Därför cyklar jag!

Det händer ganska ofta att människor i min omgivning undrar varför jag fastnat för cykling. Hur det kommer sig att jag kan tycka att det är helt ok att en runda med kompisarna en söndag, kan bli närmare tio mil lång. Varför sadeln är så smal och hård; det borde väl vara skönare med en mjuk och bred? Använder du verkligen alla de där växlarna?

Bara för att nämna några exempel.

Mina svar försöker jag göra så enkla och icke-bessewisssiga som jag kan. För att sedan snabbt styra över det till vilka positiva effekter cykling kan ha på en kropp som befunnit sig i vila under allt för många år. Efter att jag först förklarat att jag cyklade mycket som ung.

Ungefär som att jag inte står för varför jag cyklar. Egentligen. För om sanningen ska fram så är det inte för eventuella nyttoeffekter, som bättre kondition och snyggare vadmuskler (fan tro't), som jag håller på med cykling.

Det är inte heller för att man faktiskt ser lite cool ut i cykelbrillor, eller för att det känns speciellt manligt att få raka benen.

Det handlar om något helt annat. Något som är både ursprungligt, enkelt och helt oemotståndligt. Det handlar om lust. Liksom glädje.

Känslan när jag sätter mig på racern en söndagsmorgon är i rakt nedstigande led ättling till upplevelsen den där dagen när jag fick syn på farsan tio meter bakom mig, första gången jag satt på min brandgula 24-tummare. Tio meter bakom. -Han som skulle springa med och hålla i pakethållaren för att jag inte skulle ramla!!!

Det är den känslan jag har när jag svingar benet över sadeln och klickar fast högerskon i pedalen, bråkdelen av en sekund innan hjulen börjar rulla och den vänstra foten lämnar asfalten. En euforisk mix av glädje, frihet och lite skräck.

Jag ska väl inte överdriva den där skräckkänsan, men ett litet pirr finns där i alla fall. Spänning, är kanske ett bättre ord i sammanhanget. Känslan av att något, som man inte alls kan förutse, skulle kunna inträffa när som helst från och med nu och framåt.

I nio fall av tio händer inget speciellt under cykelturen. I alla fall inget som skulle kunna motsvaras av vare sig ordet skräck eller spänning. Den tionde gången möter man en rabiessmittad hund som "bara vill leka" eller en bil framförd av en försöksutskriven/förrymd massmördare eller dennes hämndlystne cykelhatande kusin och då är det bara att gilla läget och ligga lågt en stund.

Men sådant kan man ju inte prata med en icke-cyklist om. Lika lite som om glädjen över att känna vinden mot ansiktet eller känslan av fart och oövervinnerlighet under en lång utförskörning, är något att prata om.

Därför nöjer jag mig med att på bästa anslagstavlevis upplysa om de hälsobringande effekter som kommer en regelbundet tränande motionär till del. Trots att han var över 50 när han reste sig ur tv-soffan...

Fast om du verkligen vill veta, så handlar det om l u s t ! Men snälla, säg det inte till någon. Det kanske verkar lite banalt...

Ride of Hope

I veckan så passerade cykelevenemanget Ride of Hope Örebro. Själv gjorde jag en ytterst blygsam insats som funktionär i samband med etappmålet på tisdagen, starten på onsdagen samt vid kontrollen i Mariedamm. Mest fotograferade jag. Det blev en del snackande också. Med både nya och gamla cykelkompisar. Varav en, Garo, ses på bilden.

Här är en länk till bilderna. Klick!

Nära döden

Jag kunde ha dött. På riktigt. Det gick så jävla fort.

Man hör ju ofta att livet liksom passerar revy precis innan livslågan släcks för gott och man liksom tippar över kanten. Mitt liv passerade inte revy. Det spelade nog ingen roll hur kort och innehållslöst det varit, det hade inte kunna spelats upp en sekund av det i alla fall.

Tjjjoooam-fhhhui! Sedan var det över.

Inte mitt liv alltså, för jag var forfarande vid liv. Men själva händelsen var förbi.

Händelsen var en beige-brun Volvo med några år på nacken. Vem som körde och viket regnummer den hade, har jag ingen aning om. Men bilden av den mötande bilen som ser ut att sikta på mig, är etsad fast innanför mina ögonlock.

Jag är ganska säker på att föraren som gjorde den där vansinnesomkörningen, körde så nära det gick med berått mod. För att lära mig, en cyklist som inte använde cykelbanan, att göra rätt nästa gång.

Varför körde han annars inte om tidigare? Vägen är spikrak i flera kilometer där det hände, ingen annan trafik var ute och störde. Förutom den där cyklisten då. Och en silverfärgad Opel som fick vara alibi när en feltänkande vingelpelle skulle läxas upp.

Hade jag varit en vingelpelle, det allra minsta, hade jag inte kunnat skriva det här.

Den här händelsen är nog den värsta jag varit med om i trafiken, så länge jag kan minnas. Tror jag.

Det skulle väl möjligen vara den där långtradarchauffören för ett par år sedan då. Som också skulle lära en cyklistjävel att veta hut.

Men jag gjorde inget formellt fel. Vare sig på 207:an i går eller på gamla E20-E18 häromåret. Det hade säkert varit bättre om jag promenerat, nere i diket förbi vägarbetet, än att cykla som jag gjorde. Med flaggvaktens välsignelse. Det fanns ju typ en och en halv körbana att samsas på, så det borde inte innebära några problem...

Det finns tydligen de som anser att det innebär ett problem, ett oöverstigligt sådant, om det ska samsas det allra minsta i trafiken. Inte minst om man kör bil och den man ska samsas med kör cykel. Då är det bättre att döda någon. Cyklisten kanske. Han med den där skitdyra cykeln och de fåniga kläderna.

Í dag tog jag bilen de fyra milen till bygget. Jag behövde få med mig några inköp från bygghandeln och klinkerfix ligger i för stora säckar för att de ska gå att få med i ryggfickan.

På måndag är det cykeln som gäller igen.

Pendlarhojen

Nu kan jag nog titulera mig cykelpendlare på riktigt. Både kroppen och knoppen har vant sig vid att det tydligen ska vara så här.
Det har varit några fantastiska turer fram och tillbaka de senaste dagarna.
Inte minst beroende på värmen.

Jag gillar ju värme, ju mer desto bättre... typ. Fast jag inser också att det frestar på när det är varmt, på ett annat sätt. Det går nog åt en del energi till själva kylsystemet, kan jag misstänka.

I går kom jag iväg lite senare än vanligt, vilket innebar att det var rejält varmt, runt 30 grader, när jag "susade" fram över nejden. Och motvind!

Blev tvungen att stanna på kyrkogården vid Lännäs kyrka för att spola mig med lite vatten. Tyvärr låg själva vattenledningen mer eller mindre på marken, varför vattnet var ganska varmt. Men det var i alla fall ganska skönt att få skölja bort svetten som vid det här laget sved rejält i ögonen.

Under sena eftermiddagen brakade helvetet löst i form av ett rejält åskväder som omöjligjorde hemfärd på cykel. Därav kom det sig att jag fick möjlighet att premiärövernatta i nya huset. På en trave spånskivor. Men det funkade det också.
Nu är det hög tid att fortsätta med plattsättningen av badrummet. Om inte annat så vore det skönt att få igång duschen snart...

På´t igen.

Börjar så smått komma in i tillvaron som cykelpendlare. Gårdagens hemfärd blev dock tuffare än tänkt. Delvis beroende på det faktum att jag under större delen av dagen använt mina knän på ett för cyklister ganska opassande sätt.
Jag hade nämligen tillbringat ungefär sex timmar krypandes. På ett betonggolv. Låt mig säga att knäskydd är bra, men helt och hållet slipper man inte från smärtan. Aj vad det gjorde ont att resa sig mot slutet.

Men upp kom jag och iväg bar det. Efter tvåhundra meters cykling stod det klart att det skulle bli tufft. Inte på grund av knäna, de gillade att komma ut i friska luften visade det sig. Men resten av mig var inte direkt i toppform för hemfärden. Det är visserligen bara fyra mil, men jäklar vilken motvind det var. Motvinden i kombination med en ganska hård dag på bygget krävde sin tribut.
I Restakurvan, precis efter backen, hörde jag hur en bil saktade in bakom mig. Det var LJ med fru som kom glidandes i sin cabriolet.

Jag var helt slut efter backe och motvind, men det förstod de nog även utan att ha försökt tyda mina flämtande svar på frågan om hur det gick. Med ett glatt "trampa på" for de sedan vidare i sommarkvällen. Liksom även jag. Och baske mig, om jag inte ökade takten en smula trots allt.

Nu är det dags att hoppa i de nytvättade cykelkläderna och trampa iväg igen. Sydvästlig vind idag igen, betyder ganska mycket medvind nu under morgonen. Hoppas det värsta blåsandet är över till i kväll.

Krasch!

I år kommer jag inte att kunna häcka framför teven lika lättvindigt för att följa touren, som annars. Men det gör egentligen inte så mycket. Det går ju lika bra med datorn.

Eurosport player funkar utmärkt när man som jag, inte kan hålla till i den sedvanliga soffan. Men ljudet på högsta volym var det en ren fröjd att höra V&A kommentera allt från slott till cykelkulörer samtidigt som jobbet på egna bygget fortskred.

Men typiskt nog började allt lagga lagom till pavéavsnitt två. Jag startade om både dator och trådlöst modem, men det ville inte funka mer än i tresekundersintervaller med 20 sekunders tystnad däremellan. Totally värdelöst.

Typiskt att det blev idag också, när det var så spännande. I vanliga fall funkar det ju klockrent! Till slut stängde jag av och missade på så sätt de sista 45 minuterna. Hoppas på bättre lycka i morgon.
Då blir det dessutom cykelpendling för egen del.

Cykelmånad, inte rötmånad!

Enligt den gamla bondepraktikan närmar vi nu oss rötmånaden. En period då mjölk och fläskkotletter surnar innan man ens hinner tänka kylskåpsdörr. Förutom detta så innebär rötmånaden en ökad risk för att det ska födas kalvar med två huvuden samt en allmän oro för att allt i tillvaron ska gå överstyr.

Enligt en betydligt modernare kalender än den som styrde bondesamhället går vi nu in i cykelmånaden. En period då tv-apparaten kan konkurrera ut såväl badstränder som halva-priset-på-allt-erbjudanden.

Det är nu som agnar ska skiljas från vete och spurtare från bergsspecialister. Bilder på solrosbemängda fält mot en fond av snöklädda alper, ristas in på våra näthinnor till ackompanjemang av Roberto Vacchis euforiska utrop och Anders Adamsons pricksäkra one-liners.

Det handlar alltså om ett av världens största spektakel Tour de France. I år mer spektakulärt än någonsin. Som vanligt. Allt kan hända och inget är säkert. Förutom möjligen då att Lance Armstrong, den störste av dem alla nu aktiva, meddelat att årets TdF är hans sista för egen del.
röt
På lördag smäller det. Är du med?

Full fart framåt!

Jag är en hobbycyklist. Det är i alla fall så jag skulle definiera mig själv, om jag fick frågan. De flesta med liknande intresse som jag, kanske skulle svara motionscyklist istället.
Som hobbycyklist kan måste man inte träna mot något som helst specifikt mål, har jag kommit på. Man cyklar ändå. Bara för att det är kul. Konditionen och välbefinnandet kommer förhoppningsvis på köpet.

Jag kan också också kosta på mig att ha en egen tideräkning i egenskap av hobbycyklist. Säsongen kan börja eller sluta närhelst det passar.

Jag börjar min högsäsong nu. Vårsäsongen var sisådär, om jag ska vara ärlig. Men från och med nu är det toppen. Det är visserligen på tok för många veckor sedan jag satt på cykeln, men från och med nu är det cykeln som är mitt huvudsakliga transportmedel mellan bostaden i Örebro och byggprojektet i Hampetorp. 40 km enkel resa.

Som en liten stilla uppmjukning inför detta har jag motorcyklat till och från Assen i Holland. Där kördes en VM-deltävling i MotoGP i helgen som gick. Vi var fem kompisar i blandade åldrar och på lite olika motorcyklar som tillbringade en vecka tillsammans på campingplatser och motorvägar.

Det var en fantastisk upplevelse på många olika vis och när vi satt och sammanfattade våra upplevelser några timmar efter att vi promenerat från banan, efter sista loppet i lördags, sa jag att min nästa måste-upplevelse inte kan bli något annat än Tour de France.
Mc-polarna såg lite skeptiska ut till detta, minst sagt.
Får hoppas på att hustrun kanske kan tänkas vilja följa med en sväng till Frankrike nästa sommar...

Som sagt, från och med nu är det full fart framåt som gäller. På racern!

Lat eller smart?

Till och från har jag känt mig lite lätt frustrerad nu under våren. I alla fall under de senaste dryga två veckorna. Dvs under den tid som jag varit här i Kalmar.
Frustrationen beror uteslutande på vädret. Eller snarare kanske på mina klart uttalade olustkänslor inför att cykla i kall snålblåst och regn. Hemifrån Örebro kommer rapporter om kvällscykling i 20 graders värme samtidigt som jag lider av iskall nästipp och oförmåga att sätta mig på cykeln och köra den minsta lilla runda.

Totalt i år har jag inte kommit upp i mer än 45 mil. Det är jättedåligt. Inte minst ur den synvinkeln att jag bestämt mig för att köra RV, Runt Vättern, någon gång strax efter midsommar...
Å andra sidan bestämmer jag ju själv. Har jag inte tillräckligt med träning i benen, så kommer jag inte alls att försöka. Det finns liksom ingen anledning, eftersom jag cyklar bara för glädjen över att kunna cykla.

Ibland tror jag att många av oss motionärer glömmer bort vilka vi är och på vilka villkor vi ägnar oss åt den fantastiska sporten cykling. Förutom att de flesta av oss jobbar och har familjer med allt vad därtill hörer, så blir vi ju oftast väldigt fanatiska i vårt förhållningssätt till cyklingen. Det ska bokas träningsresor och nya prylar. Under veckorna ska det köras kvalitetspass och när helgen kommer så vankas det distansträning, om det inte finns ett lämpligt motionslopp tillgängligt. Eller hur?

Alla känner vi någon, som mitt under den brinnande uppladdningen till Vätternrundan åker på en märklig förkylning. Märklig på så sätt att den aldrig tycks vilja gå över, oavsett vad man stoppar i sig för att ta död på den. Skulle den mot alla odds, gå över, dröjer det inte länge förrän nästa infektion kastar sig över en.

Jag tror inte att man behöver vara hjärnkirurg för att lista ut vad det handlar om. Överansträngning stavas det. Träning är per definition nedbrytande. Det är vilan som bygger upp. Och för att svara mot den ökande belastning som kroppen utsätts för i samband med träning, överkompenserar den under vilan för att den (kroppen) ska vara ännu bättre rustad när nästa kraftansträngning är vid handen.

Ur det perspektivet känns det rätt klokt att bejaka latmasken. Att inte slita ut sig på småvägarnas slakmotor en kylig majeftermiddag när vinden blåser åt alla håll utom dit man ska. Konditionen och styrkan kommer sen, samtidigt med värmen. Då ska jag vara i form för träning. Nu är jag mest i form för promenader med grannen och stillsamma kvällar framför tv:n.

Smart eller lat? -Det är frågan!

Sol, vind och cykling.

Nu i helgen var det dags återse de småländska favoritvägarna igen eftersom jag är tillbaka i Kalmar för en ny jobbperiod.
Lördagsrundan var tänkt att bli en ganska lugn historia. Redan efter 200 meter stod det klart att det skulle bli allt annat än lugnt.
Det blåste nämligen. Rejält dessutom. Under den första timmen var pulsen bara undantagsvis under 90 % av max. Trots att farten lika undantagsvis var över 23 km/h. Stundtals kändes det som att jag fick ta i så att jag blev blå, för att komma framåt över huvud taget. Efter 25 km hade jag fått nog av den iskalla vinden och gjorde helt enkelt en u-sväng och vände hemåt. Jag behöver väl inte säga att det gick betydligt snabbare åt andra hållet ;-)

Efter en stadig söndagsfrukost bestämde jag mig för att Öland fick bli skådeplatsen för den där långa rundan som kom av sig på grund av blåsvädret dagen innan. Solen strålade återigen från en nästan klarblå himmel och gårdagens polarvindar var som bortblåsta (!).

Ungefär samtidigt som jag packade ur cykeln ur bilen blev jag tydligt påmind om den bakomliggande orsaken till att ön är fullkomligt nerlusad med väderkvarnar. Det blåste alltså. Betydligt mer än vad jag hade anat när jag kollade väderprognosen. Men vad fasen? Nu var jag ju här och vägen låg slät och fin framför styret så det var väl bara att köra. Dessutom blåste det ju faktiskt mindre än i går.

För att göra en lång historia kort, kan jag berätta om att mackan på fiket efter drygt 50 km var perfekt. Medvind över Alvaret är en höjdare och motvind över samma Alvar ett riktigt skit. Iskall vind från havet får mina axlar och min nacke att jämra sig mer än nödvändigt och att det doftar ganska intressant från en del kärror som de öländska bönderna kör omkring med så här års.

Sammanlagt resulterade helgens övningar i ungefär 150 km cykling i soligt men aningen kylslaget väder. Och en antydan till något som förmodligen kommer att utvecklas till rejäl träningsverk. Dessutom tror jag att året första cykelbränna är på gång. På näsan!

Igång på riktigt!

Cykelsäsongen 2010 har i och med dagens runda börjat på riktigt. Vi var 64 (!) cyklister som samlades vid Engelbrektsstatyn på Stortorget i Örebro tidigare idag för att tillsammans begå säsongspremiären.
Efter en klar och kall natt började solen värma som på beställning strax före avgång klockan 10.

Även i år tänker jag hänga med lugna gruppen för det mesta. Lugna gruppen är till för dem som vill hålla ett snitt på c:a 24-25 km/h. Ökar farten något så kör vi lika fort som mellangruppen. Den snabba gruppen slutligen, håller en snittfart på drygt 30 km/h.

Tanken är att det ska finnas en passande fartgrupp för var och en.
Det är inte helt enkelt att hålla samman den lugna gruppen från start till mål. För i den gruppen finns så mycket varianter på erfarenhet och kunnande att det täcker in samtliga cykliststadier från nyss avplockade stödhjul (kanske lite överdrivet) till lika nyligen återlämnad tävlingslicens.

Därför var det kanske inte så konstigt att vår klunga sprack itu under den sista milen hem till Örebro. Det är dagar som denna som man tydligast märker den oerhörda skillnaden i rullmotstånd för en racercykel kontra en mountainbike t ex.

Vi körde söderut och ockuperade Sveas Bageri i Kumla för traditionsenlig söndagsfika. Det blev fullt därinne kan jag avslöja. Trots att snabba gruppen avskräcktes av kön med fikasugna cyklister som gick ända ut på gatan, så till den milda grad att man avstod kafferasten för att cykla vidare...

Kul att vara igång igen, nu är det bara att njuta och köra det närmaste halvåret!

Målbild

Nu är den här.
Utomhussäsongen 2010. I alla fall enligt mitt sätt att se det. Trainern är förpassad till ett mörkt och avlägset hörn. Racern väntar på en lättare makeover i form av nya däck, ny kassett och ny kedja. Kanske kan det bli en ny styrlinda också.
Själv har jag projicerat sommarens första stora mål på min näthinna. RV 2010.
Runt Vättern, alltså.

En lämplig dag strax efter midsommar kl 22:00 sker starten i Hampetorp och färden går ner över Borensberg och Skänninge innan rutten blir gemensam med Vätternrundans vid Ödeshög och ner mot Gränna.

Det lär varken bli korv och mos i Jönköping eller särskilt många saltgurkor under den här rundan, men en kompis har lovat att ställa upp med ett lämpligt kök i trakterna mellan Hjo och Karlsborg.

Så ser planen ut. Ungefär 450 km blir det och 24 timmar efter start är jag hemma igen.

Om någon skulle undra (i likhet med de flesta av mina icke-cyklande kompisar), varför jag tänker göra det här, svarar jag bara: Därför att det är så himla kul att cykla!

Sitter just nu och tycker allmänt synd om mig själv på grund av en förkylning som hoppade på mig när jag sov som allra skönast någon gång i natt... Min känsla när jag vaknade och förstod hur det var fatt, var att det var himla olämpligt att bli förkyld just nu. Som om det skulle finnas lämpliga förkylningstillfällen!?!

Men det oturliga i kråksången var att jag så sent som i lördags kände att allt verkligen var på väg åt rätt håll. Jag har till slut fåt min Tacx i-Magic att fungera tillsammans med såväl dator som programvara. Min stackars kropp hade även den börjat inse att trainerpassen inte bara var ett nödvändigt ont, utan faktiskt både roliga och... -Sköna!

Den allra läckraste funktionen (hittills) som jag blivit vän med på Tacxen, är den där man kan lägga in en rutt direkt på Google Earth och sedan köra den med backar och allt.

I lördags bar det alltså av genom de västra delarna av Örebro och ut mot Garphyttan och Ånnaboda via Frösvidal. Grannen (som inte är cyklist) och tillika hyresvärden, anser att jag passerat alla gränser för nördighet och galenskap, samtidigt som han nog är lite nyfiken på vad jag sysslar med bakom allt immigare fönsterrutor...

Lördagens pass var det absolut bästa sedan jag packade upp prylarna för knappt tre veckor sedan och idag var det alltså tänkt att bli en uppföljare.

Det blev honungsvatten, citron och en blogg istället... Men snart sitter jag på racern igen på väg mot nya sköna mål (the map is the limit). Oavsett hur mycket det snöar ute!

Första veckan...

Då är första veckan av trainersäsongen avklarad. Den kan sammanfattas med fyra ord så här: Jobbig start, lugnare fortsättning.
I och för sig så var det kanske inte så konstigt att det kändes i början. Jag hade ju inte suttit på cykeln sedan den 20 september, vilket baken inte var sen att påpeka! Även axlarna stämde in i klagokören efter ett tag, men det blev i alla fall 36 km i Flanderns backar innan såväl jag som trainerprogrammet gav upp. Jag kör numera med en Tacx I-magic och tillhörande programvara TTS2, vilket har medfört en del mekande med videocodec:ar och annat småkul (not!)...

Efter några dagars flitigt pillande verkar det nu som att det fungerar som det var tänkt. Båda mina två filmer (Flandern Runt och Amstel Gold Race) fungerar i stort sett felfritt och jag har även lyckats programmera in (och kört) ett fungerande intervallpass. Nu återstår bara att synka TTS2 med min Garmin Edge så kan jag träna i Ånnabodabacken också. I Kalmar!

Ambitionen är i alla fall att få rejäl fart på dököttet och därmed ha klivit upp en nivå jämfört med tidigare år, när det blir dags att lufta racern på torra och solvarma vårvägar...

Tillbaka i sadeln!

Det är i skrivande stund tidig lördagmorgon. Jag stter återigen i mitt lilla kök i det gula huset i Kalmar. Det är fjärde året i rad som jag tillbringar större delen av våren här. På måndag drar den egentliga anledningen till min Kalmarvistelse igång på fullt allvar.
En ny termin drar igång på Linnéuniversitet i Kalmar (fd HIK) och med det dags för mig att återigen få undervisa blivande journalister i radioproduktion.

Samtidigt utgör det här även starten på cykelsäsongen 2010. Under hösten som gått har mina möjligheter till träning varit starkt begränsade. Till stor del beroende på att jag ägnat den mesta vakna tiden till att bygga på ett hus. Utom på onsdagarna, då det varit spinning tillsammans med polarna i Örebrocyklisternas klubblokal.

Men nu är det alltså trainersäsong igen. Äntligen! Cykeln, trainern och datorn står uppställda i vardagsrummet, fläkten är inkopplad och musikspelaren laddad med musik.
Idag blir det en runda i Flandern. En lugn runda i Flandern, kanske jag ska tillägga. För nu var det länge sedan jag satt på cykeln. Så pass länge sedan att det inte är säkert att kroppen är lika sugen på cykling som hjärnan...

Välkommen till cykelsäsongen 2010!

Cykelmässa i Jönköping

Då är det väl dags att skriva lite igen. Eftersom större delen av hösten har handlat om andra aktiviteter än cykling, har det inte funnits särskilt mycket att rapportera om, känner jag. Men nu har jag i alla fall något...
Cykelmässan i Jönköping alltså.

Jag tyckte att det var en ganska stillsam mässa i år. Färre utställare och även färre besökare. Kändes det som i alla fall. På nyhetsfronten handlade det mesta (som visades alltså) om olika varianter av hjul. Alla uppfinner det igen och igen... Carbon ska det vara och runt 10.000 kronor styck ska de kosta...
Färglada alternativt helvita enpetare (single-speed) var en annan trend liksom färgranna racercyklar. Det verkar som om rött kommer starkt nu...
Det var väl vad jag hittade. Förutom diverse olika varianter på smarta kläder som ska se till att man varken blir svettig eller regnvåt. Fan tro´t!

Fast det roligaste var självklart alla cykelbekanta som jag sprang ihop med. Allt ifrån timmarna i minibussen med Kumla CA till fikasnack i cykelklubens traditionsenliga soffa...
Inspirerad av alla mötena har jag nu också bestämt mig för hur genomförandet av min egen vätternrunda " Runt Vättern" ska gå till. Men det ber jag att få återkomma till, om inte allt för länge!

Fransk cykelhumor när den är som bäst!

Fejkat eller ej (fast jag tror att det är på riktigt), så är det här riktigt kul!!!
http://www.break.com/index/one-man-tour-de-france-prank.html

Blåsig söndagscykling.

Solen sken och vinden ven. Så skulle man kunna sammanfatta Örebrocyklisternas distansträning den 30/8. Vi var runt 20 cyklister som trampade iväg från Stortorget samtidigt som Nikolaikyrkans klockor dånande förkunnade att klockan var tio.

Morgonen var ganska blåsig, men med lite tur skulle vi i alla fall klara oss från regn. Turen gick västerut via Garphyttan och Lanna till Viby krog för fikastopp, via Fjugesta och Vretstorp.
Själv agerade jag vägvisare åt cruisinggruppen, så vi körde till Fjugesta via gamla E 18.

Blåsigt som sagt, men annars ganska behaglig temperatur att cykla i.
Som vanligt hade vi det väldigt trivsamt i vårt lugna tempo. Både snack och skratt hann vi med innan fikat i Viby.
Och när vi sedan styrde kosan åter mot Örebro kunde alla känna sig jättestarka tack vare en medvind som hette duga!
Roligast med hela dagen var i alla fall att B dök upp igen. Han kraschade mycket olyckligt i början av juni, mot en stolpe vid en vägbula i Nora. Cykeln blev skrot och själv hamnade han på Lindesbergs lasarett med nyckelbensbrott och diverse blodutgutningar.
Nu dök han upp på Stortorget igen, med ny cykel och allt. Och det kändes jättekul!

Att han sedan fick en punka redan efter 10 minuter, var kanske mindre kul. Men det löste sig såväl enkelt som galant och resten av rundan var en ren fröjd. Trots motvind här och där!

På trötta ben

I går (tisdag), var det äntligen dags att sätta sig på cykeln igen, efter förra veckans vandring mellan Långe Jan och Långe Erik på Öland.
Jag har bestämt mig för att cykelpendla så mycket som möjligt till vårt husbygge ungefär 4 mil utanför Örebro. Och tisdagen var alltså första lämpliga dag.

Den första biten genom stan var väl så där lagom rolig. Galna kamikazecyklister med tomma barnstolar och fullpackade cykelkorgar for som torra skinn genom gatukorsningar och rondeller, så killen på racern tog det väldigt, väldigt lugnt.
Dessutom tyckte inte hans ben att cykling var "the shit" som man säger på nusvenska.

Men väl utanför stadens hank och stör vaknade både jag och benen till liv och plötsligt så kändes det bara helt rätt att sitta på cykeln igen. Morgonen var ganska sval men solen sken och musiken i lurarna var helt perfekt. Och innan jag visste ordet av (typ), så var jag framme.

Ute vid huset ägnade jag dagen åt att flänga upp och ner på taket samt att stå i konstiga ställningar och måla.

När det drog ihop sig till hemfärd blev jag plötsligt skeptisk till min idé om cykelpendling. Med ens kände jag mig ganska trött. Benen hade förvandlats till två stubbar av allt klättrande och sinnet var tungt. Men det fanns ju inte så mycket annat att välja på, än att byta om till cykelkläder och trampa hem. En macka med mjukost och en näve jordnötter senare, satt jag på cykeln igen.

Första biten var hemsk. Benen värkte och jag gnällde tyst för mig själv. Efter drygt två kilometer kommer en nerförsbacke. När backen planat ut märkte jag att det faktiskt gick att trampa på rätt bra, trots att benen kändes som de gjorde.

Då så, tänkte jag. Då är det väl bara att trampa på. Kan jag hålla den här farten så blir ju pinan kortare i alla fall. Och det märkliga var att det gick att hålla hyfsat bra fart, trots att benen kändes helt stumma. Kändes stumma, alltså. Men de var nog inte det i alla fall.

När jag kom hem kollade jag min Garmin. Den visade ett snitt på 29,2 km/h. De första 33,5 km, innan jag kom in i stadstrafiken, hade gått med ett snitt av 30 km/h!

Jag var tydligen inte så slut som jag trodde och benen inte riktigt lika döda heller...

Rekordslaktarens återkomst

Idag var alltså dagen då backen upp till Ånnaboda skulle få sig en överhalning som den sent skulle glömma. Eller rättare sagt, så skulle jag cykla upp för den på kortare tid än förra gången. Betydligt kortare tid till och med.

Sist det begav sig så hade jag ju bestämt mig för att segra eller dö. Och efter att ha placerat mitt liv i backgudens hand och sagt "take it or leave it" så var det ju gasen i botten och blodsmak i munnen som gällde. Med resultat att jag slog mitt förra rekord med 1 (en) sekund. Jag var ju inte helt nöjd med det resultatet, om jag säger så. Hade typ, förväntat mig mer.

Men det var då. Tillbaka till nuet!
Själva cyklingen till backens fot i Garphyttan genomförde jag på ett exemplariskt vis. Inga galna omkörningar av traktorer med släp, inga meningslösa jakter efter ingenting i slakmotorna... Kort sagt, jag körde i ett lugnt och fint tempo utan att antränga mig speciellt mycket. Krafterna skulle ju användas i b a c k e n

Några sekunder efter att jag kommit iväg från övergångsstället som markerar starten bestämde jag mig för att bejaka glädjen istället för smärtan den här gången. Jag tänkte att det skulle vara ett smart sätt att hushålla med krafterna, så att jag skulle ha lite kvar att trycka i med över de mindre branta partierna.

Solen sken och backen väntade tålmodigt på mig där jag kom farande in i den första branten. Med flit hade jag undvikit att kolla på klockan vid starten, bara för att jag inte skulle bli stressad av att se om jag låg före eller efter mitt tänkta rekordschema. Jag tittade på blommor vid vägkanten istället.

Efter ett oräkneligt antal rödklöver och några utblommade prästkrageliknande saker passerade jag den gamla kanoten som någon glömt i slänten till höger om vägen. Hur fasen kan man glömma sin kanot här, mitt i en uppförsbacke i skogen tänkte jag och gladdes över att luften var varm och skön att andas idag. Den innehöll säkert mycket syre också, efter åskskuren någon timme tidigare.

Nu var det bara den allra sista biten kvar. En vänstersväng innan älgskylten och så en spurt. Swisch, swosch tjohej! Pip. Uppe!

Jag drog i mig några rejäla slurkar vatten och kollade min Garmin.
-Nu ska vi se Lap 2... Men hallå, 12:55. Det är ju för sjutton 20 sekunder långsammare än sist!

Under nerfärden försökte jag analysera debaclet. Men gav upp efter bara någon minut. Jag kom liksom inte fram till något. Det tog 20 sekunder längre tid. Och?

Det kan ju ha berott på vad som helst. Att de där 10 vändorna i Klevsbacken i lördags satt kvar i benen på nå't sätt eller det faktum att jag inte hann äta någon vettig lunch, eller... Äh, skit samma. Jag valde glädje framför smärta, så jag är nöjd!

Faktiskt mer nöjd idag, än när jag slog rekordet med en sekund förra veckan.
När jag kom hem sedan och kollade på alla siffrorna, visade det sig att dagens runda var längre än den förra (beroende på ett annat vägval), hade genomförts med en lägre snittpuls och i en högre hastighet totalt, än förra gången.

Så även om det nu står 1-1 i kampen mellan mig och backen, så känns det i alla fall som att det var jag som vann idag!