Köttfri dag i skolan!

Läste i tidningen idag att en områdesförvaltning i Örebro beslutat att ta bort allt kött från skolmatsedlarna en dag i veckan. Man var väldigt noga med att poängtera att införandet av en köttfri dag i veckan inte hade något alls att göra med ekonomiska sparkrav. Nej, anledningen till att skolbespisningarna inte skulle servera kött var en helt annan. En betydligt större och viktigare fråga.

Det handlar helt enkelt om att ta ansvar för klimatet. Köttproduktion bidrar till utsläpp av växthusgaser, därför ska det bort! En dag i veckan!

Så vitt som jag minns från min tid som skolmatsalsbesökare, så var det inte direkt några drivor av kött som serverades. Det kanske är annat nu. Vad det jag? Själv väljer jag annan mat än kött på tallriken, flera dagar i veckan, så jag skulle utan vidare kunna anpassa mig till de nya kostdirektiven.

Men jag tycker att det här beslutet är gabnska korkat. Inte beslutet i och för sig kanske, men argumentet. Visst, kossor pruttar metangas... och metan är en växthusgas, absolut. Men måste man skylla även det här beslutet på växthuseffekten?

Om man verkligen ville göra något, så skulle ju områdesförvaltningen till exempel kunna bestämma sig för att välja bort användandet av fossila bränslen under en dag i veckan. Det tror jag (utan att veta hur mycket kött eleverna verkligen stoppar i sig under en vanlig dag) skulle få en större positiv miljöpåverkan.

Uppmana och underlätta för såväl elever som lärare att cykla till och från skolan kanske skulle kunna vara en annan utväg att minska utsläppen... Nu tror jag väl att man har sett över sin råvarupolicy, så därför behöver jag väl inte komma med rådet att man ska välja närproducerade, ekologiskt framställda, produkter...

Nej, de vet nog vad de gör, politikerna, som väljer bort köttet från elevernas tallrikar en dag i veckan... men frågan är om dom vet varför? Själv tror jag att de är ute och cyklar...

Det borde förresten fler göra. Cykla alltså. Det här berättade Dagens Eko om i radion tidigare idag:

Utsläppen av koldioxid från vägtrafiken ökade kraftigt under förra året. Orsaken är, enligt Vägverket, att svenskarna trots klimatdebatten kör allt mer bil och då hjälper det inte att bilarna har blivit renare...

Nästan läge för två köttfria dagar nu va? Och en tomatfri...

En velodrom, tack!

I mitt ömkligt förkylda tillstånd i går kväll, kunde jag intet annat än ligga still. Passande nog så var det ingen strid om vem som skulle hålla i fjärrkontrollen till teven. Hustrun jobbade och katten var nöjd med att bara ligga still i soffan och sova. Det blev alltså VM i bancykling på Eurosport för hela slanten.
Bancykling är ju en riktigt läcker teve-sport. Både bildmässig, rapp actionfylld, dramatisk och snygg!
Jag har aldrig varit på någon arena och sett den på riktigt, men det verkar himla häftigt. Tyvärr finns det ingen velodrom i Sverige. Det borde det göra! Den borde dessutom ligga i Örebro!!!
Varför? Jo, Örebro är ju dels den största stad som de flesta svenskar har närmast till (Sveriges demografiska centrum ligger ungefär 45 km söder om staden), dels är staden ett logistiskt centrum med allt vad det innebär i form av goda kommunikationer och infrastruktur.
Dessutom finns Universitetet med sin idrottsutbildning samt sist, men inte minst, en rejäl och stabil cykelklubb; Örebrocyklisterna.
Sedan är det väl bäst att lägga till att staden även er sig som landets cykelstad nummer ett...
Så det är väl bara att sätta igång. Lokaler finns som man kan börja konvertera redan i morgon. Jag tänker alltså på gamla mässhallen på Aspholmen. Granne med Örebrocyklisterna dessutom, vilket sammanträffande!
Det borde vara en smal sak att bygga om hela anläggningen till en riktig velodrom, dessutom borde man kunna få plats med en länge efterlängtad hall för basketen, som seglar i sportslig medvind, trots politisk motvind. Man måste ha ett trägolv för att få spela i högsta ligan, dit man för övrigt är kvalificerad, men politikerna tycker inte att det känns som rätt grej att satsa på... I alla fall inte just nu!

Men låt oss då bygga om gamla mässan till en kombinerad anläggning för velodromcykling, basket och friidrott. Ytorna finns. Läget är perfekt, timingen är rätt... Vad väntar vi på? Kommentera gärna. För eller emot. Jag lovar att jag ska försöka dra mitt strå till stacken i alla fall.

Örebrovelodromen -kom ihåg var du läste det först!

Idag, igår, i morgon...

I dag är det den dag som så sent som i går, kallades för i morgon. Och i går så sa (skrev) jag att jag skulle träna i morgon.

Om jag i går vetat vad jag vet i dag, hade jag alrdig uttryckt mig på det viset. För dagens bistra sanning är att jag troligen håller på att utveckla en förkylning. Ömmande muskler, huvudvärk och ett slags svid bakom näsan...

Därför blir det ingen cykling idag. Trots 4-5 grader varmt, solsken från en klarblå himmel, bländvita snödrivor och en underbar vårluft. I morgon är en annan dag. Attjo!

Vilopuls

Man blir bra på sådant som man tränar på. En så kallad sanning som förmodligen kan användas som applikation på de flesta i livet förekommande situationer.
Men om man tränar ofta på att vila sig, borde man inte då få en väldigt bra vilopuls?
Nej, så bra funkar det ju inte som bekant. Själv är jag inte helt säker på min vilopuls, har nämligen inte mätt den sedan i somras... och då gjorde jag det strax efter en middagsslummer i samband med att min pulsklocka var nyinköpt.

Då, i det sammanhanget hade jag i alla fall en vilopuls på strax under 60. Jag skriver strax under trots att den pendlade mellan 60 och 63... utom när jag tittade stint på klockan och koncentrerade mig hårt. Då kunde jag "tänka" ner pulsen till 57. Jag ska nog testa att mäta min vilopuls igen tror jag.

Om inte annat för att se om det senaste årets träning gett något resultat. För det är ju så med vilopulsen, att ju mer man tränar, desto lägre blir den.
Jag läste förresten igår, om den svenske proffcyklisten Gustav Larsson. Han har en vilopuls på 28!
Grymt bra koncentrationsförmåga, eller hur? Eller också är han "bara" grymt vältränad. Tror nog på det senare förresten, när jag tänker efter.

I morgon ska jag också träna. Vilodag idag. Man blir bra på det man tränar på!

Ännu en gruppträningskväll på ck.se

Vilket pass!
Den något instabila konferens-tjänsten vi använt oss av hittills visade sig från sin allra sämsta sida. Själv lyckades jag endast få kontakt med Lasse i början av passet. Huklen hörde jag, fast bilden på honom var frusen. Patrik44 ropade hallå, hallå för glatta livet. Dock utan att få annat svar än ett "jag hör dig" via en textad lapp från Lasse. Petra och Lasse hördes utbyta några ord under uppvärmningen.

Själv hade jag telefonkontakt med Lasse och även med Huklen... Patrik44 cyklade snabbast, Lasse försvann efter ett tag liksom Petra. Huklen trampade till "the bittter end" vilket även jag själv gjorde.

Dock verkade det som om jag låg lite före Huklen, trots att vi körde samma pass och startade samtidigt... Nåväl, ett bra pass var det, som Huklen letat fram, trots att själva gruppträningskänslan förmörkades av teknikstrulet.

Så om du hör någon som vill köra The Vilse i Pannkakan Pass så är det det här som gäller:
15 min uppvärming, 9 min 80-85%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 60/30 4st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 70/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 6 min 80-85%, 3 min vila, 40/20 4 st 90-95%, 3 min vila, 12 min 80-85%, 5 min nedvarvning

Slut på friden!

Då var det slut för den här gången då. En period av ganska hektiskt arbetande på flera plan, följdes av en påskhelg med god mat och dryck, lugn och ro samt ett antal intressanta upplevelser. Så nu är jag typ fit for fight igen.

Vilket innebär att träningen in för vårens och sommarens cykeleskapader nu går in i en ny fas. Slappandet är över. Om vintern fortsätter (vilket man kan tro när man kollar väderprognosern) så blir det att ta ett rejält nappatag med vinter-cykeln igen. 5 mil ska den ha rullat innan söndag. Dessutom ska jag köra tre st 60 minuterspass på trainern under tiden.

That's it, folk's!

Fler besökare!!!

Jag tycker att det är jättekul att du läser min blogg! När jag började skriva här för ungefär 10 månader sedan, fanns det ingen annan ambition än att skriva ner vad som föll mig in. Förutsatt att det på något sätt var kopplat till mitt intresse för cykling.

Nu är jag, om sanningen ska fram, nästan lite förvånad över att det har blivit fler än 100 inlägg.

Likaledes är jag både förvånad och även glatt överraskad, över det faktum att sidan dessutom har besökare. Numera vet jag också hur många.

Google har nämligen en analystjänst som räknar åt mig.

Enligt den så ökar antalet läsare stadigt. Det tackar jag för! Inte minst roligt är det att jag tydligen har haft två besökare från Belgien.

En mindre rolig Google-grej är annonserna. För ett drygt halvår sedan testade jag att låta Google lägga ut annonser för produkter som hade någon slags koppling till motion, hälsa och cykling.

I förrgår tog jag bort den möjligheten. Anledningen? Jo, plötsligt låg det en annons högst upp på sidan, en annons för en sökmotor som skulle hjälpa besökaren att hitta "nätets bästa porrsidor"

Enligt avtalet med Google skulle jag få en liten peng, varje gång någon klickade på en av annonserna högst upp på sidan. En annons för en sida full med porrlänkar, skulle ju kunna bli rätt mycket klickad på... därmed skulle ju jag kunna inkassera... ja, vem vet? Två små pengar, kanske...

Men jag är ledsen Google... -porr ain't da shit! Så därför plockade jag bort annonsmöjligheten så fort jag såg den slumpvis utlagda porr-reklamen. Den skiten hjälper i alla fall inte jag till med att sprida!

Rätt eller fel? Korkad eller medveten? Politiskt korrekt eller naiv? Döm själv. Kom gärna med kommentarer. Det finns fler än jag som läser den här bloggen, det har jag siffror på!

Distanstrainer 2.0

Distanstranersuccén är ett faktum, eller..?

Nja... så värst lyckat blev nu inte experimentet med videocykling... Själva träningen funkade som vanligt, inga problem där. Det var "bara" tekniken som strulade. Gratistjänsten som utlovade videokonferens med upp till fem deltagare utan krav på en massa programintsllationer eller ens registreringar, funkade inte alls.
Jag gjorde en massa tester, både före och efter, men det var helt värdelöst. Ibland funkade det, ibland hände ingenting. Rena rama lotteriet!

Kollade målgången på Tirreno-Adriatico. Snacka om uppförsbacke. Tydligen var lutningen drygt 20 procent och det verkade inte särskilt många cyklister i klungan ha räknat med. Hur ska man amnnars kunna förklara att ett helt gäng tvingades G Å uppför ett avsnitt av slutspurten. T o m motorcyklarna hade problem i branten. En lade sig på sidan efter ett stopp och den fick dom skjuta upp för den sista biten av backen! En tvåhundrafemtio kilos Honda i 20 procents lutning, kräver typ 5 man för att komma på rull... En av polismotorcyklarna fick också stopp, men man lyckades hålla motorn igång i alla fall... Även där gick det åt ett par man för att staga upp ekipaget så pass så att det kunde börja röra sig av egen kraft till slut...

Gårdagens gigant och tredje man över mållinjen, Niklas Axelsson, var precis lika stark idag. Det blev en ny tredjeplats. Och ledningen i loppet sammanlagt! Snacka om att man är nöjde i Serramenti PVC Diquigiovanni-Androni Giocattoli, som stallet heter!

IT-trainer

Cykelsäsongen är i full gång.
I alla fall på tv. Själv har jag ju däremot inte lyckats något vidare när det gäller att få snurr på dököttet. Trots mina ambitioner och målsättningar så äts den tillgängliga tiden upp i ett nafs av självaste verkligheten.
Nu gör väl inte det så mycket, slår det mig i skrivande stund. Eftersom här och nu har företräde framför då och sen.


Bilden är från den första riktiga etappen av årets upplaga av Paris-Nice. Rätt kass väder. Knappt tio grader varmt, blåsigt och ösregn.
Känns rätt skönt att vara soffcyklist då... Fast ändå inte. Men det är väl bara för att det är praktiskt omöjligt att göra det, som jag tänker att jag kanske skulle dra iväg på en runda... trots regn, blåst och 7 grader på termometern... Kan dom, kan jag. Å jag behöver ju inte mäta mina krafter mot någon annan än mig själv... Trots allt så blir jag så otroligt inspirerad och cykelsugen när jag sitter och tittar på Eurosport...

Ikväll blir det förresten premiär för DISTANSTRAINER 2.0 Men hjälp av någon lustig tjänst på nätet ska Lasse (Hässleholm), Patrik (Västerås) och jag (Hampetorp) koppla upp oss och våra webbkameror i en videokonferens när vi kör kvällens trainerpass.

Om tekniken håller vad den lovar, så tar ju detta projekt trainerkörningen till nya höjder... Jag återkommer med rapport!

Hmmm... snart en vecka sedan jag senast satt på cykeln. Vad är det som händer? Plötsligt är jag inne i ett stim av måsten. Men något som benäms som ett måste, är väl ändå sådant som man kan strunta i, va? Man måste inte "tvätta bilen" "röja i garaget" gå på årsmöte"... Nä precis. Och inget av detta har jag heller gjort.

Men en massa andra saker. Sådant som inte kan vänta eftersom det har ett specifikt slutdatum.
Dessutom är en massa andra människor inblandade och de kan inte göra sitt, om inte jag först gjort mitt.
Förra veckan avled två personer ur min perifera bekantskapskrets. Den ene hade jag inte sett på flera år, men våra barn var skolkamrater en gång i tiden. Han dog mitt i språnget. På väg mellan två uppdrag stannade hjärtat. Jag läste om det i tidningen dagen efter att det hade hänt.

Det andra dödsbudet fick jag idag. En kvinna som jag känt i 25 år. Cancern blev övermäktig. Senast jag såg henne (då visste jag inte ens att hon var sjuk) var när jag for iväg på en av mina rundor med vinterhojen. Hon kom glatt gåendes i rask takt och med gåstavarna i högsta hugg. Jag morsade på henne när jag cyklade förbi. Hon kände igen mig först i samma stund som jag passerade henne.
-Jasså, var det du? Hon vände sig om efter mig samtidigt som jag vred huvudet bakåt över vänster axel och undslapp mig ett: -Jajjamänn!

Det var det sista vi såg av och sa till, varandra...

Fånga dagen brukar det heta. I kväll blir det nog en sväng i alla fall. Jajjamänn!

[edit: Eftermiddagen övergick så småningom i kväll, utan att det blev någon cykling. Dock gjorde jag klart flera av de uppgifter som tyngt mig en smula den senate veckan. Så nu finns det i alla fall ett utrymme i schemat för en sväng i morgon. SkuLle vädret konstra, så blir det trainern!]

Vår i luften

Äntligen blev det så dags att plocka ut racern på vägen igen. Efter att ha kollat in väderprognosen, så var jag lite inne på att årets racerpremiär skulle äga rum i morgon (tisdag 4/3), men när jag kom hem till Hampetorp strax efter klockan elva idag, så bestämde jag mig för att tidigarelägga evenemanget.
Det går liksom inte att motstå solsken från en nästan klarblå himmel och snustorra vägar!

Visserligen blåste det en del (från nordväst) men suget efter att få köra racer var större än det eventuella obehag som motvind över östernärkesgärdena skulle kunna vålla.
Det första som slog mig när jag rullade iväg, var hur pass mycket lättare själva trampandet gick jämfört med känslan på trainern. Eller för all del, jämfört med känslan på vinter-mtb:n vars dubbdäck fullkomligt äter sig fast i underlaget.

Susade iväg 52:an västerut mot Odensbacken. Efter den första halva kilometerns eufori över att vara på rull igen, så blev jag plötsligt påmind om en annan stor skillnad på "the real thing" jämfört med att cykla framför en teveskärm i trainerskrubben... Trafiken. Tre kompiskörande långtradare på rad i 90 km/h, femti centimeter till vänster om vänster armbåge... Oops! Välkommen till verkligheten, Tompa!

Ja, ja... Man lär sig att inte vingla i onödan i alla fall!

Svängde av mot Segersjö och sedan vidare mot Odensbacken. Motvinden var rätt grym över platten, men idag så hade jag liksom överseende med det. Dessutom så fick jag ju en fantastisk medvind när jag vände ut på 52:an igen för att styra kosan österut. Höll 38-40 hela vägen till Bönerud.

Där kände jag mig dock lite trött. För även om det till viss del varit medvind, så hade jag ändå vevat på ganska bra i min glädje över att vara på väg igen. Pulsklockan visade att jag låg på ungefär 93% av max.
Men det kändes bra, så jag fortsatte att köra på. Flög (nåja) uppför Falkabacken och noterade 98% (185 slag/min) på klockan innan jag beslöt mig för att trampa lugnt den sista biten och låta pulsen gå ner till behagligare nivåer...

Passade på att fotografera några av våra snödroppar framför garaget när jag kom hem.

Det här var förresten min 100 blogg sedan jag började i maj. Och idag är det dessutom nästan exakt ett år sedan jag köpte min racer av killen med knäproblem i Linköping...

Halvvasan, så blev det...

Skidsäsongen blev kort i år. Den inleddes i Oxberg kvart över nio den 27/2 och avslutades i Hökberg några timmar senare...
Förhållandena var sådana att jag helt enkelt inte tyckte att det var roligt att åka skidor. Rätt ymnigt snöfall, urusla spår och en bortrampad truga på staven gjorde att jag tog bussen till Mora när det var 20 km kvar. Så var det!

Jobbarkompisen PB genomförde dock halvvasan på ett bragdartat sätt. Med lånade skidor och i stort sett helt utan skidträning klafsade han fram i snöyran utan att låta sig nedslås av de yttre omständigheterna. Han uppges dock ha ropat till sin "servicepersonal" vid ett tillfälle att denne omedelbart skulle ringa Fonus...

Starkt jobbat var det i alla fall. Respekt!!!

Snart dax.

I morgon är det Halvvasan som gäller. Sitter just nu i en campingstuga i Mora och laddar. G, vars startnummer jag tagit över, har laddat med kebabtallrik inför morgondagen. Han ska skjutsa till starten. C-G siklar belag. Själv är jag mätt och stinn efter att ha käkat pasta på Åhléns restaurang. C-G ska inte köra i morgon. Avrådd av doktorn pga smärtor i axel/arm. Själv tror jag att jag är förkyld... Men det är troligen inbillning. Vädret är bra!

En dag i kändisträsket

Gjorde en liten avstickare till radiohuset i Sthlm i går. Göran Greider stod före mig i kön, popsångaren Patrik Isaksson stod bakom mig. Göran Greider vänder sig om, tittar på popsångaren ett ögonblick... Sedan nickar han igenkännande och säger hej. Till mig! Ska jag tolka det som ett tecken? I så fall på vad?
Vi har liksom inte träffats förut. Så vitt jag vet...

Traineruppehåll

Nu har jag packat ner cykeln i väskan, därmed så kan man säga att mitt "träningsläger" i Kalmar är avslutat. I alla fall för den här gången. Det blir ju ett nytt var under maj månad, då formen ska finslipas till VR.

Ska visserligen vara här och jobba under nästa vecka också, men då lär jag inte hinna med någon träning att tala om.

På måndag kväll drar jag till Sthlm och kommer tillbaka till Kalmar tisdag kväll. På onsdag är det fotbollskväll hemma hos mig och på torsdag ska det städas inför den den definitiva avresan på fredag.

Det känns i det perspektivet aningen överambitiöst att ha en racer ståendes i en trainer i vardagsrummet en vecka till.

1000 kilometer har jag hunnit med på trainern sedan racern plockades in för säsongen i månadsskiftet oktober-november... Om nu den milda vintern fortsätter som hittills, så lär det inte dröja innan racern får komma ut på riktigt igen. Ska bli intressant att se om jag är starkare eller svagare eller rent av oförändrad när deet ska börja cyklas på riktigt igen. Jag borde väl vara både starkare och uthålligare tycker jag. Kanske rent av lite snabbare också...
Den som lever får se!

Trainingsläger

Det är kul att vara på träningsläger. Synd bara att arrangören (jag) inte tänkt på att ta med prylar för utomhuscykling. Idag hade vi ett fantastiskt "vårväder". Solsken, vindstilla och i stort sett 10 grader varmt... Men jag vägrar köra racer i jeans, skepparkavaj och toppluva!

Därför blir det fortsatta övningar på trainern. Körde ett pass i söndags tillsammans med Lasse på cykelklubben.se. Vi trampade igång klockan nio på morgonen och gav oss inte förrän klockan slog tolv.

Det funkar faktiskt riktigt bra med långpass på trainer. Om man laddar upp med lämplig stimuli, vill säga... I söndags cyklade vi tillsammans Flandern Runt. Med hjälp av mobilbloggning på ck.se kunde vi hålla kontakten och dela med oss av mer eller mindre glada tillrop. Apelsinklyftor, en kexchoklad, sportdryck och vatten stod på menyn. Jag undrar om jag kommer att köra något längre trainerpass än så, innan utomhussäsongen börjar på allvar?

Nu ska jag avsluta detta funderande för att istället göra klar cykeln "i stället". Dags för ett pass igen, med andra ord. Är man på träningsläger så är man. Efter nästa vecka väntar åter det vanliga livet på hemmaplan. Ett liv som inleds med Halvvasan tisdagen den 26/2. Utan en meter skidåkning sedan den 20 februari 2007... Ciao!

Long time, no see

Inser att det var ett tag sedan jag skrev nåt här. Man skulle kanske kunna tolka det som att jag har börjat tröttna.... men så är det absolut inte! Däremot så har tillvaron fyllts av en massa andra åtaganden. Är ju tillfälligtvis på jobb i Kalmar... och det äventyret kräver ju sin speciella uppmärksamhet.
Såg att jag trodde på ett tretimmarspass häromveckan. Det bidde ingenting av den saken, kan jag nu berätta. Däremot nu på lördag (10/2) blir det av. Troligen, är bäst att tillägga... Och det ska bli kul... gäller bara att ladda upp med rätt sorts förströelse. Ett lagom intressant stimulanspaket. Troligen blir det väl en film av något slag... Återkommer i ärendet. Om inte förr, så senare!
Ciao!

Inomhuscykling

Man behöver inte säga "trainer" särskilt många gånger i närheten av en inbiten cyklist, förrän luften plötsligt fylls av ord som tråkigt, fruktansvärt, bedrövligt, trist etc.
Visst, man kan väl ha fog för att tycka så, fast själv är jag av motsatt åsikt. Har nu, sedan den 1:a november kört ungefär 600 km med bakhjulet fastsatt i ett svänghjulsförsett cykelställ. Varenda meter har inte varit skojig, men väldigt få har varit tråkiga!

Efter 2½-timmeskörningen i lördags, så har de två efterföljande passen känts väldigt korta. Bara drygt en timme vardera! Nu är jag sugen på ett långpass igen. Möjligen att det kan bli av i morgon, torsdag. Kommer jag loss från jobbet i tid bara, så kan det väl bli tre timmar den här gången!

I söndags körde jag ett "bergspass" med såväl låg kadens som hög belastning. I går ett renodlat intervallpass på en dryg timme. De senaste passen har dessutom bedrivits gemensamt med andra stollar under rubriken "distanstrainer". Nästa tillfälle med möjlighet till kollektiv ensamcykling på hojar som sitter fast, annonseras på cykelklubben.se Bara så att du vet!

Två och en halv timme på trainern

Kollektiva trainerpass is da shit. Vi var ett gäng cykelklubbare som körde ett entimmespass i torsdags. Resultatet var så lyckat så att vi bestämde oss för att köra på lördagen igen. Det blev ett distanspass den här gången. 2 timmar och 30 minuter i en behaglig fart. Det hela avlöpte förvånansvärt bra. Körde ihop med Lasse på cykelklubben. Han satt i Hässleholm och jag i Kalmar. Vi peppade varandra med ideliga ck.se-bloggningar. Det var skitkul.
Körde på ganska lätta växlar med ca 80 i kadens. Slutresultatet blev 1500 förbrukade kalorier, en snittpuls på drygt 70% av max och en till hälften uppäten kexchoklad. Jag lär göra om det! PS Passade på att filma lite under tiden. Här kan du kolla: http://www.youtube.com/watch?v=E6raub4zRH4

Vikten

Jag har ju tidigare (1/1 -08) berättat om mitt nyårslöfte. Det som handlade om att minska vikten ett antal kilo, bland annat för att jag ska kunna cykla uppför Ånnabodabacken med lite mera snits och stil än under mina tidigare övningar. Sedan handlar det ju även om att återgå till en tidigare matchvikt. Den som läser den bloggnoteringen märker ju att det blev knas redan under själva invägningsprocessen.
Jag vägde alltså mer än vad jag trodde att jag skulle göra när jag intet ont anandes klev upp på vågen på nyårsafton...

Jag fick en kommentar av Svante om att strunta i vågen och hålla koll på hur pass hårt brallorna sitter i midjan istället. Han har ju helt rätt, vad får man ut av att väga sig, egentligen..?
Men bara för säkerhets skull har jag kollat vågen ändå... Det visade sig då, att en vecka efter 74-kilosnoteringen, var jag tillbaka på den gamla (den som jag trodde) matchvikten 71 kilo. Så det var väl helt enkelt en massa julmat och annat som tyngde... eller om jordens dragningskraft bara var ovanligt stark just då.

Nu är det ju så, vilket Svante så riktigt konstaterade, att muskler väger mer än dökött, fast allt det där extra som vågen visade var nog inte bara muskler... Så jag kommer i stort sett att hålla mig till byxmetoden i framtiden. Tyckte förresten att jeansen som jag tog på mig i morse stramade om låren... Kanske dax att börja köra på lättare växlar... ;-)

http://motlut.blogspot.com/2008/01/nyrslfte.html