Nu kan man anmäla sig!

Redan nu, innan ens bansträckningen är offentliggjord, börjar intresserade höra av sig. En av de stora frågorna för närvarande gäller själva deltagandet. Hur gör man om man vill vara med? Svar: Man fyller i anmälningsformuläret!

Du kan även använda formuläret om du till exempel har frågor kring arrangemanget. Det kan handla om allt från var man kan parkera stallets bussar, till om det finns glutenfritt korvbröd hos korvgubben i målfållan.

Nej, något datum för evenemanget finns inte ännu! Nej det kostar inget att anmäla sig!

Tour de Östernärke: Prologen

Jag har skrivit om det tidigare (http://motlut.blogspot.com/2007/06/flandern-runt.html) tanken på ett eget etapplopp här hemma. Ännu har jag väl inte fått kläm på alla etapperna (inte ens vilka datum som är aktuella), men det börjar klarna allt mer. Tanken är att loppet inleds en söndag eftermiddag med avslutningsetappen under lördagen därpå. Det blir totalt 6 etapper och en vilodag (torsdagen). Redan nu så tror jag att jag kan utlova en spektakulär avslutningsetapp som inte står de stora loppen långt efter! Ok, då kör vi igång. Vi tar etapperna i ordning.

I likhet med de flesta storlopp så inleds det hela med en tempoprolog. Om Tour de France kan starta i London så kan väl Tour de Östernärke starta på Vinön? Inte bara kan förresten. Den ska starta på Vinön. Från färjeläget till norra badet är det knappt 2,5 km. Vägen går i stort sett rakt fram. Direkt efter starten så hamnar man i den enda egentliga stigningen som finns. Efter drygt hundra meter är man uppe på åsen som utgör själva ryggraden på ön. Förbi cykeluthyrningen och minigolfbanan på allt tyngre växlar. Strax efter passagen av Vinöns Värdshus (bra publikplatser) svänger vägen vänster och man närmar sig öns centrum. Även här är det bra ordnat för publika aktiviteter. Den nedlagda skolan har både café, glasskiosk och sommarutställningar att erbjuda den som väntar på att få se cyklisterna braka förbi i högsta fart. Efter den passagen fortsätter den lättåkta banan tätt förbi bondgårdar och sommarstugor.

Doften av nybakatt bröd bör ge ny fart i eventuellt mjölksyretunga ben. Efter att bageriet passerats återstår nämligen bara 700 meter till mål. Lätt utför går det dessutom. En vänsterhögerkombination och den avslutande skarpa vänstern vid sjömacken är väl de enda tekniska svårigheter som banan bjuder innan man passerar under målskynket vid norra badet.

Låter väl som en bra inledning på Tour de Östernärke 2008, eller?

Om några dagar kommer jag att tillkännage den första landsvägsetappen.

Snabb tröja

Häromdagen kunde man se den här bilden på cykelklubbens blogg. Tröjorna var på väg! Det var väl strax före midsommar, tror jag, som jag beställde min. Trots att det var helt tydligt att leveransen skulle ske under hösten så köpte jag en kortärmad. Strax efter att jag skickat beställningen slog det mig att det nog hade varit smartare att ta en långärmad... Idag damp tröjan ner i lådan... Den passade precis! Det var egentligen mest min mage som var opassande. Okej, jag hade varit i Sthlm hela dagen... men så svullen kan man ju inte bli av det!

Å vilken tur då att jag beställde en kortärmad. För lagom som vädret kommer att vara lagom kommer även jag att vara lagom. 5 kg ner från nu, ska det bli! Dessutom kommer det att göra susen när Ånnabodabacken ska besegras... Å Vättern, å Hjälmarn...

Idag väger jag förresten 70 kg, om någon vill veta...

Två böcker

Jag gillar att läsa. Oavsett vad, egentligen. Under mina fladdrande ögon har passerat texter från såväl telefonkataloger som flingpaket och fraktsedlar. Innehållsförteckningar och bruksanvisningar likaså. Jag skulle aldrig komma på tanken att sätta upp en lapp på min brevlåda om att reklam undanbedes. Tvärtom. Skulle jag sätta upp ett budskap till brevbäraren skulle det stå: Ingen censur tack, i med rubbet! Jag menar, det kan ju vara något intressant bland köttfärsannonser och lågpriserbjudanden.

Följdaktligen är det väl knappast förvånande att mitt återupptagna cykelintresse även kompletteras med ett jagande efter god cykellitteratur. Dit hör naturligtvis specialtidningar och broschyrer. När de mest uppenbara källorna är utforskade kan man fortsätta med träningslitteratur och självklart bruksanvisningar. Det mesta från kedjbrytare till pulsklockor levereras med någon form av trycksak som man oftast kan läsa under några minuter innan nattlampan släcks.
Internet är ju en självklar, och snudd på outsinlig, glädjekälla för den läshungrige.
Och det var just tack vare Internet som jag kom i kontakt med författaren Dave Shields böcker om den fiktive proffscyklisten Ben Barnes. Två böcker (hittills) har det blivit. The Race och The Tour. Ingen av dem är översatt till svenska.
I The Race får vi följa Ben Barnes när han tar sig an en av de mest sägenomsusade etapperna i Tour de France; serpentinvägen upp till Alpe d'Huez. Samtidigt som vår hjälte klättrar allt högre få vi genom tillbakablickar följa i stort sett hela hans karriär. Från uppväxten i ingenstans i Utah, till proffscirkusens tjuv och rackarspel. Att Ben Barnes är en slags Rikard Rättrådig, utan fläck och skrynkla (trots en hemsk historisk plump i protokollet) står klart ganska snart. Hela historien balanserar på pekoralets brant, men klarar sig som genom ett under att ramla ner i moraldiket. Och det som räddar det hela är väl helt enkelt Dave Shields förmåga att beskriva själva cyklingen. Skit samma om ramhandlingen är trovärdig eller ej, man sitter ju baske mig på en cykel på väg uppför en alptopp mellan tiodubbla led av galna cykelfanatiker till åskådare.
Om man i likhet med självaste George Hincapie har svårt att lägga boken ifrån sig, så blir man ganska snart varse att den inte räcker så länge. Då var det ju tur att författaren lät sig bevekas av sina läsare till att skriva en fortsättning; The Tour.
Den tar vid exakt där den första boken slutar. Men intrigen får en ny ingrediens. Plötsligt så känns historien väldigt aktuell. Även i The Tour cyklar vi med på ett antal etapper i ur och skur. För den som har följt touren via teve, så är det inga problem att visualisera det som bokstäver och skiljetecken målar upp på sidorna. Fler sidor och mindre teckenstorlek den här gången gör att boken räcker längre. Och även om historien har vissa drag av pojkbok och amerikansk teve-serie så lev i alla fall jag sittandes med den under ganska långa stunder i sträck. Man vill ju veta hur det går...
Dave Shields har sannerligen läst på innan han började skriva. Och det är ju inte direkt någon hemlighet att han är en hängiven cyklist själv. Han har bra koll på såväl cyklisternas vedermödor, deras utrustning och diverse olika arrangemang runt själva tävlandet. Mycket av det han skriver om verkar i alla fall trovärdigt. Som läsare får man veta varför fasta langningsstationer ligger där de ligger, vad armvärmare är och vart de tomma vattenflaskorna tar vägen när cyklisterna kastar dem åt sidan. Så trots att jag tycker att vissa delar av historien är både osannolik och väldigt tillrättalagd, så köper jag helheten. Det är kort sagt rejält underhållande att följa Ben Barnes och hans stallkamrater i Team Banque Fédérale när de tillsammans kämpar sig fram på de franska vägarna. Och även i de mörka skrymslena i maktens korridorer...

Sömnlös.

Det är inte ofta det händer, men nu har jag varit vaken sedan strax före kl 3. Ska upp kl 3:45, så det är ju ingen katastrof direkt. Bara aningen småtråkigt. Ligger och är irriterad över att nina ben var så sega igår. Jag som trodde att jag kommit i form efter semesteruppehållet. Nu vaknade katten åxå. Han verkar alltid vara i form... Jag känner att det sticker lite bakom näsan. Håller jag på att bli förkyld kanske? Det skulle ju möjligen kunna vara en förklaring till gårdagen... Snart ringer klockan. Ingen idé att försöka somna om längre. Jag går upp och tar mig en långfrukost istället. Katten verkar ju i alla fall vara sugen på sällskap...



---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Konferensen

Nu sitter man i ett konferensrum och käkar äpple. Idéer om framtiden blandas med analyser av nuläget. Benen känns bra, men det var värre i morse. Fasen vad segt det var i backarna på väg upp. Men vädret var bra och snart är det lunch ;-)

Edit: Det var tydligen ingen 3G-täckning i Ånnaboda, varför denna notering inte hamnade där den skulle förrän jag kom hem och upptäckte mailet i telefonens utkorg... Hemresan gick förresten bra. Cykeldatorn låg i ryggan så jag har ingen koll på hur fort det gick nerför. Men minst 70 i alla fall. I somras gick det ju nästan i 70 och då var det fartvind (motvind). Idag hade vi medvind. Benen (låren) kändes helt döda även under hemfärden, men jag hade en kanonskön rulle bakom PB så det gjorde inget :-) Kändes dock lite bättre preis på slutet, men sammantaget så var det ingen höjdardag kraftmäsigt. Men det var ändå himla kul att cykla till och från. Framför allt så tror jag att hjärnan mår bra av sådant här. Och endorfinerna gör ju sitt jobb ändå, trotta att buggarna jämrar sig.



---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Konferens, here we come!

Nu är det klappat och klart infört morgondagens konferensresa till Ånnaboda. Jag ska möta PB vid Karslundskorset halv åtta, så det blir till att sätta sig i bilen senast kvart över sex. Men med tanke på mina vanliga morgonvanor så är det ju ändå en rejäl sovmorgon:) Hoppas nu bara att ombytet får plats i ryggan... to be continued...


---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

Bloggar från mobilen

Man måste ju kolla om tekniken funkar... Å det här är just bara ett prov på mobilbloggning.

---- 
Skickat från en Sony Ericsson-mobil

En bra fråga...

Var på fest igår. Seg idag. Men hursomhelst... det pratades rätt så mycket resor och reseminnen. Några hade varit på Mallorca och prisade öns skönhet. Inte minst trevligt hade det varit med rundturerna i den hyrda bilen. Men en sak var ju lite märklig. Alla dessa cyklister. Vart man än var på väg, så nog kom där en person på hoj. -Det spelade ingen roll hur brant och seg backen var, cykeldårarna fanns där hela tiden. Men hallå, det måste väl finnas bättre sätt att ta sig uppför ett berg på, än med en cykel, hur kan man komma på tanken?
Själv satt jag tyst och sippade på rödvinet samtidigt som jag sa till mig själv att överhuvudtaget inte komma med en enda kommentar i ämnet. De skulle ändå inte förstå mig. Och jag som inte ens varit på Mallorca!

Nu ska jag ut och köra en sväng. Med gräsklipparen! Det blir sista rundan med den maskinen för i år. Sedan ska båten upp, trädgårdsmöblerna ställas undan...
När allt det är gjort, tror jag att jag ska unna mig ett två timmars distanspass på trainern i garaget. Då skulle jag ju kunna köra mellan Paola och Cosenza. Det ligger ett berg i vägen...

Mannen på bilden fotograferade jag för övrigt i Paola, Italien den 1/9 kl 10:01

Konferensresa

På måndag har vi jobbkonferens. Nya chefen hyr en buss så att hela firman kan åka i samlad tropp. Årets konferens är förlagd till Kilsbergens Konferens och Lodge i Ånna... Hmm, vänta nu... Ånnabodabacken!

PB log finurligt och sa att vi tänker cykla, eller hur?


-Jajamensan svarade jag, drog på mig jackan och gick för dagen. Ett dygn senare kommer ett SMS:


Tja. Jag funderar allvarligt på att cykla till Ånnaboda på måndag. Det finns dusch och förråd för cykeln. Hakar du?


Vad svarar man på sådant? -Ja, naturligtvis! Så nu är det bara att se till att cykeln kommer till stan (nä jag hinner inte cykla, tyvärr...) och att man själv är ombytt och klar typ en timme innan de mer slöa (läs: normala) jobbarkompisarna samlas på jobbet för den gemensamma bussturen till årets konferens... Är man klok eller bara klok?

Ambivalent

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.... Dels så har jag ju den här bloggen igång... åsså är jag med på cykelklubben.se... Ibland så lägger jag ut samma text på båda ställena, men för det mesta så blir det antingen eller... Mitt förra inlägg finns på båda t ex... men hur blir det då, om man surfat hit via länken från ck.se? Samma text igen. Inge vidare, typ... Men troligen är det fler som kollar på cykelklubben än här... fast jag kan ju inte lägga ut allt där, eller?

Mmm, får ta mig en funderare... å tillsvidare blir det väl som förut, lite av varje... än här, än där...

EDIT 4/10: Nu har jag bestämt mig! Skönt...

Recension 1

Prolog:

-Varför måste alla dina nya intressen åtföljas av en himla massa svindyra prylar? undrade en närstående person en dag i våras när det stod klart att jag just köpt en ny cykelhjälm. Vad är det för fel på de cykelhjälmar vi har? -Öhh, jag fick en pump på köpet, svarade jag. -Och ingen av våra gamla pumpar klarar av ventilerna som är på en racer... dessutom så ska man inte använda hjälmar som blivit för gamla... Jag vet inte för vilken gång i ordningen under vårt gemensamma liv som jag varit i den här positionen. Men har det inte handlat om båtgrejer, motorcykelprylar eller kameraobjektiv, så har det varit konstiga skidvallor, datatillbehör och gitarrsladdar...

Tankarna böljade fram och åter genom skallen när jag tittade på displayen till den nyinköpta pulsmätaren. Efter bara några kilometers cyklande stod det klart att jag antingen hade en topptränad 20-årig elitidrottsmans fysik, allvarligt hjärtfel eller en trasig pulsmätare.

En stor del av sensommaren ägnades åt att ställa diagnos. Pulsmätaren var inte trasig, det kunde jag ganska snabbt konstatera. Värre var det med att få rätsida på vad som den egentligen visade med sina LCD-siffror och pipande ljud. Att det var hjärtfrekvensen, ja men det visst jag ju. Men vad är egentligen maxpuls? Kan man dö om man ligger på 90% i två timmar? Är träning på 60% av max egentligen inget annat än bortkastad tid? Kamrater konsulterades och det ställdes frågor på nätet.
Då varje fråga resulterade i minst två (diametralt olika) svar så blev det ju inte direkt lättare att hitta rätt i pannkakan. Och för att kunna försvara inköpet av Prylen Pulsklockan, så blev jag ju tvungen att lära mig från grunden. Inte ens en blyertspenna är ju något att ha om man inte vet hur den ska användas...

Så det var bara till att plocka fram plastkortet, surfa in på en säljsajt och beställa. Näe, inte någon ytterligare pryl, utan kunskap! I det här fallet så behövde jag inte ens försvara min impuls med att man fick något annat på köpet. Boken, det är en sådan det handlar om, kostade bara 38 kronor på bokus.com

Den heter Pulsträning och är skriven av Camilla Porsman.

Förutom att ge de mest grundläggande inblickarna i vad kondition är och hur den kan förbättras, så är den inspirerande. Där finns kostråd och förslag till träningsprogram. Mysteriet maxpuls förklaras ingående men begripligt. Bokens författare hade till och med hittat en formel som gjorde det helt troligt att man kan ha 190 i maxpuls även vid min ålder. Bara det var ju värt 38 kronor!

Sammanfattningsvis fann jag den lättläst och informativ utan vare sig pekpinnar eller besserwisserattityd. En inställning och ett upplägg som i alla fall passar mig perfekt. Dessutom fungerar den som en utmärkt bokhyllecoach, redo att låta sig konsulteras närhelst formen så kräver!

PS Kalle vann tävlingen! Första pris är en personlig rabattkupong värd 75.000 kronor som gäller vid köp av vårt hus i samband med visningen på söndag mellan 13:00-14:00. Grattis Kalle!

Nu har jag läst...

Nu har jag läst några av de böcker som jag utlovat recensioner av... Men innan jag berättar mer om vad jag tyckte, så kanske jag ska avslöja vilka de var.

1. Pulsträning av Camilla Porsman

2. Smart cycling av Arnie Baker

3. The Race av Dave Shields

4. The Tour av Dave Shields

Anar man ett samband mellan titlarna? Den som först skickar mig en godtagbar motivering vinner ett pris!

Nu ska jag ut och städa garaget, men något senare idag, eller möjligen i morgon, kommer den första recensionen. Vilken bok? Efter som jag är av enkelt ursprung så kör jag i nummerordning! Ciao!

Ooops... vad har jag gjort?

Jaha... då är man anmäld... Till Vätternrundan 2008, alltså. Start kl 22:30 tillsammans med cykelklubben.se

I övermorgon ska jag börja träna... eller åtminstonde läsa om träning. Cykelböckerna jag beställde häromdagen är nämligen på väg. Så passande!

Målsättning

Nu har jag bestämt mig!Nästa år kör jag också!

Därmed är det uttalat... Så nu vet jag varför jag kommer att sitta i garaget mörka vinterkvällar och lyssna till vinandet från trainern istället för att svulla framför teven. Målet sägs visserligen vara ingenting, till skillnad från vägen som är allt. Men i det här fallet är nog målet själva förutsättningen för vägen!

Jag har lärt mig att ett mål måste vara uppnåeligt, djärvt och mätbart. Vätternrundan 2008 uppfyller samtliga kriterier. Jag har visserligen muttrat hela sommaren om att jag ska köra VR nästa år, men kallat det för en inofficiell målsättning; det har varit Hjälmaren runt som gällt... Men nu är det alltså båda sjöarna som ska rundas! Det som fick mig att slutligen bestämma mig för VR var det faktum att cykelklubben.se kommer att ha en egen startgrupp strax före midnatt på fredagskvällen. En startgrupp med den uttalade ambitionen att köra på 15 timmar, inklusive stopp vid varje depå, samt att ha kul! Det passar mig precis.

Så från och med nu så kommer rapporterna på den här bloggen att ha ett tydligt framåtperspektiv... Om det nu kommer att göra någon skillnad.

Jag kommer även att recensera en del böcker här framöver. Skickade iväg en beställning på blandad cykel/träningslitteratur till Bokus för någon timme sedan... Så häng kvar, det kommer mera!

PS Filmsnutten är från en parkeringsplats strax norr om Olshammar, typ kvart över sju den 16/6 2007...

Back on track

Efter närapå fyra veckors uppehåll från cyklingen, så var det så dags igen. SMHI hotade med regn och rusk men vid halv elva såg det faktiskt riktigt skapligt ut. Visserligen kyligt, bara c:a 12 grader, men himlen var rätt ljus och vinden verkade inte så farlig. Det var inte utan att jag funderade över hur det skulle kännas att pysa iväg på hojen igen. Och tre veckors semester i Italien borde väl ha satt sina spår. I alla fall ett tydligt extrakilo på vågen kunde noteras, men samtidigt hade vi ända varit rätt så aktiva. Skulle tro att vi i alla fall promenerade en 7-8 km per dag i snitt... Det blir ju lätt så när man inte har något eget fordon med sig. Och vi tågluffade ju... Döm om min förvåning när jag trampade iväg och det kändes nästan precis som innan semestern... Jag minns ju min tid som "löpare"... efter två veckors inaktivitet var det ju som att börja om från noll igen. Då är ju cyklingen mycket mer sympatisk. Visst, min snittfart över denna 30 km runda var "bara" 28 km/h, men det tror jag att jag till viss del kan skylla det blåsiga vädret på.

När jag styrde västerut på 52:an så var vinden sydlig. Den ökade på märkbart redan efter några kilometer. I Odensbacken var flaggorna helt utsträckta från sina stänger utanför ICA. Det blev med andra ord en angenäm resa till St Mellösa. Behaglig puls och runt 34-35 km/h på datorn. Från Mellösa och bort mot avtagsvägen till Åsbyviken är asfalten riktigt ojämn och trist att köra på, så jag tror inte jag ska göra det något mer i fortsättingen. I alla fall inte från det här hållet.
Vinden fortsatte att öka i styrka samtidigt som den vred mer och mer mot öster, vilket i sin tur betydde rak motvind under hela hemfärden.

Men skönt ändå att vara igång igen! Bilden härovanför är för övrigt en oljemålning som jag fotograferade av en morgon när vi tog en frukostfika i Lucca... eller om det var i Viareggio? Kan även ha varit i Pisa för den delen.
Ciao!

Ute å cyklar?

Dä ä mycke' nu... av allting utom cykling. Sen jag pangade huvudet i brädan förra veckan (se tidigare blogg), har det inte blivit mycket trampat. I alla fall inte på cykeln. Kände mig ganska smådassig ett par dagar efter smällen, sedan skulle det paddlas drakbåt med jobbarkompisarna... jo visst... vi gick vidare, så där "rök" en kväll till... men det var det värt, för vi hade ganska kul!

Samtidigt så gör jag sista veckan på jobbet innan semestern... Vikarier ska installeras... Åsså håller vi ju på med husförsäljning samtidigt som det ska packas och fixas inför avresan från Skavsta klockan 06:45 på måndag morgon...

Summan av kardemumman är i alla fall att cykeln står där den står i garaget. Och kommer troligen att få göra så i tre veckor till. Sedan, när vi kommer tillbaka, då..!

Dessutom så finns ju chansen att jag hittar en cykeluthyrare i Kalabrien... Så nu loggar jag ut för en tid och återkommer i armvärmarnas tid... Ciao!

Cykling och konst

Det är måndag eftermiddag. Perfekt cykelväder. Halvklart, svag ostlig vind och ungefär 20 grader varmt. Jag hade tänkt ta samma runda som sist. Långsyna-Vingåker-Rörvik-Läppe och hem.

I förmiddags slog jag skallen (pannan) rakt in i en tvärslå som satt perfekt monterad i huvudhöjd, när jag skulle gå ut ur en gammal lada. Jag hade varit där för att kolla en grej på dotterns mc. Det var mörkt i ladan och naturligtvis hade jag glömt bort att jag hukat mig en smula när jag gick in. Motljuset gjorde väl sitt till att jag inte såg brädan. Tjong! Tvärstopp. Med blodsmak i munnen, skakig i knäna och allmänt darrig lyckades jag i alla fall stappla iväg till bilen utan att ramla. Efter en stund så kändes det bättre. Jag åkte hem och käkade lunch.

Nu, några timmar senare har jag både en molande huvudvärk och ett lätt illamående. Känner igen symtomen från en vådlig cykelvurpa jag gjorde på landet som barn en gång. Då ådrog jag mig bergis en hjärnskakning. Kräktes och var illamående. Dessutom minns jag att jag hade en rejäl minneslucka (kan man minnas minnesluckor?) i samband med den där cykelturen.

Riktigt lika illa är det nog inte den här gången. Ska trycka i mig en kopp kaffe och fortsätta med att ta det lugnt. Definitivt ingen cykeltur idag! Så jag nöjer mej med att återigen läsa PB:s SMS från i torsdags:

Shit vilken cykeltur! Vanliga rundan. Mörkt ute. Ösregn. Jordbävning. Åska. Storm. Grävevägen. Mörker. Terrorister. 58 i snitt. Sa ja att det regna?

Så kan det också kännas när man plötsligt upptäcker att de ljusa sommarkvällarna inte är så långa längre. Men det jag gillade mest var den muntliga kommentaren tdigare idag; -Jag var ju tvungen att köra så fort jag kunde för att inte bli omkörd av bilarna i regnet!

Samtidigt som PB var ute och hojade var jag på vernissage. En konstnär visade bilder och stadens välordnade medelklass var där. Några av bilderna var riktigt bra, men det mesta kändes bara oengagerande och pretentiöst. Eller pseudo-pretto, snarare. Det fanns liksom inget över för min egen fantasi. Även om tanken från konstnären var att ställa frågor och få mig att tänka ett steg till, så funkade det inte. I alla fall inte på mig.

Men det är ju också det som gör det så roligt att gå och titta på konst. Ibland händer det något, ibland inte.

Ungefär som med en cykeltur. Den kan bestå av ett antal kilometer som man bara trampar igenom, eller också kan det vara en del av ett oändligt äventyr; -Shit vilken cykeltur! Vanliga rundan. Mörkt ute. Ösregn. Jordbävning. Åska. Storm. Grävevägen. Mörker. Terrorister. 58 i snitt. Sa ja att det regna?

Tack PB för den bilden! Jag "tittar" på den nu, samtidigt som jag försöker kurera mitt bultande huvud...

Höghastighetsmüslibar!?!

Prolog:
Trots att suget har funnits där, så var det ett tag sedan cykeln luftades. Noga räknat en vecka. Men ibland så är det så himla mycket annat som måste fixas. Eftersom vi håller på med att sälja huset så blir det en hel del jobb då och då. I alla fall när det drar ihop sig till visning. Och latmasken lierar sig med vädrets makter och lyckas gång på gång göra det troligt att det ska bli åska och jordens undergång just nu, varför det är bättre att vara hemma än sätta sig på hojen.

Men idag bar det i alla fall iväg. Uppmuntrad som jag var av gårdagens möte med PBP-cyklisten Frank. Snacka om energiknippe! Exakt vad det är som driver en människa till att träna så hårt, ofta och mycket som han gör, kan man ju fundera över. Somliga skulle kanske till och med påstå att det gått överstyr. Själv blir jag bara imponerad!

Jag skulle aldrig kunna driva mig lika hårt och målmedvetet som han gör, men delar av hans inställning kan jag ta till mig. Som när han konstaterade apropå alla långrundor på 2-300 km "Det är inte roligt när man har motvind i tio mil"
Själv skulle jag kunna tycka att tio mils motvind var... skit och katastrof, men "inte roligt" är nog närmare sanningen! Trampa på, helt enkelt. Det kommer bättre tio mil sen!

Drygt 20 grader varmt var det på eftermiddagen när jag drog iväg västerut på 52:an. Den vanliga vägen över Viltungla mot Vingåker. Backen upp förbi bygdegården kändes återigen sirapsseg. Det är inte roligt, när det är segt, tänkte jag och trampade på. Höll 32 km/h över krönet vid s-kurvorna. Det var roligt! I våras höll jag knappt 20 på samma ställe. Försökte hålla nere pulsen under 80%. Det lyckades ganska bra. Tog alla tillfällen till att köra lugnt utan att såsa. Utnyttja farten så lång det är möjligt uppför slakmotorna. Snurra på lätt och fint utför, utan att jaga maxfart. Det känns verkligen som om min pulsmätare är det perfekta komplementet till hastighetsmätaren och förmannen i pannrummet. Speciellt förmannen behöver något att hålla sig till, annars kräver han rekord varje gång av sin personal!

Över gärdena mot Vingåker rullade det på i 34-35 hela vägen. Sedan var det ganska skönt att köra rakti fram i rondellen och sikta mot Österåker. Backarna sved lite lagom och svetten lackade. Pulsen låg bitvis på närmare 180. Oops 90%, jag skulle ju ta dett lugnt. -Fast lite intervallträning har inte skadat någon, tänkte jag och trampade på.

Jag tänkte på att dricka regelbundet, precis som många andra nybörjare har jag svårt att komma ihåg vattnet. Och jag vet ju att det är försent att dricka när man blir törstig. Men idag gick det bra.

Testade en müslibar (äpple/päron) från Lidl. Jättegod! Lättöppnad förpackning och lagom söt samt lättuggad. Kan man begära mer? Innehållsdeklaration? Ska kolla och jämföra med mer seriösa bars vid tillfälle. Men som alternativ till Snickers och Kexchoklad kändes det mer än ok.

Det slumpade sig så att själva ätandet inföll på en sträcka som var ganska rak och med förhållandesvis bra asfalt. Dessutom blåste det något som liknade medvind. Det kändes rätt gott att tugga müslibar och dricka vatten utan att köra långsammare än 32 någon gång under måltiden!

Sedan dök det ju upp en del sura backar också. Jag tror att asfalten hade mjuknat. Det kändes med ens så segt. Men det var egentligen bara att koncentrera sig och tryck på lite så kom jag igång igen. Nu låg pulsen ganska långa stunder på 80-85 %, men nu hade jag ju bara ett par mil hem. Åsså hade jag ju ätit...

Epilog: Snittade 29 km/h över 52 km. Det tycker jag är godkänt. Snittpuls 165 med 187 (max=190) som toppnotering.
Sammantaget en rätt så god tur och jag har fått suget tillbaka. Tack Frank!

Monday, monday...

Solen sken äntligen. Det var gassande varmt och vimpeln på grannens flaggstång lämnade endast med möda sitt lodräta viloläge. Själv hade jag fyllt en flaska med vatten, pumpat däcken och fått på mig hjälm och handskar. Rullade sakta ner för grusgången och ut mot gatan. Ingen bil i sikte när jag svängde ut på 52:an. Rullade i behagligt mak västerut. Hur skulle jag göra nu? Ta det lugnt eller gasa på?

Utan att jag egentligen fattat beslut om det så visade det sig att jag bara skulle cykla. Mitt i ingenstans och allting utan tanke på annat än nu, här, sen och varifrån.
Höger vid Lännäs gård, förbi kyrkan och bort mot Segersjö. Någon slags varm kvällsbris mötte mig så fort jag kom ut i lite öppnare terräng. En slurk vatten. Voissh, voish. schwnnnsch. Vinden, däcken och kedjan bildar den bakgrundston mot vilken mina tankar fåfängt försöker häfta fast.

De vita strecken tar aldrig slut där nere till höger. Gräset vajar i dikesrenen och det står ett moln av damm och boss runt en skördetröska i motljus på ett gärde i riktning Odensbacken. Kommer ifatt en kille på mountainbike... Jag är noga med att hålla trycket uppe på pedalerna så att det ska verka meningslöst att hänga på. Jag är på tok för snabb. Pulsmätaren visar 88%.

Sidvind. Fler skördetröskor. Sväng vänster, svagt uppför. Motvind och usel asfalt. Stannar till och plockar fram mobilen. Tar ett par bilder när jag cyklar. Visst är det patetiskt på något vis? Ja... eller nej. Farten sjunker och jag stoppar ner mobilen i ryggfickan. Jag skiter i farten. Njuter av att känna styret mot insidan av handen. Puls 70%. Jag skiter i farten. Möter en kvinna med stor svart hund. Hon skulle aldrig kunna hålla emot om hunden skulle få för sig att göra ett ryck. Mer vatten. Swisch, schssss... 35 km/h. Jag skiter i farten. Tänker på vad lätt det ändå går... eller om det är lika tungt som alltid, förutaom att jag rör mig snabbare genom landskapet. Funderar på hur allting började http://motlut.blogspot.com/2007/05/hur-allting-brjade.html
och på hur det till slut fick en fortsättning.

Ut på 52:an igen. Uppför backen. Kändes segt. Trampar på mera bestämt. Känns fortfarande segt, men det rullar på rätt snabbt ändå. Skiter ju som sagt i farten. 90% enligt pulsmätaren. 30 över sista krönet. Ingen bil bakom, svänger vänster och sedan till höger.
Vinglar upp för grusgången och parkerar i garaget. Svetten svider i ögonen och jag dricker vatten igen. Kollar cykeldatorn och pulsmätaren. Jag skiter i farten och funderar över om mitt hjärta uppför sig normalt för sin ålder. Reflekterar över min egen normalitet en kort stund innan jag går in och duschar. Borde ha kört en längre runda... eller hårdare... eller kanske skulle jag bara kört lite fortare?
Äsch, jag skiter i farten... i alla alla fall för nu!

PS Du får gärna lämna en kommentar...