Ledigt...

Nu tar jag julledigt... Ingen dator, ingen cykel, inget bloggande...
Eftersom jag jobbar på julafton så har jag min julledighet uppdelat i två halvor. Den första halvan infaller just nu (fredag lunch) till och med söndag kväll. Den andra halvan utgörs av juldagen och annandagen...

Om vädret tillåter blir det cykling på juldagen. Annars ett trainerpass... Så fram tills dess får min vilande kropp fortsätta att befinna sig i vila. Allt enligt gamla pålitliga, men alltjämt gällande fysikaliska lagar från förr.

Får härmed passa på att hälsa eventuella läsare av denna blogg en riktigt God Jul!

Kläm gärna in en kommentar om du känner för det. Eller fyll i intresseblanketten för Tour de Östernärke. Det är lite på gång där, kan jag säga! Lev väl och kör försiktigt, vi hörs!

Blandade tankar

Dagen efter julfesten på jobbet... var jag sådär lagom pigg. Var på plats med de övriga två i städpatrullen strax efter klockan nio för att försöka sudda bort alla de spår som närmare 40 julfestande arbetskamrater lyckats sätta än här, än där.
Det gick ganska smärtfritt måste jag säga. Kände mig dock tämligen tveksam till att behöva cykla hem till Hampetorp igen. Hade det funnits alternativ, så hade det inte blivit 4 mils cykling den dagen. Det var helt klart...
Nu fanns det dock inga alternativ, så det var bara att gilla läget, som det heter... Käkade lite överblivet smågodis under städandet, det piggade upp. När vi var klara med vårt beting styrkte jag mig med en tallrik Jansson innan det bar iväg i gråmurret med kurs österut.
Det var bara en eller två grader kallt, lite mildare alltså än under resan in till stan, dagen innan.

Redan efter en knapp halvtimmes cykling insåg jag att min bristande fysiska form nog var inbillad. Det kändes kort och gott oväntat bra! Kan väl delvis ha berott på att det var medvind. Och ljust. Kanske att hemlängtan gjorde sitt till också.

Passade på att ägna mig åt tankar om tillvaron under det att delar av östernärke passerade förbi. Insåg att ju bättre tränad jag blir, desto mer sliter jag under mina träningar. I våras vågade jag inte ta i för mycket, för att jag var rädd att helt enkelt överanstränga mig. Nu vet jag inte hur stor risk man löper som återfallsmotionär efter femtio fyllda, men jag ville i alla fall inte ta några risker.

Sakta men säkert har alltså min kropp nu börjat inse att den kommer att utsättas för fysiskt arbete under i stort sett varje dag framöver. Så länge den lever! Intressant, eller hur?

Utnyttjade även tiden till att fundera över min jobbsituation. Jag har ett, i dubbel bemärkelse, drömjobb. Dels är det min egen dröm sedan jag var väldigt liten, dels är det en typ av jobb som står högst upp på önskelistan för många människor idag.

Jag har levt i den här drömmen i 15 år. Oavsett hur företaget hart omorganiserats och vilka som har suttit på vilka poster och bestämt vad, har jag funnit mig väl tillrätta och även haft en känsla av att jag varit viktig. Att jag som person faktiskt betyder något för verksamheten.

Ända tills nu. Kommer på mig allt oftare med att fundera över om jag har gjort mitt. Inte för att jag håller på att tröttna, utan för att jag upplever att själva företaget mer och mer fungerar som en kontrollapparat än som en kreativ trampolin som man utan vidare kunde använda när man ville kasta sig ut i något okänt för att göra en saltomortal eller två.

Det känns som om företaget hela tiden försöker fånga in och hålla fast, snarare än uppmuntra till kreativitet och nytänkande. Visst, vi ska förnya oss. Och jag är en av dem som kommer i åtnjutande av en del av de nysatsningar som ska göras. Men ändå. Magkänslan är inte helt hundra. "den som går i andras fotspår, kommer aldrig först" som min norska arbetkamrat på mitt förra jobb ofta uttryckte saken. Inte minst när vi försökte tänka i nya banor.

Men nu känns det som att påbuden uppifrån alltför ofta handlar om att det är cheferna, räknenissarna, konsulterna och alla deras kompisar på reklambyrån, som ska stå för allt nytänk. Sådana som jag ska bara expediera alltsammans. Jag är inte bitter, även om jag inser att resonemanget är det...

Det är kanske normalt att känna så efter dryga femton år på samma arbetsplats? Jag har ju inte bara jobbat där i så många år, jag har ju dessutom åldrats lika mycket... Å tidens tand kanske gnager hål på oss till slut?

Men vad skulle jag göra istället? Tankarna lekte tafatt med varandra och den ena galna idén avlöste den andra. Så länge det finns liv finns det hopp, tänkte jag. Sedan blev jag väldigt kissnödig.

När resan återupptogs efter den nödvändiga pausen hade jag glömt bort vad jag funderade på och insåg att jag nog hade det ganska bra, bara det var lite mindre vinter...

Efter hemkomsten firade vi min 52-årsdag. Jag somnade tidigt den kvällen och sov fantastiskt skönt. Dagen efter "dagen efter" var jag bara tvungen att vispa bort diverse slaggprodukter från festen som fastnat i mina benmuskler. 40 minuter på trainern med hög kadens och relativt hög belastning gjorde susen!

Nu ska jag hänga tvätt, ciao!

Julfestcykling

Julfest på jobbet i kväll. Hade först tänkt att vara kvar i stan efter sändningen i morse, men bestämde mig för att utnyttja tillfället till "gratisträning". Så jag körde hem till Hampe med bilen som vanligt. Sedan tog jag cykeln tillbaka. 4-5 grader kallt och ganska svaga vindar. Perfekt cykelväder med andra ord! Lite drygt 2 timmar tog det med den dubbdäcksförsedda mtb:n. Den är trög! Men det är ju å andra sidan bra träning... Å ölen när jag kom till lilla lägenheten satt som en smäck!

Det skulle kunna uppfattas som cxtremt nördigt. Förmodligen var det därför som jag smög lite med det hela. Nämligen det faktum att jag har skaffat mig en Tacx video: Tour of Lombardy...

Visst kände jag mig en smula fånig när jag tryckte igång videon samtidigt som jag började köra på trainern. Men faktum är att det gick ganska snabbt att komma över att det bara var en filmad väg som jag hade framför ansiktet.

Till höger på skärmen fanns en graf som tillsammans med en procentsiffra berättade om vägens lutning. Dessutom visades en annan siffra som angav vilket motsånd mn skulle ställa in på tranínern. Turen var en dryg timme lång. Första halvan gick mest uppför och den andra halvan mest nerför. Nu har man ju kanske inte lika stor glädje av en filmad nerförsbacke på en dataskärm, som en i verkligheten, men det var ändå skönt att få plana ut och återhämta krafterna efter att ha klämt bitar med upp till 10% lutning.

Lombardiet runt är ju en av de klassiska cykeltävlingarna och samtidigt den som avslutar cykelsäsongen. Kallas även för "de fallande lövens tävling", vilket då syftar på årstiden. Under den här åkturen faller inga löv. Det verkar vara filmat under juni månad eller så. Naturen är grön och frodig och i dikeskanterna ser man spår efter nyklippt gräs. Solen sken och värmen i min trainerskrubb stämde nog bra överens med utetemperaturen på filmen. Min lilla fläkt bidrog med sommarbriskänsla.

Hög nördfaktor, javisst! Samtidigt ett roligt och omväxlande tillskott till Itunes-dieten och vägg-gloendet som jag ägnat mig åt under de flesta av de dryga 30 mil jag kört på trainern nu under hösten.

Fast i morgon blir det nog "the real thing" på vintercykeln...

Inge ljud!

Då skulle jag alltså provköra min nya videoinstallation i trainerskrubben. In med en sjysst dvd i lilla datorn. Kablarna anslutna och kontrollerade... tryck på "on". Filmen rullade igång på den stora skärmen, strategiskt placerad framör snoken. Vilken skillnad mot att titta på den bärbara datorns 12-tummare... Men hallå! Ljudet. Vart tog det vägen, typ?

Det finns uppenbarligen saker att lära sig. När man ansluter en extern bildskärm till den lilla bärbara, så försvinner tydligen ljudet. I alla fall om l,judet ligger på en dvd, som 99,99% procent av allt filmljud ju gör...

Stumfilm med andra ord. Hur kul är det på en skala? Om jag däremot drog igång Itunes, så fick jag ljud i lurarna och samtidig bild på skärmen... Får ta och mecka med det där när jag får en stund över...

Annars gick träningen bra. Hade ju inte suttit på hojen på en vecka pga segt snor i huvudet och en hopplös håg, men det var inga problem. Första halvtimmen var dock ganska seg. Förmodligen på grund av att jag kände mig blåst på konfekten när mitt filmtittande inte funkade som det var tänkt.

Körde som ett distanspass inledningsvis men sedan kände jag att det var läge att pumpa på lite. Testade att dra på tunga växlar med hög kadens utan belastning. Det var kul att se att jag kan hålla över 40 km/h betydligt längre nu än vid tidigare försök. Måste dock uppgradera fläkten till något kraftigare. Fartvinden räcker liksom inte till när jag tar i. När passet var över efter en dryg timme lackade svetten kan jag lova.

Ingen vacker syn när jag såg mig i spegeln efter duschen. Visserligen hade svetten svidit en del i ögonen under passet... men att se effekten av det var ingen hit. Knallröda ögonvitor är inte snyggt! Men det gick över snabbt.

En annan intressant iakttagelse var att benen (lårens framsidor) var alldeles varma i morse när jag vaknade. Hade pannan varit lika varm hade jag väl haft feber!

Nu blir det ingen träning förrän på torsdag. Diverse olika åtaganden typ premiärmingel och födelsedagsditon pockar på närvaro. Kul!

Hoppas dock på lite kallare väder och uppehåll. Vill köra rundan på vintercykeln igen. Sedan lär det bli trainer så det räcker, när jag sticker till Kalmar i jan-feb.

Full fart framåt med foten i kläm!

Fredag kväll. Arbetsveckan är över och man ska ägna sig åt att göra ingenting, som det heter, i två dygn. Eftersom det verkar som att förkylningen är nedkämpad och begraven för den här gången så blir det ju självklart cykling på ett eller annat sätt.

Har roddat runt i skrubben där jag har trainern och det känns som om det har blivit aningen mer praktiskt. I alla fall om man vill titta på något annat än en vägg. Jag fick alltså plats med dataskärmen som jag hade hoppats... Filmtajm, med andra ord!

Nu stänger jag ner för idag samtidigt som jag påminner mig själv om mitt gamla nyårslöfte sedan tio år tillbaka om att jag "aldrig mer ska hetsa upp mig över döda ting..."

Till döda ting räknas även småaktiga människor. Jag säger som Jesus sa på korset: Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra...
Trevlig helg!

Vilodag, eller..?

Det är under vilan, som kroppen anpassar sig till den ökade belastning den kan förvänta sig av framtiden, baserat på den senaste tidens upplevelser... Det är väl så ungefär som jag tolkar alla rön jag tagit del av under min jakt på en bättre form. Vilan är med andra ord själva förutsättningen för att kroppen ska bli starkare. Igår kände jag mig plötsligt grymt trött. Trots att det var vilodag.
Ont i musklerna, småfrusen och allmänt dassig. Det blev en tidig kväll.

Även nu, ett dygn senare, känner jag att jag inte är helt fit for fight. De flesta skulle nog vilja påstå att jag håller på att bli förkyld. Håller på, ja. Men än är det inte kört! Ska med andra ord försöka kurera mig med lite blandade mixturer... eller mat... eller en kopp te kanske?
Dessutom så tror jag att jag ska pimpa mitt trainerkrypin. Kom just på att jag har en 19" bildskärm som står och skräpar i ett hörn. Ska se om jag inte kan få plats med den på något fiffigt sätt samtidigt som det borde gå att placera cykeln åt ett annat håll så att man kan njuta av lite ögonfägnad samtidigt som man cyklar. Skärmen på min bärbara är i minsta laget om man t ex vill se "Sagan om Ringen" eller något annat epos under trainerpassen. Dessutom har jag ju som mål att cykla en av ringen-trilogins avsnitt innan jul. Hmm... -Så får det bli! Nu känner jag mig redan bättre. Det är under vilan, som kroppen anpassar sig...

En inställd runda är också en runda...

Gårdagens planerade runda ställdes in till förmån för en timme på trainern. I samband med uppskjutandet (jag tyckte att det var kallt...) så lovade jag mig själv att utecykla idag istället. Å så blev det. Trots gråväder och nästan regn i luften. Kändes som en nyttig tur. Kul var det dessutom. Dubbdäck är toppen!
Tyckte innan jag stack iväg att jag varit rätt slapp den här veckan. Men det blev en del mil i alla fall... Körde drygt 30km i söndags, sedan blev det 27 på trainern i måndags, 34 km på mtb:n i tisdags och så 28 trainerkilometer i går följt av dagens runda över Ruddammen-Östantorp-Yxtorp-Eketorp-Himmer-Lännäs-Bönerud innan det bar hem på gamla vägen förbi Björkenäs...

34:an

Om man blandar alla regnbågens färger, vad får man då? Jo, exakt den kulör som använts vid färgsättningen av tisdagen den 20 november 2007. En fantastiskt genomgrå höstdag utan tillstymmelse till direkt solljus. Inte bara färgskalan var dämpad, även ljudvågorna var liksom avslipade i kanterna. Dagens runda blev 34 km lång. Ruddammen-Boda-Eketorp-Himmer-Lännäs-Bönerud-Ruddammen och hem igen. Såg förresten på Google Earth att Hampetorp ligger på 42 m höjd. När man passerar Himmer är man uppe på 100 meter.

Cykeln funkar utan problem. Funderar på att köra med originalsadeln ett tag. Nishikisadeln är verkligen eländig att sitta på! Cykeldatorn (av märket cykloputer) är värdelös. Med den ena knappen nollställer man tripmätaren. Med den andra nollställer man hela apparaten, med följd att alla ingångsvärden måste återställas. Problemet är att man inte vet vilken knapp som gör vad förrän det är försent. Därav kom det sig att jag cyklade rundan utan att komma upp i 20 km/h över huvud taget. Kan ha berott på att cykloputern trodde att jag körde på en 24-tummare eller nåt. Dessutom var den svåravläst eftersom den inte verkar klara av kyla. -2 grader var visst på gränsen. Det blir uppgradering framöver!

Grus och klet.

Mmm. Vilken söndagstur. Egentligen borde jag väl inte blivit besviken på vädret. Förra veckans iskyla förbytt till vårtemperaturer (4-5 plusgrader) och ett härligt novemberdis. Men jag kan inte hjälpa det. Kände mig ungefär som den där gången när jag fick mina första skidor. Ett par ljusblå med läderbindningar. Jag var väl fem eller sex år och skulle naturligtvis ut och prova skidorna på direkten. Det var julafton och balkongdörren slets upp av den förhoppningsfulle skidåkaren... Ösregn! Visst var det typiskt?

Som i söndags. Vad händer när man fått på dubbdäcken på sin cykel? Jo, växthuseffekten slår till och förvandlar de senaste dagarnas isgata till lervälling. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så hade jag nytta av dubbarna i alla fall. För även om de flesta av mina 32 cyklade kilometer gick över grus, klegg och lera så fanns det ändå stråk av is. Is med vatten på till och med. Så då var jag faktiskt rätt nöjd med mina dubbade däck.

Annars så var det en bra tur. Segt som sjutton på grund av underlaget visserligen, men vaddå? Det är ju träning jag håller på med. Själva känslan i cyklingen var inte helt olik den man får på trainern, så fort man slutar trampa, stannar det.

Snittpulsen hamnade på 85% av max, så det var ju inte helt slappt, om man säger så... men det kändes ändå bra i buggarna. Visserligen lite mjölksyra då och då i backarna, men inte värre än att det gick att hålla "farten" uppe någotsånär i alla fall.

Cykeln funkar helt ok egentligen. Förutom att växlarna ibland kuggar över lite omotiverat. Men det kanske är en justeringsfråga. Det händer ju en del med wirar och annat när det är nytt. Efter hemkomst så blev det till att tvätta hojen, den var rätt skitig. Passade också på att spreja hela drivpaketet med universalspray efter tvätten.

Ikväll blir det en timme trainer och i morgon så ska grusvägarna få sig en omgång av mina dubbar igen.

Home on the ranch...

Då har man kommit hem från cykelmässan i Jönköping Förutom att vi var helt förblindade av sol på nervägen och av dimma på hemvägen gick allt som en dans. Träffade på ett antal människor som jag tidigare bara haft kontakt med på nätet. Det var riktigt kul.
Lika trevligt som alltid var det även att växla några ord med cykeloraklet Anders Adamsson. Cykelklubben.se bjöd på fika och diverse leverantörer bjöd på broschyrer, kataloger och smakprov.
Passade också på att fynda ett par handskar med långa fingrar för 100 spänn. Tack vare att jag var anmäld till VR -08 kom jag in gratis. Men jag fick snacka lite för det. Min anmälan var nämligen inte registrerad... Men det löste sig. Inte minst tack vare en otroligt serviceminded kvinna i entrén. Om alla i liknande positioner var lika smidiga till sättet som hon, skulle världen helt klart se annorlunda ut...

Nu ska jag läsa kataloger, byta till dubbdäck på lågprishojen innan det är dags för fotboll. I morgon blir det en redig cykeltur!

[EDIT] Fotbollsmatchen (Spanien-Sverige) var ju sådär... efter två noll somnade jag och vaknade strax innan tre noll. Då stängde jag av tv:n. Att byta däck på mtb:n gick ju som en dans. En intressant effekt visade sig ungefär ett dygn senare då hustrun höll på att göra en saltomortal på golvet i groventrén. Däcken var ju rejält impregnerade med silikon, och det hade ju naturligtvis smetat av sig i samband med däcksbytet... Hoppas att friktionen mellan däck och isgata blir något större än vad friktionen mellan strumpklädd fot och plastmatta i tvättstugan är just nu! [/EDIT]

Solen sken, allt var väl! Stack iväg på den första riktiga turen med min nyligen införskaffade vintercykel. Det skulle bli en sväng på ungefär tre mil, mestadels på frusna grusvägar. Det positiva intrycket från provturen häromdagen höll i sig. Visst, det känns att den väger 15 kilo, men i det här fallet gör det ingenting. Faktiskt!

Inga kossor i hagarna men rådjur på nära håll dög bra som ersättning. Kom ifatt ett par ryttare också. Två tjejjer på varsin gigantisk häst.

Annars så var det mest lugnt och skönt och jag kände verkligen att det här med vintercykling, det är ju bara hur kul som helst. Insåg dock i en uppförsbacke att däcken förmodligen är gjutna av samma material som man använder till hockeypuckar... Inte myckeet till grepp med andra ord.
Strax därpå, i en rätt skön vänsterkurva, så var det tack och adjö med både väggrepp och värdighet. Tjoff pang! Höften och knät tog smällen, kedjan hoppade av och sadeln vred sig lite på sin stolpe. Fram till dess att jag verkligen låg på vägen så tror jag att sladden hade varit rätt snygg...

Tur att man är vältränad... tänkte jag av någon anledning när jag pallrade mig upp på cykeln igen och trampade vidare. Men lite lugnare den här gången. Nu kändes hockepuckarna med nabbar rätt opålitliga, vill jag lova. Några kilometer senare en ny vänstersväng. En t-korsning den här gången. Och fast jag körde jättesakta (eller kanske just därför) så försvann båda hjulen åt höger och höften och knät fungerade lika bra som stötdämpare som landningsstället på ett Dash-plan. Den här smällen kändes!

Beslöt mig för att öka takten lite, när jag samlat ihop mig på cykeln igen. Det var ju bevisligen sämre att köra sakta. Jag hade ju bara kommit typ 2 km sedan förra vurpan. Smärtan i benet försvann så fort jag kom på rull igen. Glad som en speleman fortsatte jag genom skogspartier och småbyar när jag plötsligt hör ett märkligt flaffi-flaffande läte snett bakifrån. Jag hinner inte ens vrida på huvudet mot ljudet förrän något svart hoppar upp och försöker fånga in min armbåge...
Fattas bara det... en lösspringande, galen, svart, jättestor och tydligen människoätande hund!

Missförstå mig rätt. Jag gillar djur. En av mina bästa vänner har både svans och fyra ben. Men den här saken kvalade liksom in på andra änden av skalan. När han missat vänster armbåge några gånger försökte han med höger... när han inte sladdade fram och tillbaka framför cykeln. Sa jag att det var isgata och att mina däck var som hockeypuckar..?

Hunden tog några skutt in i skogen och jag gasade på. Vips så kom den sättandes igen... å så där höll det på i ungefär två och en halv kilometer. Jag hade väl tjoat i några gånger och försökt få hunden att lägga av, men resultatet var ju minst sagt klent. Grusvägen tog slut och jag kom upp på asfalten. Här var det tack och lov ingen is, så nu var det ju lättare att hålla koll på hunden samtidigt som jag försökte hålla farten uppe. Till slut så blev jag så förbannad på det nafsande eländet, så med någon slags morrande basröst gapade jag till -Nu går du hem! Och tro´t eller ej. Hunden tvärvände!

Bara för att en halv minut senare ta upp jakten igen. Men nu var jag turligt nog på krönet av en liten backe, så i den utförskörningen var hunden chanslös. Sedan hade jag bara en halvmil kvar innan jag var hemma. Och då kom snön... eller snarare en miljard små sylvassa isbitar... och det blåste motvind... Å då kände jag bara... fasen vad det är kul att cykla! OBS! Ingen ironi!!!

Å när jag klev in i duschen mindes jag barndomens skrubbsår med en förfärande tydlighet.
Visst är det märkligt att man kan få ett stort hål på skinnet på knät, trots att det bara blev ett litet hål på byxorna?

Vintercykling!

Nu är man vintercyklist åxå... Det bidde en billigbillig mtb från Sportex. 990 pix. Som hittat! En mil shake down genomfördes utan problem. Ska försöka ge mig på en fem-milare på söndag...

Kan en sådan här vara nåt att ha?

Hittade den här på Sportex hemsida för 990 spänn... Kan det vara något att ha som vintercykel, typ slira omkring med på isiga grusvägar i östernärke? Jag vet inte, men den borde väl hålla en vinter i alla fall. Visst, man får vad man betalar för... men det känns inte som att jag vill lägga en himla massa pengar på en vinterhoj just nu.

Om den här saken skulle funka och jag skulle få blodad tand... då skulle ju en cross sitta bättre... fast då pratar vi helt andra pengar... nästa höst i så fall.

Ja, ja... blir väl till att åka förbi Sportex och kolla in åbäket irl... sedan får vi se...

Inomhuscyklingssäsongsinledning, typ...

Nu är det ett oomkullrunkeligt faktum... cykelsommaren är över ... Totalt 144 mil blev det i alla fall på mätaren. Efter senaste utomhusrundan (27/10) har det i alla fall blivit 22 mil på trainern! Det är jag rätt nöjd med...

Liten kvällsblogg om Tornado Tom

Hittade några intressanta fakta om Tom Boonen i senaste numret av Procycling. T ex så lär hans kroppstemperatur gå upp till 39 grader under en långspurt i slutet av en etapp. Hans lungor tar hand om och distribuerar 200 liter syre per minut under samma spurt. Han drar runt kedjan med utväxlingen 53-11 med en effekt av 1700 watt och varje fot pressar ner sin respektive pedal med en kraft av 130 kilo per tramptag. Hastigheten ligger då på 65 km/h.

Frågan, enligt tidningen, är inte om, utan när han knäcker en cykelram... på ren styrka.

Jag kommer aldrig att komma upp i 65 km/h på slätan, än mindre riskera att cykla sönder någon ram. Hur många watt min kropp utvecklar känns inte viktigt att veta. Inte heller med hur många kilos tryck jag hamrar på pedalerna. Men på ett plan är vi lika, Tornadon och jag. Vi blir båda ungefär lika varma!

Omistliga produkter!

-Jaharu, du kör mycket på trainern nu... mmm, det är slitsamt...
Herr cykelhandlare tittade misstroget på mig när han slog in beloppet för en styck cykeldator med kadensfunktion, i kassan. Du vet väl att det finns speciella bakdäck just för trainercykling?

Även om jag inte hade vetat det, skulle jag inte ha blivit förvånad. För är det något det finns gott om inom den här sporten så är det just tillbehör. Tillbehör till prylarna, alltså. Den som vill kunna njuta av ett trainerpass till fullo behöver därför (förutom själva trainern) skaffa 1 st trainermatta att ställa hela härligheten på.. Ett speciellt framhjulsstöd. Varför inte av den stapelbara modellen? Då kan man nämligen ha tre stycken och simulera alla slags lutningar från slakmota till alptopp. Vidare behövs ett svettskydd som man spänner mellan sadel och styre för att förhindra att frätande svettdroppar förtär lack och lager på cykeln. En special-DVD med angiven lutningsprocent att titta på under tiden man kör. Då kan man lätt justera motståndet så att cyklingen går tyngre när det är uppförsbacke. Varför inte köpa en ny trainer förresten? En sådan med dator och filmduk inbyggd. Komplettera med en fläkt och du kan köra Tour de France varje dag! Wattmätare och pulsmätare behöver du också för att kunna hålla koll på din träning...

Det behövs ju ingen Einstein för att räkna ut vad som skulle ha hänt om jag tackat ja till inviten om att "bara titta" på det där specialbakdäcket... Så nu sliter jag ut mitt vanliga bakdäck på trainern under vintern och lägger på ett nytt fräscht i vår i stället. Smart eller hur?

Men visst är det konstigt att det inte finns några speciella energikakor designade just för inomhuscykling!

Varför?

-Vad är det som är så kul med att cykla då? Frågan ställdes av en gammal kompis häromkvällen. Något bra svar hade jag inte, förutom det där med frihetskänslan, fartvinden, insekterna i ansiktet, upplevelsen av landskapet, dofterna... kläderna, prylarna, gemenskapen med andra cyklister...
-Ja men hallå! Precis så där sa du när du skaffade motorcykel för tio år sedan...
Jag vet, svarade jag. Men det finns faktiskt inget bättre svar... Om jag inte ska börja prata om hälsa, välbefinnande, syreupptagning, kondition, friskvård, stolleprov, eufori... och vem vill höra om sådant en kväll som denna?
-Nä, precis... annars tycker jag att du verkar pigg för din ålder!

Plötsligt en dag i Vingåker

Sol från en klarblå himmel och 10 gr varmt... Borde vara en perfekt dag för en tur på cykeln. Ändå så sitter jag i bilen. På en parkeringsplats i Vingåker. Men en tur på trainern blir det i kväll i alla fall... Man ångrar bara träningspass som aldrig blev av...

Mera snurr!

Det blev ett pass på trainern ikväll. Hade egentligen tänkt utnyttja det fina förmiddagsvädret till en "riktig" runda, men ambitionen gick över på ungefär samma tid som molnen behövde för att fylla himlavalvet...
Tanken först var väl att köra något slags distanspass, tror jag, men det ändrades under resans gång till något som väl kan liknas vid fartlek.

Efter 10 minuters uppvärmning konstaterade jag att jag utan större problem nu lyckats höja min naturliga kadens till 82-85. Nästa steg måste väl bli att komma upp i 90 som någon slags grundinställning. Testade även att hålla 40 km/h med minst 80 i kadens. Typ en och en halv minut funkade det... bara 13 ½ kvar om jag ska nå ett av mina trainermål före jul... Mål ska vara djärva, mätbara och uppnåeliga, är det visst någon som har sagt... återsår att se om det här målet är uppnåeligt... eller ens eftersträvansvärt.. det där sista var det inte jag som skrev, i alla fall inte medvetet! Gonatt.