordning och saken var i stor sett biff! Attacken mot 30 km/h i snittfart var satt att ta sin början strax efter klockan nio. Sträckan den gamla vanliga. Eftersom vinden skulle vara nordostlig så bestämde jag mig för att köra medsols. På så sätt skulle längsta motvindspasset* klaras av under de första 8 km på väg mot Läppe.

Enligt prognosen skulle det vara 14 rader varmt. Verklighetens termometer visade 13... Dessutom så regnade det... Å när det regnar så har den fattige... ingen lust att ge sig ut på cykeltur, eller hur? Men vilken dag som helst nu...

[edit] *javisst ja, det heter fartvind numera. Har jag ju själv bestämt!

Dagen efter dagen efter...

Efter att ha tillbringat midsommardagen, emr eller mindre sovandes, framför teveapparatens dämpade sken så bestämde jag mig för att nu var det slutsoffat. Strax före 8 bar det iväg på lilla rundan över Viltungla, Vingåker, Läppe å hem igen. Det kändes som om uppförsbackarna var både fler och längre än vanligt. Dessutom blåste det motvind mest hela tiden!
Men luften var skön och det var nog rätt trivsamt alltsammans. Kunde dessutom notera ett nytt högsta snitt; 29,87 km/h! Snart moppefart alltså!

Har förresten slutat att kalla motvinden för motvind. Det låter så tröttsamt. Jag kallar den numera för fartvind!

Full fart i rondellen!

Pga diverse åtaganden publicerar jag idag mitt inägg från cykelklubben.se i ungefär obearbetat skick.

Blåsvarta åskmoln och sommarlatmask är ingen bra kombination. Så den cykeltur jag laddat för hela dagen kom liksom av sig i går kväll. Bara att skjuta upp till morgondagen alltså!
Å strax före 8 bar det iväg. En helt vanlig solskenscykeltur med allt vad det innebär av uppförsbackar, bligande kossor och lustiga vindar rakt i näbben. När jag närmade mig rondellen i Vingåker för att styra ut på 52:an och 17 km hemväg, upptäckte jag att en långtradare hade siktat in sig på mig. Jag räknade snabbt ut att tradaren och jag skulle komma fram till rondellen ungefär samtidigt... Tradaren skulle säkert köra mot Katrineholm och eftersom jag skulle åt andra hållet så kändes det inte helt orimligt att jag skulle hamna under släpet strax efter ingången till rondellen... om jag inte bromsade.
En beteendevetare som forskat på cyklisters "vilda" framfart i städer, typ Örebro, menade att det strider mot cyklingens natur att stanna. Enligt mina egna teorier strider varje form av inbromsning mot cyklingens natur. Och min egen. Jag har ju fullt upp med att få upp farten!
Döm då om min förvåning när plötsligt tradaren bromsar... flera hundra meter före rondellen och låter mig få fritt spårval! Jag visade min uppskattning med en vänlig vinkning och så la jag på en riktig rökarspurt mot rondellen. Plötsligt kändes det som om långtradaren var cykelklungan som jagat mig över alptopparna i snart 20 mil... om blott tvåhundra meter skulle jag vara i mål, men de skulle äta upp mig fullständigt om inte... jag mosade på allt jag hade. Benen brände, solen sken, folket vrålade. Dödsföraktande slängde jag in cykeln i rondellen. 37 km/h ingångsfart, 32 ut... Jag klarade det! Uppbjudande mina sista krafter passerade jag mållinjen först av alla...
Å långtradaren for som sagt åt andra hålle, så chauffören såg väl inte ens med vilken fart jag anträdde upploppet. Men han fick i alla fall se ryggsidan av min tröja, det har inte många gjort!
Nu ska jag bli en vanlig människa igen och åka till tippen med resultatet av gårdagens garageröjning...
Make love i trafiken!

How many roads..?

I lördags tog jag mc:n och drog söderut för att kolla in Vätternrundan. Jag har bara gjort det en gång tidigare. Kollat in VR alltså. Det var när hustrun och jag själva cyklade runt sjön... typ 1983. Fast vi tog en vecka på oss. Det var en blåsig vecka så vi lyckades med konststycket att ha motvind exakt hela vägen. Känns det igen, någon?

Efter att ha startat från vårt nattläger utanför Olshammar tidig på morgonen, så hade vi en väldigt trevlig tur tillsammans med ett antal upphinnande VR-cyklister. -Har ni tappat nummerlapparna, var den vanligaste kommentaren när åkarna fräste förbi våra semesterpackade cyklar... När vi svängde vänster mot Askersund och de andra tog till höger mot Hammar, tänkte jag att en vacker dag skulle jag också göra den där högersvängen...

Nu i lördags stod jag en bra stund på morgonen och kollade på alla som fräste förbi parkeringfickan norr om Aspa Bruk. En fantastisk mångfald av både cyklister och stilar. De flesta trampade tyst på med halvtomma blickar fästade på något avlägset i fjärran. En och annan förklarade för den som ville höra på att benen var slut eller helt okej. Någon pratade tyska eller norska men för det mesta var det tyst. Tyst sånär som på det karaktäristiska suset från cykeldäck mot asfalt.

Jag tog mig till målet i Motala. Gick runt lite i det stora tältet på torget. Passade på att köpa två par strumpor för 100:- Sedan ägnade jag en stund åt att sitta i stadsparken och lyssna på elever från Kommunala musikskolan som underhöll från stora scenen. En grillad med mos till lunch och sedan bort till själva målgången.

-Bike for sale! Gastade en engelsman samtidigt som han fick sin medalj om halsen. "Never again" var nästa meddelande han undslapp sig. Men han såg väldigt nöjd ut.
Det var en sanslös samling cyklister som vällde fram när jag stod och tittade. En del skulle kunna ha varit hämtade direkt från proffscirkusen. Utrustade med maximal mängd kolfiber och mästartröjor ringde de glatt på sina mobiler och meddelade att de var framme. Sedan fanns det stora gäng i olika klubbtröjor. En äldre herre kom på en 7-växlad damtralla. Visserligen hade han en cykeltröja på sig, men kortbrallorna hade han nog hittat i trunken för överblivna klädesplagg från förrförra årets korpfotbollsserie. Åsså ett par utslitna gympadojjor på fötterna. Själv såg han inte alls sliten ut.

Små grå tanter på mountainbikes, tre tyskar som pga fysiska handikapp hade trampat sig runt sjön på trehjulingar med hjälp av händerna... Bara för att nämna några av de som passerade revy.

Kvart i två ungefär kom min jobbarkompis PB. Han hade startat 04:02 och körde alltså på under tio timmar. Till synes rätt ofördärvad. Ruskigt bra gjort! Inte minst med tanke på det stundtals rejält blåsiga vädret.

Nästa år ska jag göra det... svänga till höger vid avfarten mot Hammar!

Egentligen hade jag ingen lust. Trött och lite småhungrig. Jag hade varit uppe sedan kvart i fyra i morse, och av olika anledningar inte fått min sedvanliga power-nap på eftermiddagen... Så borde jag inte ta en pilsner och gå ut och sätta mig i trädgården och softa..? fast jag skulle ju cykla i kväll, hade jag bestämt för mig att jag hade bestämt...

Men så började jag fundera på det styrkeprov som en himla massa människor just nu genomförde de sista förberedelserna inför; Vätternrundan!

-Men va sjutton, de flesta har väl varit vakna i stort sett hela det senaste dygnet... och ska dessutom orka cykla trettio mil, innan de får tillstymmelsen till en blund i ögonen... hmm...

Sagt och gjort, jag styrkte mig med en kopp kaffe, drog på mig cykelbrallorna, peppartröjan och de andra prylarna och gav mig iväg. Latmasken försökte övertyga mig om att den kortkorta 20 km-rundan var precis tillräcklig... jag övervann frestelsen och svängde vänster efter tre km och därmed var jag tvungen att köra nästan 4 mil till innan jag var hemma. Vända om, är ju som bekant otänkbart!

När jag strävade på i slakmotan förbi Lännäs bygdegård märkte jag plötsligt att det var nåt som inte stämde... det sved lite i benen, som vanligt på det här partiet, men hastigheten... den var betydligt högre än vad den någonsin hade varit just här. Och så fort vägen planade ut, ökade hastigheten än mer och det där svidet i benen försvann direkt.

Så höll det på och jag tror att jag för första gången fick en slags inblick i vad som menas, när en cyklist säger sig ha "starka ben". Sista backen innan återkomsten till Hampetorp sög visserligen rejält, men så fort jag kom upp var det bara att peta i en tyngre växel och ladda på så att man kunde "gå i mål" i hög fart och i god stil. Så här fort har jag aldrig cyklat någon runda överhuvud taget, sedan jag återföll till träning i våras efter 15 år av ständigt pågående förfall...

41 km på 1:25 blir faktiskt 29,14 i snitt. Den (för mig i alla fall) magiska 30-gränsen ligger klart inom räckhåll...

Lilla Rundan

Oh, what a morning...

Stack iväg strax efter klockan nio för att köra Lilla Rundan. Ganska precis lika lång som ett Maraton-lopp. Upp på 52:an österut hela vägen till Vingåker. Sedan höger efter rondellen, mot Högsjö. Drygt 3 km senare tar man till höger igen. Då ska siktet vara inställt på Lännäs. Sedan är det bara att vispa på tills man kommer fram till 52:an igen. Sväng höger uppför Falkabacken och sedan är det bara att rulla på till Hampetorp.

Solen sken, ungefär 23 grade varmt när jag började. En och en halv timme senare, vid hemkomsten, visade termometern 26 grader.

De första två milen pinnade jag på riktigt bra. Datorn visade ett snitt på 28.5 km/h. Men sedan, när man svängt av vägen mot Högsjö, så blir det alltid så segt i benen. Asfalten är ganska dålig, och det är smått uppför hela vägen. Stannade till vid Viltungla, precis på länsgränsen och duschade mig med innehållet ur en av vattenflaskorna, justerade vänsterstrumpan (som hade knölat till sig i skon) och skickade ett SMS till Kalle.

Fick fart på benen igen mot slutet och passerade Bygdegården med 45 km/h! Hemma igen så var det bara att kasta kläderna i maskinen och ställs sig själv i duschen. Ännu en utsökt cykeltur var till ända!

Snittfarten blev 27,67 km/h.

Flandern Runt

Egentligen var det min fru som kom med idén... Ja, att ordna ett eget etapplopp här i Östernärke. Varje etapp skulle självklart ha ett internationellt gångbart namn... Sagt och gjort... jag kollar kartan och försöker konstruera olika rutter... och utan att veta hur det egentligen gick till kom jag på igår, när jag trampade iväg österut i den 26-gradiga eftermiddagsvärmen att en av etapperna nog var klar. Flandern runt. Oväntat backig trots det platta landskapet, bara en sån sak, och så ett rejält pavé-avsnitt. Svensk pavé av bästa märke. Du vet sådan där slitbana som man lägger på plats med hjälp av tjära och grus. I det här fallet så var gruset grovt som lumparhumor och ojämnt som en svensk teve-teater...

Det är allstå sträckan mellan Högsjö och Brevens Bruk det handlar om.

Hursomhelst. Det här är min rapport från den första genomkörningen av Flandern Runt: Startade strax efter klockan halv fyra. Solen sken från en klarblå himmel. I stort sett vindstilla och ungefär 26 grader varmt. Trampade iväg i ett lugnt tempo mot Läppe. Rullade igenom samhället efter att ha svängt av RV 52. Första backen var segare än jag trott. Det är en himla skillnad på att åka bil/mc och att cykla...

Vevade på bra efter backen. Fin asfalt. Nya backar efter att ha svängt av höger vid Rörviks camping. Tyckte mig få imponerade blickar från ett par som käkade glass utanför loppmarknaden... Håll höger vid nästa korsning, kör mot Vingåker. Nya backar. Mer värme och sol i nyllet. Blev tvungen att stanna till en halvminut för att justera spännet på ena skon. Bra fart in mot rondellen. Rena rama Eurosportkänslan när jag i god stil blåste igenom och siktade mot Vingåker.
Sedan kom nog bästa biten. Hela vägen från Vingåker till Billsbro låg jag och pös med med 35-38 km på hastighetsmätaren. Nice! Jo, det var medvind...

Fram emot Högsjö så började det kännas lite i benen´, men jag vevade på. Fick trycka till lite extra när jag passerade fiket som ligger precis vid infarten. Strax innan krönet på en backe. Några moppekillar som kört om mig strax innan stirrade klentroget på mig där dom satt vid ett litet bord på trottoaren. Jag låtsades som att jag körde skitfort förbi.

Sedan kom pavéavsnittet. Tryckte i mig en chokladbit och gnetatde vidare mot Brevens Bruk. Sedan världens längsta allé mellan två slakmotor. Såg fram emot backen ner mot badet i Kilsmo. Den var inte mycket att ha. Lyckades nätt och jämnt ta mig över 50 km/h... Järvägsbron i Kilsmo kändes både seg och brant... men egentligen är den nog inte så farlig. Nu var jag rejält trött insåg jag. Snittfarten på mätaren låg på 28 km/h. Efter ännu en chokladbit lämnade jag Kilsmo åt sitt öde och rullade åter fram på riktigt slät och fin asfalt. Svagt utför hela vägen till Sandvad. En sista knäppa innan det var dags att tampas med långtradare, husbilar och motvinden på RV 52. Odensbacken fladdrade (!?!) förbi på vänster sida och hastighetsmätaren visade 23-25 km/h. Vid macken i Bönerud, med bara tre km kvar, blev jag tvungen att kliva av för att sträcka på benen och klia mig därbak. Duschade mig med det resterande innehållet i en av vattenflaskorna innan de var dags att besegra Falkabacken för att sedan kunna njuta av de sista 500 meternas utförskörning. Korsa vägen och sedan var det bara en formsak innan jag parkerade framfö garaget. Strax under 27 km/h i snittfart blev det och termometern visade -27 grader.
Pigg? Näe, inte direkt.
Utpumpad? Absolut inte!
Glad? Definitivt.
Svettig? Skojar du?

En fi 'zi:rymden...

Efter två veckors uppehåll från cyklingen så var det med stor nyfikenhet jag styrde ut på riksväg 52 i motvinden mot Läppe i morse. Nyfikenheten kom sig av att det var dags att för första gången vila baken mot den nya och efterlängtade sadeln. En fi 'zi:k Arione...

Nå, hur var den då? Jo, tack bra. Visserligen blev jag öm, men inte alls på samma plågsamma vis som tidigare. Eftersom sadeln är rejält lång så gick det att variera sittställningen rätt bra under resans gång. Smal och med skön skinnklädsel och igen onödig stoppning (den har man ju i brallorna) så tror jag att den passar mig som hand i handske.

Själva turen var väl sådär. Vackert försommarväder i och för sig, lite trafik och hyfsad fart på pedalerna... Så om jag tänker efter så var det nog bara min uppladdning som inte var optimal...

Kolhydratstinn, javisst... men de allra flesta tankades in i samband med att jag såg den osannolika EM-kvalmatchen mellan Danmark och Sverige, på storbilds-teve i Lännäs bygdegård... Öl och chips... och ett par kokta med bröd... Ja, ja... på onsdag blir det cykla av igen... innan match!

cykelklubben.se

Hade tänkt att sticka ut på en tur ikväll... men vädret började likna ankskit (eller nåt) och jag kände mig så vansinnigt trött helt plötsligt. Så det bidde ingenting... men i morgon, då...
Under tiden som jag gjorde ingenting så passade jag på att cykla en sväng på nätet. Efter en himla massa korsvägar hit och dit så hittade jag fram till cykelklubben.se.
Jag kollade runt lite och bestämde mig sedan för att bli medlem...

Mina fem veckors exil här i Kalmar sjunger nu verkligen på sista versen. Studenterna laddar inför sommarledigheten och jag laddar inför kursavslutningen med att rätta tentor. Ska verkligen försöka hinna med det allra mesta innan jag är tillbaka hemma och det vanliga jobbet igen.

För nu längtar jag efter att kunna dra iväg på alla rundor jag prickat in i fantasin, när jag har suttit inregnad/inblåst/fotbollstittad/långpendlad/studentpubsfestad eller allt vad det har varit som hållit mig borta från sadel och bockstyre.

Näe, jag har inte ens hunnit titta mer än på ett par etapper på Girot. Bara det är ju skandalöst. Men cykeln är snyggt lutad mot öppna spisen i vardagsrummet här i mitt tillfälliga boende ute på Ängö...

Solskensberget

Njuter fortfarande av gårdagens tur bland kossor och stenmurar genom det bonderomantiska landskapet strax nordväst om Kalmar. Värmen och den oöverträffade doftblandningen av syrener och koskit liksom etsar sig fast i själen tillsammans med vinandet från däck, fartvind och kraftöverföring. Det är lika vamt idag och cykeln som står lutad mot den öppna spisen i vardagsrummet är beredd på en ny lusttur... Själv ska jag dock möta upp med G.T. som är i stan på EU-konferens. Han ska prata cykelbanor med finnar, polacker, tyskar och några andra... Men ikväll är han "ledig" så då ska vi passa på att svinga en bägare och berätta om i vilken fin/usel form vi är i...
Fick ett SMS från PB. Han berättade om en 10-procentig stigning i vindstilla dimma och fukt, följd av femton minuters utförskörning... Trots att jag verkligen älskar värme, så känner jag ett hastigt uppblossande stråk av avund... Jag vill åxå cykla rakt uppför ett berg och få vara en mörkgrå kontur långt borta i ingenstans...

Visserligen är mina långsiktiga mål att komma i en sådan form att jag fixar ett par av Sveriges större sjöar under nästa år, men det känns som om vägen dit innehåller tillräckligt många delmål, goda upplevelser och utmaningar för att det ska vara mödan värd hela vägen... en 10-procentig backe i dimma till exempel...

Vi hade i alla fall tur med vädret!

Vilken underbar eftermiddag i sadeln det blev! Färddatorn visade 59.65 km vid hemkomsten... Solen sken och vinden ven... tyvärr från fel håll under den sista milen hemåt, men det spelade ingen större roll. Äntligen riktig försommarvärme!

Kul också att märka att det går bättre och bättre. Snittfarten under de första fem milen blev 28.5 km/h! Att den sedan sjönk till 26.7 skyller jag helt på det faktum att de avslutande 10 km går på en cykelbana med ganska många korsningar, både med och utan trafikljus. Min hemfärd skedde ungefär samtidigt som ett tämligen stort antal Kalmarbor också var på väg hem, från sina jobb. Därför var det bara att gilla läget och simma lugnt i trafiken... åsså var jag kanske aningen småtrött i buggarna, så jag tyckte att det var rätt skönt att coola ner den sista biten.
Helt klart den bästa cykelturen hittills i år!

Äntligen varmt!

Nu när ishavskylan för en gångs skull slutat blåsa in över min tillfälliga hemvisst Kalmar, då gäller det att passa på... 20 grader varmt och en uthärdlig vind, är man ju inte direkt bortskämd med...

Därför:
-Carpe cykelstyret!

Efter en näringsriktig (och ej för stabbig) lunch så drar jag strax på mig mitt kortärmade outfit och susar iväg på rundan Ängö-Kristvallabrunn-Trekanten-Ängö...

Visst är den väl snygg, min nyaste tröja?

Rapport kommer!

PS
G.T ringde just... han rapporterade om regn och rusk hemma... Ingen cykling för honom idag mao... Å vi som ska köra Hjälmaren Runt nästa år... ;-)

Full fart i teve-soffan...

Visst var det väl vackert igår när Laverde och Pinotti jagade fram i ensamt majestät mot målet i Spoleto på den 6:e etappen av girot. Strax innan man passerar mållinjen får Valverde en vänskaplig klapp på ryggen av Pinotti som därmed "ger" bort etappsegern... Som tack för hjälpen med dragjobbet.
Oavsett vem som skulle ha vunnit en eventuell spurt, så såg det snyggt ut. Etappseger till Valverde och rosa tröja till Pinotti.

Undras vad som hade hänt om samma sak inträffat i fotboll eller formel ett..?

Skitväder!

Under hela våren har det blåst motvind och varit kallt under i stort sett alla mina rundor på cykeln... Nu ska jag strax sätta mig på motorcykeln och köra trettifem mil... Ösregn, blåst och åska är utlovat för större delen av min färdväg... Förra gången jag transporterade mig 35 mil på bågen så ösregnade det... och gången dessförinnan... drygt 100 mil under en och en halv vecka... å det har regnat under i alla fall 75 av dessa...
Tjoho!

edit (efter hemkomsten): Ibland kan det löna sig att ta ut problemen i förskott... Hela resan skedde strax bakom och öster om regnvädret... rätt kallt, med torrt. Bara sista milen blev fuktig. Regnet hade precis upphört, men vägen var fortfarande blöt... tjohoo!

Stjärten måste få sitt(a)!

Eftersom det här är en blogg, å det ligger i bloggens natur att vara uppdaterad med det allra senaste, så lämnar jag historieskrivandet åt sitt öde ett slag. För nu är det häret och nuet som gäller!

Har precis köpt en ny sadel. En svart fi´zi:k Arione.

Jag har varken sett eller provat den... Kan verka korkat, men jag tror på kärlek vid första ögonkastet. Och på broschyrer...
åsså finns det ju en hel del andra som verkar nöjda med just den sadeln... Men smaken är ju som baken, den har ett streck i mitten ... å om det strecket är ett utropstecken eller ett riktigt minus, får väl framtiden utvisa.

Min nuvarande sadel, en originalmonterad (snygg) noname-historia med Nishiki-logga på, borde ha varit skön. Men något gick snett redan från början. Förutom den ömhet som alltid uppstår när man byter tevesoffa mot cykelsadel, så drabbades jag ganska snabbt av ren och skär smärta. Det visade sig att höger sittknöl (finns det något som heter så?) blev mer eller mindre inflammerad. Svullen som den dessutom blev så fick den ju liksom ta största smällen varje gång det var dags att sätta sig på sadeln.

Med hjälp av Ipren på tub och en påtvingad avhållsamhet (från cykling) så trodde jag att mina besvär var över när jag häromdagen pep iväg på en (inledningsvis) alldeles ljuvlig 50-kilometersrunda på sällsynt trevliga vägar. Efter de första 15 kilometerna trodde jag att jag var helad i baken. Livet lekte. Några kilometer senare insåg jag motsatsen.

Höger sittknöl (det måste finnas något som heter så!) lade nämligen rabarber på all information till den del av hjärnan som sorterar känselintryck och rapporten härifrån till resten av kroppen var inte nådig. Fast till skillnad från gamle SR-dirren Peter Örn, kunde jag inte kliva av utan vidare. Jag var ju tvungen att genomföra mitt uppdrag. Cykla hem helt enkelt. Så nu tror jag att jag vet hur det känns att cykla upp för en alptopp; man står upp och har ont!

Därför beställde jag en ny sadel. Tror inte att baken någonsin kommer att vänja sig vid den nuvarande. 10 timmar på trainern i garaget och drygt 30 mil på vägen har den haft på sig... Så nu är det nog kört (det var i alla fall så jag sa när jag skickade iväg beställningen) ...

Hur allting började...

Den första cykeln jag ägde var en trehjuling... Näe, det är inte relevant, känner jag, i sammanhanget. Det här ska handla om cykling. Riktig cykling. På ett för ändamålet optimerat redskap. Visserligen kan ju en trehjuling sägas vara optimerad för sitt användningsområde, men här är det racercykeln som är redskapet.

Min första kontakt med denna ädla konstruktion ägde rum någon gång på 1960-talet. Jag hade väl förmodligen sett en bild någonstans på några tuffa cykelproffs på väg uppför en alptopp eller forsandes fram på leriga gatstenar i Flandern. Jag vet inte, men det var i alla fall något som slog an en ton inom mig. Vad jag minns tydligt är i alla fall att jag blev väldigt glad den dagen då jag upptäckte att en cykelaffär i Örebro hade riktiga racercyklar i skyltfönstret.

Eftersom min läggning (diagnos?) är sådan att jag lätt uppslukas av nya intressen i början, så blev jag ju en flitig besökare på Ekströms Sport, som affären hette, på Stortorget i Örebro. Efter några veckor visste jag både det ena och det andra om växelöron och reducerade rör. De finaste ramarna var lödda. Buset körde omkring på svetsade ramar. Ett bra framhjulsnav skildes från ett mindra bra genom att man kollade in höjden på flänsen. Ju högre, desto bättre. Campagnolos nav i mattpolerad aluminium var de snyggaste... och förmodligen också de bästa.

Ibland dök det upp riktiga cyklister i butiken. Då gällde det att smyga runt kassadisken och försöka snappa upp ett och annat användbart uttryck. Uttryck som var bra att ha i bakhuvudet när man bläddrade i någon av all de kataloger och broschyrer som med jämna mellanrum bars hem från butiken för att sedan lusläsas från pärm till pärm i nattlampans sken.

Vid ett tillfälle, i samband med en idrottsdag i skolan, skulle ett antal idrottsföreningar visa upp sig själva och sin verksamhet. Det var några olika stationer som man fick gå runt till efter ett i förväg uppgjort schema. Efter lunch skulle min grupp in i gymnastiksalen, där CK Centrum med stjärncyklisten Sune Wennlöf i spetsen höll till. Jag hade sett fram emot detta i ett par veckor. För nu skulle jag ju få chansen att cykla på en racer, på riktigt. Hittills hade jag ju mest stått och fingrat på växelväljare och bromshandtag inne i butiken på Stortorget. Men nu var det alltså dags för "the real thing".

I gympasalen fanns ett antal cyklar och några konstruktioner bestående av tre stycken avlånga, liggande, rullar monterade på en metallram. Två av rullarna satt ganska nära varandra och den tredje en bit bort. Man placerade cykelns bakhjul i mellanrummet mellan de två tättsittande rullarna. så hamnade framhjulet ovanpå den ensamma rullen. En av de bakre rullarna var förbunden med den främre med en rem. När bakhjulet satte snurr på rullarna så började även den främre rullen att snurra tack vare remmen. Å då snurrade även framhjulet. På så sätt kunde man alltså sitta upp och cykla "på riktigt" fastän cykeln stod still.

Äntligen blev det min tur. Jag kavade upp på cykeln, som självaste Sune höll i, och började trampa. Det ven vackert från rullarna och hjulen... men oj vad vingligt det var.
-Du får väl för fan styra..! hojtade Sune ilsket när jag för tredje gången körde av rullarna... och i samma sekund kände jag att min karriär som inomhuscyklist var över. Han kunde väl ha gett mig en chans. Jag vinglade väl inte mer än någon annan. Fattade han inte att jag var en blivande stjärna..?

Moloken traskade jag ut ur gympasalen. Ute på skolgården skulle vi en stund senare få prova på att köra ett par varv. Jag försökte låtsas som att fiaskot på rullarna nyss aldrig hade ägt rum... Nu skulle det ju handla om cykling på asfalt. En blå Monark med vita styrlindor valdes ut åt mig.
Dock kände jag mig så knäckt över att blivit avsnoppad av en riktig cyklist, därinne i gympasalen så själva turen runt skolgården blev inte så storslagen som jag hade velat att den skulle vara. Ingen kraftfull acceleration bort mot bollplanken, ingen raketspurt på väg tillbaka utanför slöjdsalen och den avslutande knixiga vänstersvängen just intill tjejjernas omklädningsrum. Faktum är att jag inte ens provade att växla. Trots att jag hade fått en cykel där växelreglagen satt i styrändarna!

Några dagar senare, inne i cykelaffären, pratade jag med en kille i min egen ålder. Han undrade om jag kört på en racer någongång...
-Ja, jag har provat lite, sa jag.
-Men kom till Trumslagarbacken ikväll då, det är träning, å man får ta med sig en kompis som vill börja. Du kan hänga med mig...

Jag lovade att dyka upp klockan halv sju.

Efter 38 år vet jag fortfarande inte var Trumslagarbacken ligger...


Senare...

Några år efter min entré till cykelvärlden insåg jag att jag aldrig skulle komma att bli någon cyklist om jag inte skaffade mig en hoj. Mitt hängande i cykelaffärerna hade tonats ned och broschyrsamlingen var både inaktuell och krympande.

Så, plötsligt en dag! En dryg vecka efter att Bernt Johansson slagit till med guldet på herrarnas linjelopp i OS i Montreal (en händelse som jag missade därför att jag var på Gotland och cykelsemestrade), så såg jag den. Cykeln cykel. Det perfekta redskapet för en sådan som jag. En limeguldgrönmetalliclackad DBS. 10 växlar och "de smalasta kanttrådsdäcken som finns på marknaden"...

Visserligen var den försedd med skärmar och pakethållare, men prislappen var av den kalibern att jag genast slog till. Dessutom hade den pedaler med remmar. Detta hände i Sunne i Värmland. Jag bodde där då. Jag släpade in cykeln på mitt rum och skruvade av allt onödigt. En flaskhållare med passande flaska monterades på ramen. Med slangklämmor. Sedan var det bara att ge sig av på premiärtur i sensommarsolen.

Jag cyklade mot Munkfors. För att komma dit måste man över ett berg. Jag stannade på krönet av den riktigt tuffa stigningen och tog en slurk sportdryck (Gatorade) ur flaskan. Svetten från pannan droppade in i ena ögonvrån så att det sved lite skönt. Cykeln vändes mot Sunne. Jag tog ett djupt andetag efter att ha satt tillbaka flaskan i sin hållare. Satte mig tillrätta i sadeln och samtidigt som cykeln började rulla drog jag åt remmarna så hårt jag kunde runt mina kornblå träningsskor med den oranga Hunt-loggan.

Ganska snart hade jag petat i högsta växeln. Farten ökade och jag trampade. Händerna djupt nere i bocken, fartvinden susade och det sjöng från däck, ekrar och kedja. Till slut kunde jag inte trampa fortare. Vägen svängde åt vänster. Jag kom allt närmare de korta vita strecken intill dikeskanten. Till slut körde jag på de stackars kvaravarande centimetrarna asfalt. Mellan streck och katastrof, om man så vill...

Jag vet inte varför, men det kändes som om det var omöjligt att hålla cykeln kvar på vägen. För en bråkdels sekund tänkte jag tanken att sluta upp med att bjuda motstånd och låta cykeln ta mej med i tangentens riktning.
En krasch rätt in i skogen bara. Vad hade jag förresten här att göra? Jag prickar ett flyttblock! Helvete...

Plötsligt hör jag som en röst inifrån huvudet, en röst från förr. Från Vasaskolans gympasal ett antal år tidigare; -Du får väl för fan styra..!

Pang! Förtrollningen var bruten och jag förflyttade cykeln med omärkliga hjälper i styret till betydligt säkrare mark på rätt sida strecken. Att cykla, min käre Brutus, är att vara närvarande. Mitt i häret och nuet. Du är inte en blek kopia av ett uppslag i en cykelkatalog. Du är inte heller den där misslyckade killen som ramlade av rullarna i gympasalen...

Fatta! Du är här och du håller nästan på att ta livet av dig med hjälp av en skenande cykel i en backe på en väg mellan Munkfors och Sunne. Och ingen, allra minst du själv, vet varför!
Darrig i benen av den oangenäma cocktail som blandats av lika delar adrenalin och rädsla trampade jag hemåt och bestämde mig för att den planerade bestigningen av Tossebergsklätten dagen därpå nog kunde ske en annan gång...