Premiärturen!

Äntligen på (cykel)banan igen!
Solen sken och det kändes nästan lite varmt, i alla fall om man höll sig i lä. Därför bestämde jag mig för att det var dags för årets racerpremiär utomhus. På med riktiga bakdäcket och loss med cykeln ur trainern, här skulle cyklas!

Det blev de gamla vanliga småvägarna nordväst om Kalmar. Sedan jag körde här sist, för ett knappt år sedan hade några skogspartier försvunnit och ett hus blivit färdigbyggt, Annars var det sig likt med stengärdsgårdar, hästar och traktorer.

Det som inte var sig likt var min cykel. Det här var alltså den riktiga premiären för min nya Look 555. En shake-down om man så vill. Och allt funkade skitbra (trots att det är jag som har skruvat ihop den)! Inget knak, inget brak, inget gnissel... ingenting. Förutom vinden som ven lite småkylig och bitvis ettrig, runt min allt kallare nästipp. Den var en fröjd att cykla på och jag var bara så sjukt nöjd hela rundan (utom de sista motvindiga 10 km)!

Den absolut största skillnaden var komforten. Trots att asfalten här och där är av den där grova sorten, så kändes det nästan ingenting av vibrationer, varken i styre eller pedaler. Sedan är ju ramen lite mindre än på min förra, så jag sitter helt enkelt bättre. Inga stora skillnader, men det är väl detaljerna som gör'et...

Nu är det bara att hoppas på hyfsat väder även i morgon!

Torr asfalt och vårkänning!

Nu jädrar, tänkte jag, nu är det dax! Solen sken, gatorna i kvarteret var torra... Jag var bara tvungen att testa Look:en på riktigt. Under de knappa två månader som gått sedan jag packade upp den ur kartongen har den ju bara fått vara inomhus. Visst, första tiden skulle den ju kompletteras med allt från hjul till sadelstople och styre, samt en massa annat jox... men när det var gjort så blev det ju till att sitta fast med baken i ett skruvstäd.
Därför åkte trainerdäcket av i flygande fläng i eftermiddags och med ny och fräsch luft i däcken och de nyinköpta pedalerna på plats så bar det av... runt kvarteret. 500 meter ungefär. Men vilken resa! Lätt och fint och snabbt rundade vi de fastfrusna bilarna och kastade oss mot nästa korsning. Blixtrande snabbt svängde vi höger i den första serpentinen runt villan med järnstaketet och dundrade fram på raksträckan mot havet. En ny halsbrytande högersväng följt av en vänster-högerkombination innan det var dags att ge järnet på upploppet... Sedan blev det trainerdäck på igen, men snart så...

Tillbaka på banan!

Den nakna sanningen...

Ibland kan man ju undra hur det är ställt med en... Per definition kallar jag mig för cyklist. Jag äger flera olika cyklar, var och en med ett specifikt användningsområde. Dessutom har jag under de senaste åren köpt på mig skor, byxor, tröjor, strumpor... kort sagt, en himla massa specialkläder och inte minst prylar.
Sådant som cyklister gör.

Vidare äger jag flera dvd-filmer med cykling som huvudtema för att inte tala om att merparten av 2008 års Tour de France-etapper ligger i konungsligt förvar på satellitmottagarens hårddisk.

Jag har kört såväl Hjälmaren runt som Vätternrundan och ska göra det igen. Ett egetkonstruerat etapplopp ligger i pipen för 2009 och jag drömmer om att få cykla i berg igen.

Ikväll skulle det tränas. 18:30. Jag var riktigt sugen. På med paltorna, fixa till trainern och sedan koppla upp datorn till videolänken där jag skulle träffa de andra. I samma sekund som kontakterna etableras och folk börjar morsa på varandra till höger och vänster, tappar jag sugen. Jag är verkligen ingen cyklist, i det här läget. Total misspepp.

Plösligt känner jag mig håglös, trött och sliten. det gör ont i ändan att sitta på cykelsadeln och armarna räcker inte fram till styret, dessutom har jag huvudvärk!

Någon i gänget vill köra hårt, någon vill ta det lugnt. Jag sällar mig till den lugna skaran i hopp om att passet ska bli såväl stillsamt som kort.

Håglöst börjar jag värma upp. Benen rör sig som berusade sniglar på en regnvåt pressening. Hjärtat vet jag inte var jag har och pulsen verkar inte heller riktigt pålitlig.
Efter tio minuter av bortkastad tid går första intervallen igång. Pang!

Pulsen går direkt upp mot 90% av max, det börjar pirra lite i knävecken... och plötsligt känns allting så otroligt bra!

Vi kör ett gäng blandade intervaller och passet är ganska tufft. Men roligt. Koncentrerat kör jag igenom samtliga intervaller med full power ända till slutet. Jag som var så grymt oladdat inför detta för bara en liten stund sedan. Vad är det som händer i kroppen, undrar man? Finns verkligen latmasken på riktigt och dog den i såfall av en överdos svett ikväll?

En och en halv timme senare, känner jag mig fortfarande lätt euforisk av träningen. Och samtidigt behagligt trött i hela kroppen. Inte bara i skallen, som fått jobba hårt under den senaste tiden, utan i precis hela tjottaballongen.

Fasen, vad det är bra med träningskompisar. Ensam är inte alltid stark!!!

Svettigt på riktigt i den virtuella världen.

I går blev det 1 timme och 30 minuter på trainern i sällskap med Lasse, Åsa och sedan även Patrik.
Skåne, Småland, Stockholm och Västerås.
Lasse och jag kollade samtidigt på cykelcross-VM på Eurosport. Men min sändning över nätet var typ 30 sekunder fördöjd jämfört med Lasses. Idag körde jag en timme med Eldaren, från Grums. Då var plötsligt hela videlänken minst 30 sekunder efter sig själv. Om den funkade alls. Själv var jag efter igår, eller hela helgen snarare. Hade en gammal kompis på besök. Skitkul! Men man är ju inte 20 år längre...

På onsdag ska jag köra uppför ett berg. Solo!

Äntligen ordning!

Nu är säsongen äntligen igång! Började i lördags med ett lättare testpass på en dryg halvtimme. Oj, vad det kändes länge sedan sist...
I söndags hängde jag på CK.se:s videodistanspass. Vi var 4 stycken som körde tillsammans i en och en halv timme, drygt. Jag satt i Kalmar, de övriga i Hässleholm, Västerås och Tyresö. Funkade kanon!

I måndags blev det lite mer intervallbetonat och i går (torsdag) kördes ytterligare ett intervallpass. Innan torsdagspasset kämpade jag ganska frenetiskt med att försöka hitta anledningar till att inte vara med. Men det kändes till slut ganska ihåligt. Det var ju kort och gott latmasken som försökte få mig på fall.
Dock segrade förnuftet till slut och jag anslöt mig till resten av gänget lagom till att uppvärmningen rullade igång.
Nu blir det vila över helgen i Örebro, sedan väntar ett pass tillsammans med de andra galningarna runt om i Sverige, på måndag kväll...

Hörs!

Ljudbloggning, det nya svarta...

Nytt år och nya insatser... Om det inte är för bökigt, så kanske det blir ljud på den här bloggen i fortsättningen... Tryck på "play" så får du se/höra...

Full fart framåt!

Nu är plastraketen beställd. Ett nytt styre fick det bli också. Glömde beställa styrlinda, klamma för framväxeln och sadelstolpe...
Skulle kanske ha passat på och köpt nya pedaler också? Flaskställ glömde jag.

Förutom alla grejer som behövs så tror jag att jag skulle kunna ha god användning av en sponsor också.
Hugade spekulanter kan höra av sig till...

Finanskris?! Ja visst ja...
Nu drar jag ner på stan och tittar till Idrottsmässan på Conventum Arena.

Plasträser

I valet mellan att uppdatera trainern eller racern, verkar det nu som att det är den senare som ska prioriteras. Med en ny ram så får jag ju faktiskt en helt ny hoj, eftersom "allt det där andra" fick sig en överhalning förra våren. Egentligen får jag två hojar. De gamla prylarna har jag ju kvar... så då kan man ju lätt göra sig en vintercykel som inte går av för hackor...
Visst kan man tro att jag har bestämt mig för att 2009 ska bli ett grymt bra cykelår?

Grävmaskin

Vaknade av ett märkligt buller strax före klockan 03:00. Tydligen en vattenläcka eller något liknande nere på gatan. En grävmaskin i topptrim som hackar hål i gatan, är inte direkt ljudlös. Men va fasen... Jag är ledig, frun sover ändå och katten tyckte att det var kul att få lite sällskap. Så jag klagar inte. Fast det var bra nära...

Söndagscykling

Tämligen småseg efter en fredag-lördag fylld med trivselfaktorer vaknade jag ändå i hyfsad tid i söndags morse. På eftermiddagen väntade ett julbord på lokal så jag bestämde mig rätt omedelbart för en cykeltur. Några av helgens annars överflödiga kalorier skulle ju kunna komma till nytta som bränsle på det här viset.

Det var en eller två plusgrader i luften och kosan styrdes norrut. Lången runt var det tänkt. Småvägarna var ömsom isiga, ömsom moddiga varför det var rätt trögtrampat. När jag kom ut på asfalten vid Solliden bestämde jag mig för att köra över Närkes Kil hem. Ipoden lade av strax efter att jag fattat beslutet, men vad gjorde det?

En rätt skön tur på det hela taget. Tryckte i mig en energigel vid Ekers kyrka, för då kändes det som att blodsockret var onödigt lågt. Innehållet i plastpåsen gav snabbt både livslust och trampvillighet åter.

38.5 km på mätaren vid hemkomsten och ett varmt bad som belöning gjorde att jag sedan kunde njuta med lite mindre dåligt samvete vid det efterföljande julbordet. Dock hoppade jag över doppet i grytan. Det spar jag till julafton!

Ut i snön!

Efter några dagar av mycket att stå i, känns det nu som att cykeltarmen vill ha sitt. 2 minusgrader och mulete. Det blir Lången Runt. Ska bara äta upp gröten först. Återkommer!

Nu börjar en ny säsong!

Äntligen dags för inomhuscykling igen! Blötsnön slirar ner utanför fönstret och mörkret slog till tidigt på eftermiddagen. Då hjälper det inte att mtb:n fick på sina dubbdäck i går kväll... Nu ska trainern plockas fram, basta!
Hoppas bara att jag hittar snabbkopplingen nu. Jag tror att jag vet var jag lade den i våras... men jag har ju faktiskt flyttat sedan dess. Med allt vad det innebär av kartonger och lådor ståendes än här, än där.
Innan trainerturen måste jag bara upp en sväng på stan. Behöver skaffa något slags skydd, typ liggunderlag, att ha under ekipaget. Dels för att slippa få en massa svett och snor (!) på golvet, men även för att dämpa ljudet en smula. Bor ju på andra våningen nu och det är inte säkert att grannen inunder älskar ljudet från en cykel som tjuter över att behöva sitta fast i ett cykelställ, samtidigt som den ändå ska cyklas på!

Nyttigheter!

Det var medlemsmöte hos Örebrocyklisterna i går kväll. Bland annat bjöds på en föreläsning om kost och näringslära. Mycket intressant och lärorikt!

Inser att det är både enkelt och komplicerat, det här med vad man ska äta för att må bra.

Enklast handlar det om att äta en allsidigt sammansatt kost som inte innehåller mer energi än vad kroppen behöver. Aningen mer komplicerat blir det om man är en hårt satsande idrottsutövare mitt i karriären. Och då handlar det om att få i sig både rätta mängder och rätt sammansättning.

Men för mig (som är av enkelt urspung) var föreläsningen både en rolig och nyttig påminnelse om ordspråket -för mycket och för litet, skämmer allt!

För dig som vill ha det hela i rubrikform kommer det här:

Sov dig smal! Apropå att kroppen kör med sitt favoritbränsle fett, när man sover. Ät fett, bränn fett! Apropå att en kropp som får för lite fett genom maten, undviker att använda fett i depåerna som bränsle. Den vill inte slösa i onödan, om den inte vet att den får mer.

Nu ska jag bränna lite fett tror jag (sova middag alltså)!

Äntligen!

Äntligen börjar november visa sig från sin rätta sida. Disigt, fuktigt och inte riktigt ljust på hela dagen. Toppen! Näe, det var inte ironisk. Jag tycker så. Faktiskt.

Jag börjar själv också att visa mig från min rätta sida. Snoret borta (nästan) och cykelkläderna framplockade igen. Körde Lången Runt i söndags. 30 km på blandade småvägar med lågpris-mtb:n.

Seg i kroppen visserligen, efter mer än 7 veckors uppehåll från riktig cykling (sträckor längre än 2 km). Men kul var det och bra gick det. Ska till käftis i morgon för lite service, så nästa sväng får anstå tills på torsdag. Men då blir det nog samma runda igen. Ska lägga upp den som en tur i GPS:en så att jag kan tävla mot mig själv. Jag tror att jag kommer att ha goda chanser mot mig redan nästa gång.

Ciao!

Tufft väder för en cyklist i morse. En (1) plusgrad, blötsnö i luften och nordanvind. Jag tvekade några ögonblick. Kanske vore det bättre att gå till jobbet än att cykla i det här vädret?
En titt ut genom fönstret igen, ytterligare tvekan. Men så bestämde jag mig. Det blir cykeln! Jag var ju bara tvungen att testa mitt nya sadelskydd.

Och när är det bättre att testa ett sadelskydd än under rådande förhållanden?
Ner för trapporna och ut i skitvädret bara. Tjohej! Jag föste bort den vita, våta sörjan från sadeln och satte på fårskinnet och ledde iväg cykeln ut på gatan.

Oj då! Genomsur redan. Om händerna! Kanske skulle man ha borstat bort snösörjan från handtagen också..? Väl uppe på sadeln kunde jag bara konstatera att sadelskyddet gjorde vad man kan begära. Det satt stadigt på rätt plats, hindrade blöta från att tränga upp och inneboende kroppsvärme från att tränga ut.

Toppen helt enkelt. Nu återstår bara att skaffa något annat att ha på fötterna än tygskor... Kanske ett par vattentåliga byxholkar också. Ett par handskar som inte är gjorda av disktrasematerial vore inte heller helt fel. Kanske skulle man slå till på en ny cykel, rent av?

Varför blir det alltid så här dagen efter att man varit inne i en cykelaffär?

Åter på cykeln!

Äntligen har jag sluppit ut ur min bur! Förkylningen/influensan/bihåleinflammationen, eller vad det nu var/är som drabbat mig börjar så sakteliga ge sig. Jag har visserligen trott det förut under hösten, men nu verkar det som mina tappert inmundigade penicillintabletter fått någon slags bukt med värsta härden i bihålorna i alla fall.

Igår morse blev det så nypremiär för cykeln till jobbet. Vilken fantastisk morgon jag hade valt! Två minusgrader, dimma, isknaggel på sadeln och ett nästan bottenfruset lås mötte mig nere på gården klockan kvart i fem.

Men med hjälp av lite våld i lagom stora doser, funkar i alla fall på en cykel, kom jag i alla fall iväg som jag skulle.

Det kändes att det var länge sedan jag satt i sadeln. Det kändes även alltför tydligt att det var länge sedan jag utövat någon annan slags fysisk aktivitet än långsam gång. Smärtsamt, faktiskt.

Nu har jag i alla fall fått fart på cykeln, när jag får fart på mig själv är en helt annan fråga. Svaret på den låter jag vänta så länge som det behövs. Jag tar det lugnt helt enkelt. Idag har jag cyklat 5 km. Det var precis lagom.

Grus i maskineriet.

Nu börjar jag verkligen bli less på mitt sjukdomstillstånd! Ska aldrig penicillinkuren börja hjälpa någon gång? Ok, själva kuren ska pågå i tio dagar. Jag har just nu exakt lika många kvar att knapra, som jag gjort hittills. Och det kanske är så att det tar närmare tio dagar att bli av med vad-det-nu-är som ställer till det i min kropp.

Men det borde väl kunna gå snabbare, kan man tycka. Det är i alla fall 2008!
Har beslutat att hjälpa de små mögelsvamparna på traven. Därför äter jag nu spagetti med vitlöksklyftor indränkt i sweet chili sauce. Får se om det är något annat än svett som tränger ut ur porerna nu... Har även applicerat några kluttar tigerbalsam på väl valda platser i mitt ansikte. Känns väl sådär... men ont ska med ont fördrivas! Kanske kan det till och med bli en liten försiktig promenad om en stund...

TdF 2009

Det är visserligen långt kvar till juli 2009. Men det skadar ju inte att vara förberedd. Här är kartan som visar hur Tour de France kommer att köras nästa år. Och det enda folk kommer att fråga sig fram tills dess att starten går, här huruvida Lance ska vara med eller inte...

Stopp i röret!

Det här är en cykelblogg. Cykelbloggar ska handla om cykling. Regler är till för att brytas. I dag handlar det om bihåleinflammation. Kreativitet sägs per definition vara "att bryta mot regler".

Det gick alltså som det brukar att gå. Den starke vinner över den svage. Om det inte är på film förståss. Då ser det ut som att Goliat har vunnit. Han har till och med tänt brasan under det spett varpå David är surrad och ska om bara ett ögonblick få höra det muntra knastret av kött som långsamt grillas över öppen eld i solnedgången.
Davids få (och dessutom sällsynt sorgsna) kvarvarande vänner gör sig som bäst beredda på att smyga ut i natten för att upplösa sitt brödraskap och försöka klara sig var och en på egen hand. En tjock molnbank drar fram över himlen och skymmer månen, havet dånar olycksbådande och korpar gör sig beredda att kasta sig över de svartbrända benknosor som vi inser strax kommer att vara det enda som återstår av vår hjälte, sorgligt upphängd på spett.

Just då, i precis sista momangen, ropar någon att kungen är naken samtidigt som ett irrbloss över himlen lyser upp hela den dystra scenen varpå någon får oanade krafter och smockar till Goliat rätt i ögat. Han ger upp ett illvrål, snubblar till och ramlar rätt i elden. Samtidigt stöter han till spettet med David. Detta spett lossnar då från sin upphängning och ramlar mirakulöst nog till marken på vänster sida om själva eldhärden. Därför rullar vår hjälte åt rätt håll (till höger och han hade rullat in i elden igen), ut på den fria delen av stranden där hans vänner, styrkta av vad som händer, med gemensamma krafter lyckas befria honom och få honom på fötter. Allt under det att en stråkorkester spelar för fulla muggar samtidigt som den gement elake storskurken Goliat går upp i rök över den eld som nyss varit avsedd för någon helt annan.
Sällskapet jublar på stranden, månen lyser åter klar och David konstaterar att han klarat knipan igen. Inte minst tack vare några av sina allra minsta vänner. Tudiladi, tudiladi tudiladi hej!

I går trodde jag att jag skulle dö. Jag vet och förstår att det är ovanligt att dö av förkylning i den här delen av världen, men det kändes verkligen som att slutet var nära. En vansinnig smärta i höger halva av ansiktet, hjärtklappning och yrsel var tydliga tecken.

Uppbackad av min ständigt kloka kollega Malin ringde jag till slut vårdcentralen. En timme senare satt jag hos doktorn som efter typ 45 sekunder konstaterade att jag hade bihåleinflammation. Punkt.

60 tabletter Kåvepenin ska jag nu knapra i mig under de kommande dagarna. Frågan är om det hjälper för att få loss mig från spettet och få Goliat på fall?

Dum som jag vet inte vad, gick jag till jobbet i morse... Goliat tänder på. När jag kom hem bestämde jag mig för att det inte var värt det. Därför kommer jag att stanna hemma i morgon. Kan någon se ett irrbloss på himlen någonstans? Please...

to be continued