34:an

Om man blandar alla regnbågens färger, vad får man då? Jo, exakt den kulör som använts vid färgsättningen av tisdagen den 20 november 2007. En fantastiskt genomgrå höstdag utan tillstymmelse till direkt solljus. Inte bara färgskalan var dämpad, även ljudvågorna var liksom avslipade i kanterna. Dagens runda blev 34 km lång. Ruddammen-Boda-Eketorp-Himmer-Lännäs-Bönerud-Ruddammen och hem igen. Såg förresten på Google Earth att Hampetorp ligger på 42 m höjd. När man passerar Himmer är man uppe på 100 meter.

Cykeln funkar utan problem. Funderar på att köra med originalsadeln ett tag. Nishikisadeln är verkligen eländig att sitta på! Cykeldatorn (av märket cykloputer) är värdelös. Med den ena knappen nollställer man tripmätaren. Med den andra nollställer man hela apparaten, med följd att alla ingångsvärden måste återställas. Problemet är att man inte vet vilken knapp som gör vad förrän det är försent. Därav kom det sig att jag cyklade rundan utan att komma upp i 20 km/h över huvud taget. Kan ha berott på att cykloputern trodde att jag körde på en 24-tummare eller nåt. Dessutom var den svåravläst eftersom den inte verkar klara av kyla. -2 grader var visst på gränsen. Det blir uppgradering framöver!

Grus och klet.

Mmm. Vilken söndagstur. Egentligen borde jag väl inte blivit besviken på vädret. Förra veckans iskyla förbytt till vårtemperaturer (4-5 plusgrader) och ett härligt novemberdis. Men jag kan inte hjälpa det. Kände mig ungefär som den där gången när jag fick mina första skidor. Ett par ljusblå med läderbindningar. Jag var väl fem eller sex år och skulle naturligtvis ut och prova skidorna på direkten. Det var julafton och balkongdörren slets upp av den förhoppningsfulle skidåkaren... Ösregn! Visst var det typiskt?

Som i söndags. Vad händer när man fått på dubbdäcken på sin cykel? Jo, växthuseffekten slår till och förvandlar de senaste dagarnas isgata till lervälling. Men om sanningen ska fram, och det ska den ju, så hade jag nytta av dubbarna i alla fall. För även om de flesta av mina 32 cyklade kilometer gick över grus, klegg och lera så fanns det ändå stråk av is. Is med vatten på till och med. Så då var jag faktiskt rätt nöjd med mina dubbade däck.

Annars så var det en bra tur. Segt som sjutton på grund av underlaget visserligen, men vaddå? Det är ju träning jag håller på med. Själva känslan i cyklingen var inte helt olik den man får på trainern, så fort man slutar trampa, stannar det.

Snittpulsen hamnade på 85% av max, så det var ju inte helt slappt, om man säger så... men det kändes ändå bra i buggarna. Visserligen lite mjölksyra då och då i backarna, men inte värre än att det gick att hålla "farten" uppe någotsånär i alla fall.

Cykeln funkar helt ok egentligen. Förutom att växlarna ibland kuggar över lite omotiverat. Men det kanske är en justeringsfråga. Det händer ju en del med wirar och annat när det är nytt. Efter hemkomst så blev det till att tvätta hojen, den var rätt skitig. Passade också på att spreja hela drivpaketet med universalspray efter tvätten.

Ikväll blir det en timme trainer och i morgon så ska grusvägarna få sig en omgång av mina dubbar igen.

Home on the ranch...

Då har man kommit hem från cykelmässan i Jönköping Förutom att vi var helt förblindade av sol på nervägen och av dimma på hemvägen gick allt som en dans. Träffade på ett antal människor som jag tidigare bara haft kontakt med på nätet. Det var riktigt kul.
Lika trevligt som alltid var det även att växla några ord med cykeloraklet Anders Adamsson. Cykelklubben.se bjöd på fika och diverse leverantörer bjöd på broschyrer, kataloger och smakprov.
Passade också på att fynda ett par handskar med långa fingrar för 100 spänn. Tack vare att jag var anmäld till VR -08 kom jag in gratis. Men jag fick snacka lite för det. Min anmälan var nämligen inte registrerad... Men det löste sig. Inte minst tack vare en otroligt serviceminded kvinna i entrén. Om alla i liknande positioner var lika smidiga till sättet som hon, skulle världen helt klart se annorlunda ut...

Nu ska jag läsa kataloger, byta till dubbdäck på lågprishojen innan det är dags för fotboll. I morgon blir det en redig cykeltur!

[EDIT] Fotbollsmatchen (Spanien-Sverige) var ju sådär... efter två noll somnade jag och vaknade strax innan tre noll. Då stängde jag av tv:n. Att byta däck på mtb:n gick ju som en dans. En intressant effekt visade sig ungefär ett dygn senare då hustrun höll på att göra en saltomortal på golvet i groventrén. Däcken var ju rejält impregnerade med silikon, och det hade ju naturligtvis smetat av sig i samband med däcksbytet... Hoppas att friktionen mellan däck och isgata blir något större än vad friktionen mellan strumpklädd fot och plastmatta i tvättstugan är just nu! [/EDIT]

Solen sken, allt var väl! Stack iväg på den första riktiga turen med min nyligen införskaffade vintercykel. Det skulle bli en sväng på ungefär tre mil, mestadels på frusna grusvägar. Det positiva intrycket från provturen häromdagen höll i sig. Visst, det känns att den väger 15 kilo, men i det här fallet gör det ingenting. Faktiskt!

Inga kossor i hagarna men rådjur på nära håll dög bra som ersättning. Kom ifatt ett par ryttare också. Två tjejjer på varsin gigantisk häst.

Annars så var det mest lugnt och skönt och jag kände verkligen att det här med vintercykling, det är ju bara hur kul som helst. Insåg dock i en uppförsbacke att däcken förmodligen är gjutna av samma material som man använder till hockeypuckar... Inte myckeet till grepp med andra ord.
Strax därpå, i en rätt skön vänsterkurva, så var det tack och adjö med både väggrepp och värdighet. Tjoff pang! Höften och knät tog smällen, kedjan hoppade av och sadeln vred sig lite på sin stolpe. Fram till dess att jag verkligen låg på vägen så tror jag att sladden hade varit rätt snygg...

Tur att man är vältränad... tänkte jag av någon anledning när jag pallrade mig upp på cykeln igen och trampade vidare. Men lite lugnare den här gången. Nu kändes hockepuckarna med nabbar rätt opålitliga, vill jag lova. Några kilometer senare en ny vänstersväng. En t-korsning den här gången. Och fast jag körde jättesakta (eller kanske just därför) så försvann båda hjulen åt höger och höften och knät fungerade lika bra som stötdämpare som landningsstället på ett Dash-plan. Den här smällen kändes!

Beslöt mig för att öka takten lite, när jag samlat ihop mig på cykeln igen. Det var ju bevisligen sämre att köra sakta. Jag hade ju bara kommit typ 2 km sedan förra vurpan. Smärtan i benet försvann så fort jag kom på rull igen. Glad som en speleman fortsatte jag genom skogspartier och småbyar när jag plötsligt hör ett märkligt flaffi-flaffande läte snett bakifrån. Jag hinner inte ens vrida på huvudet mot ljudet förrän något svart hoppar upp och försöker fånga in min armbåge...
Fattas bara det... en lösspringande, galen, svart, jättestor och tydligen människoätande hund!

Missförstå mig rätt. Jag gillar djur. En av mina bästa vänner har både svans och fyra ben. Men den här saken kvalade liksom in på andra änden av skalan. När han missat vänster armbåge några gånger försökte han med höger... när han inte sladdade fram och tillbaka framför cykeln. Sa jag att det var isgata och att mina däck var som hockeypuckar..?

Hunden tog några skutt in i skogen och jag gasade på. Vips så kom den sättandes igen... å så där höll det på i ungefär två och en halv kilometer. Jag hade väl tjoat i några gånger och försökt få hunden att lägga av, men resultatet var ju minst sagt klent. Grusvägen tog slut och jag kom upp på asfalten. Här var det tack och lov ingen is, så nu var det ju lättare att hålla koll på hunden samtidigt som jag försökte hålla farten uppe. Till slut så blev jag så förbannad på det nafsande eländet, så med någon slags morrande basröst gapade jag till -Nu går du hem! Och tro´t eller ej. Hunden tvärvände!

Bara för att en halv minut senare ta upp jakten igen. Men nu var jag turligt nog på krönet av en liten backe, så i den utförskörningen var hunden chanslös. Sedan hade jag bara en halvmil kvar innan jag var hemma. Och då kom snön... eller snarare en miljard små sylvassa isbitar... och det blåste motvind... Å då kände jag bara... fasen vad det är kul att cykla! OBS! Ingen ironi!!!

Å när jag klev in i duschen mindes jag barndomens skrubbsår med en förfärande tydlighet.
Visst är det märkligt att man kan få ett stort hål på skinnet på knät, trots att det bara blev ett litet hål på byxorna?

Vintercykling!

Nu är man vintercyklist åxå... Det bidde en billigbillig mtb från Sportex. 990 pix. Som hittat! En mil shake down genomfördes utan problem. Ska försöka ge mig på en fem-milare på söndag...

Kan en sådan här vara nåt att ha?

Hittade den här på Sportex hemsida för 990 spänn... Kan det vara något att ha som vintercykel, typ slira omkring med på isiga grusvägar i östernärke? Jag vet inte, men den borde väl hålla en vinter i alla fall. Visst, man får vad man betalar för... men det känns inte som att jag vill lägga en himla massa pengar på en vinterhoj just nu.

Om den här saken skulle funka och jag skulle få blodad tand... då skulle ju en cross sitta bättre... fast då pratar vi helt andra pengar... nästa höst i så fall.

Ja, ja... blir väl till att åka förbi Sportex och kolla in åbäket irl... sedan får vi se...

Inomhuscyklingssäsongsinledning, typ...

Nu är det ett oomkullrunkeligt faktum... cykelsommaren är över ... Totalt 144 mil blev det i alla fall på mätaren. Efter senaste utomhusrundan (27/10) har det i alla fall blivit 22 mil på trainern! Det är jag rätt nöjd med...

Liten kvällsblogg om Tornado Tom

Hittade några intressanta fakta om Tom Boonen i senaste numret av Procycling. T ex så lär hans kroppstemperatur gå upp till 39 grader under en långspurt i slutet av en etapp. Hans lungor tar hand om och distribuerar 200 liter syre per minut under samma spurt. Han drar runt kedjan med utväxlingen 53-11 med en effekt av 1700 watt och varje fot pressar ner sin respektive pedal med en kraft av 130 kilo per tramptag. Hastigheten ligger då på 65 km/h.

Frågan, enligt tidningen, är inte om, utan när han knäcker en cykelram... på ren styrka.

Jag kommer aldrig att komma upp i 65 km/h på slätan, än mindre riskera att cykla sönder någon ram. Hur många watt min kropp utvecklar känns inte viktigt att veta. Inte heller med hur många kilos tryck jag hamrar på pedalerna. Men på ett plan är vi lika, Tornadon och jag. Vi blir båda ungefär lika varma!

Omistliga produkter!

-Jaharu, du kör mycket på trainern nu... mmm, det är slitsamt...
Herr cykelhandlare tittade misstroget på mig när han slog in beloppet för en styck cykeldator med kadensfunktion, i kassan. Du vet väl att det finns speciella bakdäck just för trainercykling?

Även om jag inte hade vetat det, skulle jag inte ha blivit förvånad. För är det något det finns gott om inom den här sporten så är det just tillbehör. Tillbehör till prylarna, alltså. Den som vill kunna njuta av ett trainerpass till fullo behöver därför (förutom själva trainern) skaffa 1 st trainermatta att ställa hela härligheten på.. Ett speciellt framhjulsstöd. Varför inte av den stapelbara modellen? Då kan man nämligen ha tre stycken och simulera alla slags lutningar från slakmota till alptopp. Vidare behövs ett svettskydd som man spänner mellan sadel och styre för att förhindra att frätande svettdroppar förtär lack och lager på cykeln. En special-DVD med angiven lutningsprocent att titta på under tiden man kör. Då kan man lätt justera motståndet så att cyklingen går tyngre när det är uppförsbacke. Varför inte köpa en ny trainer förresten? En sådan med dator och filmduk inbyggd. Komplettera med en fläkt och du kan köra Tour de France varje dag! Wattmätare och pulsmätare behöver du också för att kunna hålla koll på din träning...

Det behövs ju ingen Einstein för att räkna ut vad som skulle ha hänt om jag tackat ja till inviten om att "bara titta" på det där specialbakdäcket... Så nu sliter jag ut mitt vanliga bakdäck på trainern under vintern och lägger på ett nytt fräscht i vår i stället. Smart eller hur?

Men visst är det konstigt att det inte finns några speciella energikakor designade just för inomhuscykling!

Varför?

-Vad är det som är så kul med att cykla då? Frågan ställdes av en gammal kompis häromkvällen. Något bra svar hade jag inte, förutom det där med frihetskänslan, fartvinden, insekterna i ansiktet, upplevelsen av landskapet, dofterna... kläderna, prylarna, gemenskapen med andra cyklister...
-Ja men hallå! Precis så där sa du när du skaffade motorcykel för tio år sedan...
Jag vet, svarade jag. Men det finns faktiskt inget bättre svar... Om jag inte ska börja prata om hälsa, välbefinnande, syreupptagning, kondition, friskvård, stolleprov, eufori... och vem vill höra om sådant en kväll som denna?
-Nä, precis... annars tycker jag att du verkar pigg för din ålder!

Plötsligt en dag i Vingåker

Sol från en klarblå himmel och 10 gr varmt... Borde vara en perfekt dag för en tur på cykeln. Ändå så sitter jag i bilen. På en parkeringsplats i Vingåker. Men en tur på trainern blir det i kväll i alla fall... Man ångrar bara träningspass som aldrig blev av...

Mera snurr!

Det blev ett pass på trainern ikväll. Hade egentligen tänkt utnyttja det fina förmiddagsvädret till en "riktig" runda, men ambitionen gick över på ungefär samma tid som molnen behövde för att fylla himlavalvet...
Tanken först var väl att köra något slags distanspass, tror jag, men det ändrades under resans gång till något som väl kan liknas vid fartlek.

Efter 10 minuters uppvärmning konstaterade jag att jag utan större problem nu lyckats höja min naturliga kadens till 82-85. Nästa steg måste väl bli att komma upp i 90 som någon slags grundinställning. Testade även att hålla 40 km/h med minst 80 i kadens. Typ en och en halv minut funkade det... bara 13 ½ kvar om jag ska nå ett av mina trainermål före jul... Mål ska vara djärva, mätbara och uppnåeliga, är det visst någon som har sagt... återsår att se om det här målet är uppnåeligt... eller ens eftersträvansvärt.. det där sista var det inte jag som skrev, i alla fall inte medvetet! Gonatt.

Tour de Östernärke. Etapp 4. Oljeberget.

Med den välgörande vilodagen avklarad så är det nu dags för den avslutande etappen. Det är 110 km som ska tillryggaläggas
och detta är, utan tvekan, den mest utmanande etappen på hela touren. Inledningen känns igen från etapp två, fast nu från andra hållet.
Långsyna alltså. Och om man inte märkte det då, så märker man det nu... nämligen att Viltungla ligger på toppen av en ås. Efter Falkabacken så är det i stort sett en 8 km slakmota att förhålla sig till innan man kommer över länsgränsen och in i Södermanland.
Ganska snart känner vi igen oss från den första etappen. Förbi Högsjö och den knöliga vägen mot Brevens Bruk. Vi håller oss till samma sträckning som tidigare fram till Sandvad. Där tar vi av till vänster och en härlig krokväg mot Asker. Väl där får man användning av de lite lättare växlarna när Askers kyrka passeras. Ut på RV 52 vid Fiskinge och sedan västerut. Vi följer
skyltningen och viker av mot Norrbyås. Nu handlar det om ett antal kilometer grusväg minsann... Vägen håller oftast bra kvalitet, men om sommaren har varit regnig så kan det ha satt sina spår. Se upp fär fågelskådare och traktorer!
Efter Kvismarens fågelstation kör vi på bra asfalt och vid Norrbyås kyrka tar vi vänster mot Hidingsta och Almbro. RV 51 korsas och strax innan Gällersta forngård blir det en ny vänstersväng. Vägen är smal och det ligger hus och gårdar tätt intill på båda sidor.
Efter en lättcyklad 4,5 km raksträcka blir det mer kuperat igen när färden ställs västerut mot Kumla. Den gamla skostaden bjuder på tre rejäla rondeller. Vägen går lätt utför innan det är dags att passera Hällabrottet. Förbi Yxhult och mellan sjöarna Söderhavet och Nordsjön.

Vi är nu i i det sägenomsusade Kvarntorp, klassisk industrimark. Även om området har fått en rejäl ansiktslyftning sedan oljeutvinningens dagar under andra världskriget och ett 20-tal år därefter, så är spåren efter en av landets mest miljöbelastande verksamheter tydliga. Inte minst Kvarntorpshögen bär ett tydligt vittnesbörd om hur det var här en gång i tiden. Den enorma slagghögen är visserligen numera förvandlad till skulpturpark och slalombacke, och ett
uppskattat utflyktsmål, men dess glödande inre spyr forfarande ut svavedoftande rökmoln och ångpuffar.

Vi närmar oss österifrån på fina kurviga asfaltvägar samtidigt som denna sista etapp går mot sin upplösning. Det är nämligen nu det gäller! Få har gjort det på racer, vem fixar det den här gången? 18% lutning och grusväg kräver nämligen såväl muskler som teknik och en väl fungerande motor...
Den som har ordning på allt detta kommer att, på 157 m höjd, stå som segrare av den 4:e och
avslutande etappen av den totalt 340 km långa Tour de Östernärke! Någon som vill vara med?

Tour de Östernärke. Etapp 3. Djurklou.

Den tredje landsvägsetappen avgörs på klassisk mark. Starten är belägen i Odensbacken och sträckningen är i stort sett identisk med Kvismaredalens IF:s anrika långdistanslopp Djurklou Maraton. Senaste gången det loppet sprangs var i början på 1980-talet då bl a SM för veteraner avgjordes på vägarna mellan Odensbacken, Stora Mellösa och Segersjö. Löparna sprang två varv motsols, vi kör tre varv åt andra hållet.
De båda tidigare etapperna har ju bland annat bjudit på två stycken rondellpasseringar. Då inget cykellopp av klass bör sakna sådant, så känns det extra roligt att Tour de Östernärke även under denna etapp kan bjuda på hisnande rondellkörningar.

Starten sker vid Odenskolan. Cyklisterna kör sedan norrut via cirkulationsplatsen i Odensbacken. Precis som maratonlöparna på sin tid, så kommer nog många cyklister att uppskatta frånvaron av backar. Fördenskull är inte etappen vare sig helt platt eller i avsaknad av utmaningar. Beroende på vädret så kan det till exempel bli ganska tuff kantvindskörning hela vägen ner mot St Mellösa och även motvinden mellan Lännäs gård och Odensbacken kan vara obeveklig en blåsig dag. Oftast kommer vinden från väster och det är inte mycket till lä att gömma sig bakom för cyklisterna när de passerar de vidsträckta närkeslätterna.

Efter avtaget från 207:an, mot Segersjö väg 666, så följer en sträcka med relativt misslyckat asfaltsunderlag. Grovt faslimmat grus på ett bärlager ojämnt som wellpapp. Det kommer definitivt att kännas under det tredje varvet. När vägen kommer upp på Egbyåsen finns goda möjligheter till att samla krafterna igen. Nylagd slät asfalt och en ganska lång sträcka av svag utförskörning uppskattas av den som känner av mjölksyretrötta ben, eller för all del, av den som vill trumma på och göra en rejäl fartökning. Strax efter Segersjö slott så går vägen igenom en fantastisk allé. Bitvis är det som att köra i en trädtunnel. Sedan ut på de öppna fälten igen och efter passagen av Lännäs kyrka i rosa puts så svänger man till höger ut på RV 52 och en i strort sett platt halvmil mot Odensbacken.

Upprepa varvet två gånger till och Djurklou-etappen, veckans tredje förutom prologen, är avklarad och 63 kilometer ytterligare av Tour de Östernärke kan läggas till handlingarna. Därmed så är det en vilodag inför den spektakulära avslutningen; Oljeberget!

Nästa etapp publiceras den 1/11.

Tour de Östernärke. Etapp 2. Långsyna.

Inledningen av denna etapp är identisk med gårdagen. Full fart österut mot Läppe. Men nu så håller vi oss på 52:an ända till Vingåker. Strax efter avtagsvägen mot Julita så börjar det nog kännas i benen att det gått svagt uppför en bit. Backen brantar dessutom till, och blir mer tydlig, ungefär där vägen går jämsides med bäcken, för att sedan fortsätta som en klassisk slakmota tills dess att den gamla sågen på vänster sida har passerats. Sedan följer ett lättåkt parti som inbjuder till kraftfull cykling i god fart.

Ett par backar till ska besegras innan de sista kilometrarnas svaga utförsbacke in mot rondellen i Vingåker. Vi svänger höger och kör rakt igenom samhället. Följer vägen som bjuder på såväl kurvor som backar c:a 7 kilometer innan det är dags att ställa in siktet på Högsjö. Vägen går genom ett skolboksfagert landskap med såväl skogspartier som uppodlade områden. efter att återigen (fast nu från ett annat håll) ha kommit upp till den ralativa höjdplatå på vilken Högsjö är beläget så är det återigen relativt lättcyklat när vägen tar oss österut mot Vingåker igen.

Skylten Lännäs 20 leder oss sedan direkt in på den väg som som av någon outgrundlig anledning kallas Långsyna. Det lutar svagt uppför och asfalten är inledningsvis både lappad, lagad och relativt grov. Här kan de kännas överraskande tungt i benen. Bondgårdar och små byar passeras raskt. Vi bjuds på en härlig cykelväg utan nästan några raksträckor alls. Efter en esskurva och en liten knäppa, så är vi åter inne i Örebro län. Här blir asfalten märkbart sämre en bit efter att ha varit riktigt bra under de senaste 10 kilometrarna. Vi lämnar åker och äng bakom oss och vägen fortsätter att vindla än mer hängivet genom rejäl granskog. Upp och ner, hit och dit. Den sista biten, förbi Lännäs Bygdegård och vidare mot Bönerud, bjuder på härlig åkning i god fart i en diskret, men välkommen, utförslöpa. Avslutningen känner vi igen från gårdagen då vi kommer ut på RV 52 en bit upp i Falkabacken, 3 km från mål. Dagens etapp är avklarad och 75 nya km kan läggas till handlingarna.

Nästa etapp av Tour de Östernärke presenteras den 31 oktober.

Tour de Östernärke. Etapp 1. Flandern.

Prologen är redan avhandlad i ett tidigare inlägg så den kan vi lämna därhän (länk till prologen ligger sist i inlägget).

Första landsvägsetappen blir den mycket intressanta Flandern. 90 km cykling genom det såväl vackra som omväxlande landskap som gränstrakterna mellan Närke och Sördemanland utgör. Med start i Hampetorp är inledningen av etappen väldigt lättåkt. Riksväg 52 österut mot Läppe bjuder på såväl bra asfalt som vacker utsikt över Hjälmaren. Även inledningen av sträckan Läppe, Rörvik, Österåkers k:a, Vingåker, bjuder på fin asfalt och lagom kuperad terräng. Strax efter Vingåker kommer man in i det parti som gett sträckan sitt namn. Mellan Högsjö och Brevens Bruk är asfalten såväl rejält grovkornig samt väldigt lappad och lagad samt härjad av många vårars tjälskott i kombination med stundtals tung lastbilstrafik... Detta är det närmaste pavé man kan komma utan att använda gatsten! Sedan blir det relativt slät beläggning efter passagen av Brevens Bruk och den långa trädkantade raksträckan inbjuder till hårdkörning på riktigt tunga växlar för den som har krafter kvar. Men det kan vara klokt att spara sig litet, slakmotan upp över järnvägsviadukten strax söder om Kilsmo känns i trötta ben. Sedan följer ett ganska lättåkt parti ner genom skogen förbi Sandvad och ut på 52:an igen precis väster om Odensbacken. Med vinden i ryggen (troligen) kan man sedan göra en snygg avslutning i fin fart över gärdena förbi vindkraftverken och upp över den lilla knäppan vid Lännäs gård. Falkabacken bjuder i och för sig lite motstånd, men då har man å andra sidan endast 2,5 km till mål, så det är bara att bita ihop. Om klungan är samlad vinner den spurtare som är bäst när det går svagt utför! Detta var alltså etapp Flandern, 90 km ren cykelglädje.

Etapp 2, den mytomspunna Långsyna, presenteras den 30 oktober.

Länk till prologen: http://motlut.blogspot.com/2007/10/etapploppet-prologen.html

Tour de Östernärke

Med en majonnäsmacka i näven, en kopp te på skrivbordet och en katt som osaligt hoppar omkring än här än där, för att försöka få såväl uppmärksamhet som överblivna matrester, så är det inte helt enkelt att komma till skott med presentationen av etapperna till Tour de Östernärke 2008. Men jag gör ett försök i alla fall. För ordningens skull är det väl bäst att nämna att själva loppet inte är sanktionerat av någon, vare sig person eller organisation. Allt deltagande sker på såväl eget initiativ som risk och skaparen av detta cykeläventyr frånsäger sig härmed allt ansvar för vad deltagare, deras anhöriga, publik eller andra, kan råka ut för! Ok? Då kör vi...

Ut ur garderoben!

Eftersom det tydligen är uppenbart för de flesta vid det här laget, så är det väl lika gott att jag offentliggör det hela. Kommer ut, erkänner, helt enkelt. -Okej då, jag är cyklist!

För den eventuelle läsaren av denna blogg kanske inte detta kommer som någon överraskning. Inte heller min familj eller mina vänner kommer att höja på ögonbrynen inför detta faktum.

Nej, det är mig själv jag kommer ut inför. Visserligen har jag misstänkt länge att jag är cyklist. Rätt många tecken tyder på det nämligen. En racercykel på övervåningen, cykelskor i hallen och en cykelhjälm på hatthyllan. Vidare finns det ett antal cykelflaskor, en avdankad sadel, några märkliga specialverktyg, en pump som inte går att använda till vanliga cykelventiler, fullt med cykeltidningar i hyllan på kontoret, dvd-filmer om cykling... Mmm, ganska uppenbart att vi har att göra med en cyklist. Och då har jag inte nämnt nånting om vare sig cykellitteratur på engelska, böcker om pulsträning eller armvärmare...

Men jag kan sluta när jag vill! Just det, sådan är jag. Lika snabbt som jag kan dra igång nånting och vara väldigt hängiven, så kan jag avsluta det helt utan krusiduller. Som om det aldrig hade hänt. Nästan så, i alla fall. Det är i det perspektivet man ska se, och förstå, mitt erkännande av min läggning; -Jag är cyklist, har alltid varit och kommer sannolikt fortsätta att vara det under överskådlig tid framöver.

Och när väl innebörden av detta faktum stod klart för mig, så var det inte så svårt att gå från ord till handling. Så numera är jag medlem i Örebrocyklisterna! Kläderna kommer någon gång efter nyår... Å hade det inte varit för Idol-Lenas försynta fråga i ett meddelande på ck.se:"Hej Tompa! Kommer du bli medlem i Örebrocykliserna nu när du börjat trampa så mycket?" så hade jag nog forfarande bara varit en cykelnörd. Nu är jag cyklist! Bara så att jag vet...

Högre kadens

Ett av de vanligaste "felen" hos oss hobbycyklister, är att man trampar med för låg kadens. Dels utsätter man knäna för onödigt stora påfrestningar, dels är det oekonomiskt ur energisynpunkt att mala på för tunga växlar.
När jag började cykla igen i våras, så fick även jag det goda rådet att köra på så lätta växlar som möjligt. Och det gjorde jag naturligtvis. Tyckte jag. Men utan kadensmätare är det svårt att ha riktig koll.
Efterträdaren till den gamla, borttappade, Sigma-datorn från Clas Ohlsson blev därför en Cateye Astrale 8, med kadensmätare. Eftersom den dessutom mäter hastigheten på bakhjulet så är den ju det perfekta tillbehöret för en sådan som jag, som tänker ägna ganska många timmar i höst och vinter åt trainerträning.
Det slog mig häromdagen att min naturliga kadens, om man kan säga så, var mycket lägre än vad jag trodde. Runt 70, inte mer än så. Därför blev gårdagens träningsuppgift att köra ett 60-minpass med 80 i snittkadens. Inledningsvis så kändes det som om det var ett himla trampande, men efter en kvart ungefär så hade benen vant sig vid den högre snurren. Då gick det relativt enkelt att köra på tyngre och tyngre växlar. Med bibehållen kadens och utan att pulsen slog över på rött. Visst, på slutet kändes det, men då var det ju bara att växla ner...

Nästa pass kommer att bli likadant som det förra, men jag ökar till 85. Sedan håller jag mig där ett tag. En intressant iakttagelse från idag är bristen på träningsvärk. Brukar alltid känna av benen lite grand dagen efter. Men inte idag... detta trots att jag även körde ett pass "skogshuggning" på nya tomten ett par timmar. Fast det äventyret känner jag av i armarna istället. Men vad gör det? De flesta jag känner brukar få ont i ryggen, efter ett pass med motorsågen... I det här fallet känner jag mig alltså rätt nöjd med att inte vara helt normal!

Formel ett

Någon har sagt att segling, som sport, består till 20% av taktik och 80% juridik. Med tanke på allt som förekommer inom motorsportens kungaklass, så kan man ju lätt tro att det råder liknande förhållanden där. Det finns säkert fler sporter där jurudiken spelar en ganska avgörande roll (himlar med ögonen snett upp åt vänster, stampar takten med foten och visslar...).

Nå, vad jag egentligen ville, var bara att berätta om hur min tevecykling utvecklade sig. Jag vevade igång redan uder uppsnacket halv sex. Halv åtta gick Räikönnen i mål som segrare. Då klickade jag loss fötterna ur pedalerna, stängde av pulsmätaren samt släppte på rullen till bakhjulet. Först nu kollade jag efter hur det blev med energiförbrukningen. 1300 kcal hade gått åt. Snittpulsen var 147 slag (mitt max är 189), och tillryggalagd sträcka 47,8 km. Snittkadensen uppskattar jag till drygt 70. Min kadensmätare har inte den funktionen, men jag höll mig på 70-73 hela tiden. Under loppets sista varv petade jag i den näst tyngsta växeln och trampade upp hastigheten till någonstans mellan 45 och 47. Annars handlade det om ett långpass i relativt lugnt tempo, där pulsmätaren fick styra ansträngningen.

Jag kunde också konstatera att jag numera måste sitta på cykeln i minst en och en halv timme för att få nästan lika ont i baken som på 20 minuter i våras! Tror dessutom att trainercykling är jobbigare för baken, beroende på att allt blir ganska statiskt.

Mål innan jul: Att cykla någon av Sagan om ringen-delarna (extended version) samt köra ett 15 minuters tempolopp med snittfarten 40 km/h.

PS. Eftersom jag ägnade mig åt trädfällning tidigare i veckan, så anser jag nu, efter överläggning med tävlingsledningen, att 4000 kcal-målet är uppnått! Så nu nollställer jag mätaren igen. Tack så himla mycket...