En skön lirare...

Katten och jag var ute och åkte bil en stund. Efter att ha besiktigat svägerskans sommarstuga ville katten softa lite på instrumentbrädan samtidigt som jag passade på att läsa senaste numret av Kadens... En skön stund med två livsnjutare...

Vilodag III

Det känns som om jag borde byta till lite fräsigare rubriker... Men faktum är att det oftast råkar vara vilodag när jag skriver mina bloggar...
Var ute med Huklen igår. Vi hade stämt träff vid macken i Kävesta kl 14:00. Det är 20 km dit. På ett tidigare blogginlägg (från förra sommaren) svor jag att aldrig mer köra 52:an västerut till Kävesta om det blåste motvind...
Det blåste motvind. Rejält dessutom. MEn nu hade jag ju en kompis som väntade, så det var ju bara att trampa på... Tidigare i veckan har jag kört både ett distanspass på drygt 12 mil, ett backträningspass som blev nästan 3 mil och så dagen innan jag skulle till Kävesta, en runda på c:a 6 mil...
Jag var inte direkt superstark, kände jag när vinden friskade i utanför korvfabriken och den sega slakmotan upp mot Kävesta började... Strax innan backen noterade jag 23 km/h på mätaren. Jag hatar verkligen motvinden här ute på gärdena!

Hursomhelst så drog vi iväg vidare västerut. Genom Kvarntorp och Hällabrottet, förbi Hjortsberga och genom Hallsberg och bort till Brändåsen. Sedan blev det Hallsberg, Sannahed, Hällabrottet och Kvarntorp innan vi skildes åt och jag hade drygt 2 mil i ensamhet (förutom den sedvanliga biltrafiken) innan jag var hemma igen. Passerade korvfabiken med 38 km/h på mätaren, trots stumma ben och ett stelt axelparti. Var inte under 33 km/h någon gång innan Asker, ofta låg jag mellan 37 och 40... Jag älskar medvinden här ute på gärdena!

Den här veckan blev det ungefär 30 mil på cykeln. Nytt veckorekord, faktiskt. Nu ska jag vila ett par dagar, har en del annat att stå i, så det passar ju bra.
Dessutom känner jag mig för första gången lite sliten pga cykling. Rätt skön känsla i och för sig. Det får bli en tidig kväll i kväll...

Vilodag II

I går, tisdag, körde jag backträning. Backen är väl kanske inte direkt vare sig lång eller brant, men den ligger i alla fall nära. Efter ett par mils uppvärmning så skavde jag uppför slakmotan 5 gånger. Förra sommaren var jag glad om jag inte gick under 20 km/h när jag nådde krönet. I går höll jag 23 km/h alla gångerna utom den sista. Då testade jag att köra på stora skivan fram... Gick inge' bra...
Nu vet jag i alla fall det!
Hade tänkt mig ut en tur i kväll igen. Solen sken, det var vindstilla och perfekta förhållanden. Dessutom var jag väldigt sugen. Fram tills dess att jag öppnade garderoben för att plocka fram cykelkläderna... Då rann det bara av mig. Jag stängde garderobsdörren lite förvånat och konstaterade att jag återigen nog gjorde bäst i att lyssna på kroppen. Säger den ifrån så gör den... I morgon passar det bättre, lät den hälsa. Dock kunde den tänka sig att ställa upp på lite småfix ute i trädgården. Om den fick kaffe först... Man ska lyssna på kroppen!

Vilodag

Det är viktigt med vila. Nästan viktigare än att träna... Eller? Hursomhelst, det är under vilan som kroppen bygger upp sig i väntan på nästa ansträngning. Därför passade jag på att vila (cykel-)musklerna idag.

Körde ett avslappnande motorsågspass. Funkade bra. Det var bara sågen som kroknade lite ibland. Märkligt svårstartad när den är ljummen. Startar direkt när den är iskall eller glödhet. Men om den får vila aningen för länge vägrar den gå igång. Kan det vara mjölksyra som får den att stumna till, eller blir den bara sur...
I morgon blir det cykling igen!

En skaplig runda i solen...

Shit, vilken runda! Hade stämt träff utanför Ica i Odensbacken med Huklen, från Pålsboda, som jag träffat via Cykelklubben.se. Vi stack mot Hidingsta, Gällersta, och Kumla. Där träffade vi på ett gäng från Kumla cykelamatörer (bilden) som skulle dra söderut. Vi hängde på deras klunga till Åsbro. Sedan drog vi tillbaka till Hallsberg och vidare mot Pålsboda... Sedan var det bara att köra solo hem. 121 km blev det när jag var hemma. Får räcka för idag. Nu blir det eurosport och en folköl. Borde haft en Amstel hemma...

Klungkörning

Nu är man av med ännu en oskuld. Strax före halv sju stack ett gång cyklister iväg från parkeringen bakom en av stadens cykelbutiker. Varje onsdag bjuder man in till träning för hugade spekulanter. 15 personer delade in sig i två grupper. En snabb och en "långsam". Vi lät snabbgänget dra iväg innan vi trampade söderut i ett behagligt tempo. 30-32 km/h på slätan. För mig, som aldrig åkt tillsammans med fler än 1 person någonsin tidigare, var det en helt ny erfarenhet. Vi formerade på två led och sedan var det var bara att hänga med. Det gällde att hålla koll långt fram och vara uppmärksam på tecken och signaler från de som låg framför. Då och då hamnade jag först och fick ansvara för farthållning och utkik. Hål i gatan eller stavgångare i vägen, ge tecken med handen. När man sedan låg nere i klungan rullade det lätt och man kunde småprata lite med sin tillfälliga parkamrat. 35 km blev det med ett snitt på 28 ungefär. Skitkul! Dagens hjälte var i alla fall jobbarkompisen PB som körde på sin mountainbike med traktordäck bland idel racercyklar. Starkt jobbat Peter!

Nyttofordon

Bilen är på service. Någon liten elektronisk pilledutt hade gett upp ett par dagar före det inbokade verkstadsbesöket och det öppnade för ett alternativt transportmedel. Cykeln. Har man 40 km till jobbet och börjar kl 05:00 så är det inte helt givet att cykeln är förstahandsvalet. Men nu var den det. Stack söndag kväll för att sedan bo i lilla övernattningslägenheten. Sedan blev det en natt till varför jag fick mig en kvällstur på helt nya vägar som ren bonus. 40 km igår och 45 idag. Borde komma upp i 200 km innan veckan är slut. I morgon är bilen ok igen... Och jag är 7000 kronor fattigare...

56 kilometer, 4,5 grader och nordanvind...

Enligt mitt sätt att se det behövs bara tre ingredienser för att cykelvädret ska vara perfekt. Mulet, 22 grader varmt och vindstilla...
Idag var det nästan perfekt... eh... det var i alla fall mulet, 4.5 grader varmt och en stabil nordanvind. Men ett rätt av tre, är i alla fall bättre än inga rätt alls, eller hur? Dessutom var ju vägarna torra, så varför tveka? Strax efter tre trampade jag iväg på racern. Ljuv musik i lurarna, kantvind och en j-vla massa bilar på stora vägen. Strax bar det av över Långsyna och vidare mot länsgränsen till Sörmland. Det var lite småkallt, så snoret rann till friskt. Efter ett par mil hade dock termostaten ställt in sig i rätt läge. Strax efter passagen av rondellen vid Vingåker, kommer ett par (rätt små, men ändå) backar. Nordanvinden fick ett bra tag, så nu bestämde jag mig för att strunta i ambitionen att ligga på trivselpuls hela vägen. Det är ju i alla fall en träningsrunda!
Så nu blev det till att ta i uppför alla backarna, så kunde jag softa i utförslöporna. Nu gjorde ju vinden att det inte blev så långvarigt softande, men eftersom det var kyligt så var det ju lika bra att röra på påkarna, om inte annat för att hålla värmen. Strax innan detta hände hade min Ipod lagt av. För den som inte vet så kan jag berätta att Apple förser alla sina bärbara musikmojjänger med självförstörande batterier, som bara vägrar att hålla laddningen när man har laddat dom x antal cykler...
Jag satt och funderade över detta samtidigt som jg höll på med mina backar. Men vem fasen behöver musik när man cyklar tänkte jag plötsligt. Det kan man ju ha på vintern, när man kör trainer i skrubben. Så här på våren är ju luften full av välljud. Dert är ju bara att suga i sig av... Motvindssus, dubbdäcksrassel från bilar som försöker preja en av vägen. Konstiga pip ifrån skogskanten (kan vara fåglar, jag är lite osäker där), ett underbart "glick" när man växlar samt suset från dom nya cykelhjulen...
Plötsligt blev jag bara så glad! Sippade vatten ur flaskan och kände mig lycklig. Oavsett hur fort eller långsamt jag cyklar i förhållande till andra, oavsett hur många mil jag kört jämfört med den och den och helt oavsett vilket materiel, ramen i min cykel är tillverkad av, så upplevde jag en stund av ren och skär eufori. Snoret rann visserligen och vinden ven och det var nästan tre mil hem, men ändå. Nu var det här och nu som gällde, och det var fasen så bra!
I rena glädjeyran kostade jag på mig en liten omväg på några kilometer genom Österåker, bara för att det var så roligt att cykla! Återstoden av rundan bjuder på några halsega backar. Backar som jag bara tyckte så illa om förra säsongen. Idag var de, om inte mina bästa vänner, så i alla fall trevliga att träffa på igen efter en lång vinter.
Känns som om det är läge att revidera uppfattningen om vad som är det perfekta cykelvädret. Mulet, nordanvind och 4,5 grader varmt är inte så dumt, när man tänker efter!

Gröna cyklister!

Det går inte en dag utan att man kan se en annons från någon biltillverkare om att just de har den ultimata miljöbilen. För några år sedan, när inte klimatdebatten var lika het (!) som nu, skröt man om säkerhet istället. I alla fall efter att den frågan hade kommit upp på dagordningen. När man började prata om att hushålla med jordens resurser och att återvinning var en viktig del i detta, så hängde bilindustrin på och berättade glatt och villigt att i stort sett hela bilen var uppmärkt och klar för återvinning. In i minsta detalj.

Och nu är det alltså klimatet som gäller. Bilindustrins produkter låter tusen blommor blomma och i kölvattnet sprids väldoft och hugsvavelse till alla!

Visst är det märkligt att inte cykelindustrin har marknadsfört sina produkter lika anpassat till den rådande tidsandan som bilindustrin? Men nu verkar något vara på gång. Den amerikanska cykeltillverkaren Trek, har dragit igång en kampanj som heter 1world2 wheels med tydliga miljöförtecken. På kampanjsidan uppmanar man besökarna att engagera sig i kampen mot klimatförändringarna genom att bland annat avstå från kortare bilresor och ta cykeln istället.

Förutom att de vill framstå som politiskt korrekta miljökämpar, så vill de naturligtvis sälja fler cyklar. På samma sätt som bilindustrin vill sälja fler bilar med sina grönskimrande argument.
Om bilindustrin verkligen menade allvar med sitt miljöengagemang, så tror jag att vi hade haft en helt annan typ av miljöbilar idag än vad vi faktiskt har. Därför är jag rätt skeptiskt till deras miljösnack.

Däremot hyser jag jag större respekt till Treks kampanj. För hur man än räknar, så är cykeln ett betydligt bättre miljöval än bilen ur transportsynpunkt. I alla fall när det handlar om en väldigt stor del av våra bilresor. Handen på hjärtat... visst skulle väl du kunna byta ut en hel del av dina bilrsor mot cykelditon utan större problem?

Bortsett från den positiva miljöpåverkan i ett större perspektiv, som cykling har, så är ju tvåhjulandets påverkan av närmiljön (ens egen kropp) inte heller att förakta, eller hur?

Cykla på!

Köttfri dag i skolan!

Läste i tidningen idag att en områdesförvaltning i Örebro beslutat att ta bort allt kött från skolmatsedlarna en dag i veckan. Man var väldigt noga med att poängtera att införandet av en köttfri dag i veckan inte hade något alls att göra med ekonomiska sparkrav. Nej, anledningen till att skolbespisningarna inte skulle servera kött var en helt annan. En betydligt större och viktigare fråga.

Det handlar helt enkelt om att ta ansvar för klimatet. Köttproduktion bidrar till utsläpp av växthusgaser, därför ska det bort! En dag i veckan!

Så vitt som jag minns från min tid som skolmatsalsbesökare, så var det inte direkt några drivor av kött som serverades. Det kanske är annat nu. Vad det jag? Själv väljer jag annan mat än kött på tallriken, flera dagar i veckan, så jag skulle utan vidare kunna anpassa mig till de nya kostdirektiven.

Men jag tycker att det här beslutet är gabnska korkat. Inte beslutet i och för sig kanske, men argumentet. Visst, kossor pruttar metangas... och metan är en växthusgas, absolut. Men måste man skylla även det här beslutet på växthuseffekten?

Om man verkligen ville göra något, så skulle ju områdesförvaltningen till exempel kunna bestämma sig för att välja bort användandet av fossila bränslen under en dag i veckan. Det tror jag (utan att veta hur mycket kött eleverna verkligen stoppar i sig under en vanlig dag) skulle få en större positiv miljöpåverkan.

Uppmana och underlätta för såväl elever som lärare att cykla till och från skolan kanske skulle kunna vara en annan utväg att minska utsläppen... Nu tror jag väl att man har sett över sin råvarupolicy, så därför behöver jag väl inte komma med rådet att man ska välja närproducerade, ekologiskt framställda, produkter...

Nej, de vet nog vad de gör, politikerna, som väljer bort köttet från elevernas tallrikar en dag i veckan... men frågan är om dom vet varför? Själv tror jag att de är ute och cyklar...

Det borde förresten fler göra. Cykla alltså. Det här berättade Dagens Eko om i radion tidigare idag:

Utsläppen av koldioxid från vägtrafiken ökade kraftigt under förra året. Orsaken är, enligt Vägverket, att svenskarna trots klimatdebatten kör allt mer bil och då hjälper det inte att bilarna har blivit renare...

Nästan läge för två köttfria dagar nu va? Och en tomatfri...

En velodrom, tack!

I mitt ömkligt förkylda tillstånd i går kväll, kunde jag intet annat än ligga still. Passande nog så var det ingen strid om vem som skulle hålla i fjärrkontrollen till teven. Hustrun jobbade och katten var nöjd med att bara ligga still i soffan och sova. Det blev alltså VM i bancykling på Eurosport för hela slanten.
Bancykling är ju en riktigt läcker teve-sport. Både bildmässig, rapp actionfylld, dramatisk och snygg!
Jag har aldrig varit på någon arena och sett den på riktigt, men det verkar himla häftigt. Tyvärr finns det ingen velodrom i Sverige. Det borde det göra! Den borde dessutom ligga i Örebro!!!
Varför? Jo, Örebro är ju dels den största stad som de flesta svenskar har närmast till (Sveriges demografiska centrum ligger ungefär 45 km söder om staden), dels är staden ett logistiskt centrum med allt vad det innebär i form av goda kommunikationer och infrastruktur.
Dessutom finns Universitetet med sin idrottsutbildning samt sist, men inte minst, en rejäl och stabil cykelklubb; Örebrocyklisterna.
Sedan är det väl bäst att lägga till att staden även er sig som landets cykelstad nummer ett...
Så det är väl bara att sätta igång. Lokaler finns som man kan börja konvertera redan i morgon. Jag tänker alltså på gamla mässhallen på Aspholmen. Granne med Örebrocyklisterna dessutom, vilket sammanträffande!
Det borde vara en smal sak att bygga om hela anläggningen till en riktig velodrom, dessutom borde man kunna få plats med en länge efterlängtad hall för basketen, som seglar i sportslig medvind, trots politisk motvind. Man måste ha ett trägolv för att få spela i högsta ligan, dit man för övrigt är kvalificerad, men politikerna tycker inte att det känns som rätt grej att satsa på... I alla fall inte just nu!

Men låt oss då bygga om gamla mässan till en kombinerad anläggning för velodromcykling, basket och friidrott. Ytorna finns. Läget är perfekt, timingen är rätt... Vad väntar vi på? Kommentera gärna. För eller emot. Jag lovar att jag ska försöka dra mitt strå till stacken i alla fall.

Örebrovelodromen -kom ihåg var du läste det först!

Idag, igår, i morgon...

I dag är det den dag som så sent som i går, kallades för i morgon. Och i går så sa (skrev) jag att jag skulle träna i morgon.

Om jag i går vetat vad jag vet i dag, hade jag alrdig uttryckt mig på det viset. För dagens bistra sanning är att jag troligen håller på att utveckla en förkylning. Ömmande muskler, huvudvärk och ett slags svid bakom näsan...

Därför blir det ingen cykling idag. Trots 4-5 grader varmt, solsken från en klarblå himmel, bländvita snödrivor och en underbar vårluft. I morgon är en annan dag. Attjo!

Vilopuls

Man blir bra på sådant som man tränar på. En så kallad sanning som förmodligen kan användas som applikation på de flesta i livet förekommande situationer.
Men om man tränar ofta på att vila sig, borde man inte då få en väldigt bra vilopuls?
Nej, så bra funkar det ju inte som bekant. Själv är jag inte helt säker på min vilopuls, har nämligen inte mätt den sedan i somras... och då gjorde jag det strax efter en middagsslummer i samband med att min pulsklocka var nyinköpt.

Då, i det sammanhanget hade jag i alla fall en vilopuls på strax under 60. Jag skriver strax under trots att den pendlade mellan 60 och 63... utom när jag tittade stint på klockan och koncentrerade mig hårt. Då kunde jag "tänka" ner pulsen till 57. Jag ska nog testa att mäta min vilopuls igen tror jag.

Om inte annat för att se om det senaste årets träning gett något resultat. För det är ju så med vilopulsen, att ju mer man tränar, desto lägre blir den.
Jag läste förresten igår, om den svenske proffcyklisten Gustav Larsson. Han har en vilopuls på 28!
Grymt bra koncentrationsförmåga, eller hur? Eller också är han "bara" grymt vältränad. Tror nog på det senare förresten, när jag tänker efter.

I morgon ska jag också träna. Vilodag idag. Man blir bra på det man tränar på!

Ännu en gruppträningskväll på ck.se

Vilket pass!
Den något instabila konferens-tjänsten vi använt oss av hittills visade sig från sin allra sämsta sida. Själv lyckades jag endast få kontakt med Lasse i början av passet. Huklen hörde jag, fast bilden på honom var frusen. Patrik44 ropade hallå, hallå för glatta livet. Dock utan att få annat svar än ett "jag hör dig" via en textad lapp från Lasse. Petra och Lasse hördes utbyta några ord under uppvärmningen.

Själv hade jag telefonkontakt med Lasse och även med Huklen... Patrik44 cyklade snabbast, Lasse försvann efter ett tag liksom Petra. Huklen trampade till "the bittter end" vilket även jag själv gjorde.

Dock verkade det som om jag låg lite före Huklen, trots att vi körde samma pass och startade samtidigt... Nåväl, ett bra pass var det, som Huklen letat fram, trots att själva gruppträningskänslan förmörkades av teknikstrulet.

Så om du hör någon som vill köra The Vilse i Pannkakan Pass så är det det här som gäller:
15 min uppvärming, 9 min 80-85%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 60/30 4st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 70/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 3 min vila, 40/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 12 min 80-85%, 5 min nedvarvning

Slut på friden!

Då var det slut för den här gången då. En period av ganska hektiskt arbetande på flera plan, följdes av en påskhelg med god mat och dryck, lugn och ro samt ett antal intressanta upplevelser. Så nu är jag typ fit for fight igen.

Vilket innebär att träningen in för vårens och sommarens cykeleskapader nu går in i en ny fas. Slappandet är över. Om vintern fortsätter (vilket man kan tro när man kollar väderprognosern) så blir det att ta ett rejält nappatag med vinter-cykeln igen. 5 mil ska den ha rullat innan söndag. Dessutom ska jag köra tre st 60 minuterspass på trainern under tiden.

That's it, folk's!

Fler besökare!!!

Jag tycker att det är jättekul att du läser min blogg! När jag började skriva här för ungefär 10 månader sedan, fanns det ingen annan ambition än att skriva ner vad som föll mig in. Förutsatt att det på något sätt var kopplat till mitt intresse för cykling.

Nu är jag, om sanningen ska fram, nästan lite förvånad över att det har blivit fler än 100 inlägg.

Likaledes är jag både förvånad och även glatt överraskad, över det faktum att sidan dessutom har besökare. Numera vet jag också hur många.

Google har nämligen en analystjänst som räknar åt mig.

Enligt den så ökar antalet läsare stadigt. Det tackar jag för! Inte minst roligt är det att jag tydligen har haft två besökare från Belgien.

En mindre rolig Google-grej är annonserna. För ett drygt halvår sedan testade jag att låta Google lägga ut annonser för produkter som hade någon slags koppling till motion, hälsa och cykling.

I förrgår tog jag bort den möjligheten. Anledningen? Jo, plötsligt låg det en annons högst upp på sidan, en annons för en sökmotor som skulle hjälpa besökaren att hitta "nätets bästa porrsidor"

Enligt avtalet med Google skulle jag få en liten peng, varje gång någon klickade på en av annonserna högst upp på sidan. En annons för en sida full med porrlänkar, skulle ju kunna bli rätt mycket klickad på... därmed skulle ju jag kunna inkassera... ja, vem vet? Två små pengar, kanske...

Men jag är ledsen Google... -porr ain't da shit! Så därför plockade jag bort annonsmöjligheten så fort jag såg den slumpvis utlagda porr-reklamen. Den skiten hjälper i alla fall inte jag till med att sprida!

Rätt eller fel? Korkad eller medveten? Politiskt korrekt eller naiv? Döm själv. Kom gärna med kommentarer. Det finns fler än jag som läser den här bloggen, det har jag siffror på!

Distanstrainer 2.0

Distanstranersuccén är ett faktum, eller..?

Nja... så värst lyckat blev nu inte experimentet med videocykling... Själva träningen funkade som vanligt, inga problem där. Det var "bara" tekniken som strulade. Gratistjänsten som utlovade videokonferens med upp till fem deltagare utan krav på en massa programintsllationer eller ens registreringar, funkade inte alls.
Jag gjorde en massa tester, både före och efter, men det var helt värdelöst. Ibland funkade det, ibland hände ingenting. Rena rama lotteriet!

Kollade målgången på Tirreno-Adriatico. Snacka om uppförsbacke. Tydligen var lutningen drygt 20 procent och det verkade inte särskilt många cyklister i klungan ha räknat med. Hur ska man amnnars kunna förklara att ett helt gäng tvingades G Å uppför ett avsnitt av slutspurten. T o m motorcyklarna hade problem i branten. En lade sig på sidan efter ett stopp och den fick dom skjuta upp för den sista biten av backen! En tvåhundrafemtio kilos Honda i 20 procents lutning, kräver typ 5 man för att komma på rull... En av polismotorcyklarna fick också stopp, men man lyckades hålla motorn igång i alla fall... Även där gick det åt ett par man för att staga upp ekipaget så pass så att det kunde börja röra sig av egen kraft till slut...

Gårdagens gigant och tredje man över mållinjen, Niklas Axelsson, var precis lika stark idag. Det blev en ny tredjeplats. Och ledningen i loppet sammanlagt! Snacka om att man är nöjde i Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli, som stallet heter!

IT-trainer

Cykelsäsongen är i full gång.
I alla fall på tv. Själv har jag ju däremot inte lyckats något vidare när det gäller att få snurr på dököttet. Trots mina ambitioner och målsättningar så äts den tillgängliga tiden upp i ett nafs av självaste verkligheten.
Nu gör väl inte det så mycket, slår det mig i skrivande stund. Eftersom här och nu har företräde framför då och sen.


Bilden är från den första riktiga etappen av årets upplaga av Paris-Nice. Rätt kass väder. Knappt tio grader varmt, blåsigt och ösregn.
Känns rätt skönt att vara soffcyklist då... Fast ändå inte. Men det är väl bara för att det är praktiskt omöjligt att göra det, som jag tänker att jag kanske skulle dra iväg på en runda... trots regn, blåst och 7 grader på termometern... Kan dom, kan jag. Å jag behöver ju inte mäta mina krafter mot någon annan än mig själv... Trots allt så blir jag så otroligt inspirerad och cykelsugen när jag sitter och tittar på Eurosport...

Ikväll blir det förresten premiär för DISTANSTRAINER 2.0 Men hjälp av någon lustig tjänst på nätet ska Lasse (Hässleholm), Patrik (Västerås) och jag (Hampetorp) koppla upp oss och våra webbkameror i en videokonferens när vi kör kvällens trainerpass.

Om tekniken håller vad den lovar, så tar ju detta projekt trainerkörningen till nya höjder... Jag återkommer med rapport!

Hmmm... snart en vecka sedan jag senast satt på cykeln. Vad är det som händer? Plötsligt är jag inne i ett stim av måsten. Men något som benäms som ett måste, är väl ändå sådant som man kan strunta i, va? Man måste inte "tvätta bilen" "röja i garaget" gå på årsmöte"... Nä precis. Och inget av detta har jag heller gjort.

Men en massa andra saker. Sådant som inte kan vänta eftersom det har ett specifikt slutdatum.
Dessutom är en massa andra människor inblandade och de kan inte göra sitt, om inte jag först gjort mitt.
Förra veckan avled två personer ur min perifera bekantskapskrets. Den ene hade jag inte sett på flera år, men våra barn var skolkamrater en gång i tiden. Han dog mitt i språnget. På väg mellan två uppdrag stannade hjärtat. Jag läste om det i tidningen dagen efter att det hade hänt.

Det andra dödsbudet fick jag idag. En kvinna som jag känt i 25 år. Cancern blev övermäktig. Senast jag såg henne (då visste jag inte ens att hon var sjuk) var när jag for iväg på en av mina rundor med vinterhojen. Hon kom glatt gåendes i rask takt och med gåstavarna i högsta hugg. Jag morsade på henne när jag cyklade förbi. Hon kände igen mig först i samma stund som jag passerade henne.
-Jasså, var det du? Hon vände sig om efter mig samtidigt som jag vred huvudet bakåt över vänster axel och undslapp mig ett: -Jajjamänn!

Det var det sista vi såg av och sa till, varandra...

Fånga dagen brukar det heta. I kväll blir det nog en sväng i alla fall. Jajjamänn!

[edit: Eftermiddagen övergick så småningom i kväll, utan att det blev någon cykling. Dock gjorde jag klart flera av de uppgifter som tyngt mig en smula den senate veckan. Så nu finns det i alla fall ett utrymme i schemat för en sväng i morgon. SkuLle vädret konstra, så blir det trainern!]

Vår i luften

Äntligen blev det så dags att plocka ut racern på vägen igen. Efter att ha kollat in väderprognosen, så var jag lite inne på att årets racerpremiär skulle äga rum i morgon (tisdag 4/3), men när jag kom hem till Hampetorp strax efter klockan elva idag, så bestämde jag mig för att tidigarelägga evenemanget.
Det går liksom inte att motstå solsken från en nästan klarblå himmel och snustorra vägar!

Visserligen blåste det en del (från nordväst) men suget efter att få köra racer var större än det eventuella obehag som motvind över östernärkesgärdena skulle kunna vålla.
Det första som slog mig när jag rullade iväg, var hur pass mycket lättare själva trampandet gick jämfört med känslan på trainern. Eller för all del, jämfört med känslan på vinter-mtb:n vars dubbdäck fullkomligt äter sig fast i underlaget.

Susade iväg 52:an västerut mot Odensbacken. Efter den första halva kilometerns eufori över att vara på rull igen, så blev jag plötsligt påmind om en annan stor skillnad på "the real thing" jämfört med att cykla framför en teveskärm i trainerskrubben... Trafiken. Tre kompiskörande långtradare på rad i 90 km/h, femti centimeter till vänster om vänster armbåge... Oops! Välkommen till verkligheten, Tompa!

Ja, ja... Man lär sig att inte vingla i onödan i alla fall!

Svängde av mot Segersjö och sedan vidare mot Odensbacken. Motvinden var rätt grym över platten, men idag så hade jag liksom överseende med det. Dessutom så fick jag ju en fantastisk medvind när jag vände ut på 52:an igen för att styra kosan österut. Höll 38-40 hela vägen till Bönerud.

Där kände jag mig dock lite trött. För även om det till viss del varit medvind, så hade jag ändå vevat på ganska bra i min glädje över att vara på väg igen. Pulsklockan visade att jag låg på ungefär 93% av max.
Men det kändes bra, så jag fortsatte att köra på. Flög (nåja) uppför Falkabacken och noterade 98% (185 slag/min) på klockan innan jag beslöt mig för att trampa lugnt den sista biten och låta pulsen gå ner till behagligare nivåer...

Passade på att fotografera några av våra snödroppar framför garaget när jag kom hem.

Det här var förresten min 100 blogg sedan jag började i maj. Och idag är det dessutom nästan exakt ett år sedan jag köpte min racer av killen med knäproblem i Linköping...