Flyg fula förkylning, flyg...

I ärlighetens namn så kändes det längre. Det var först när jag kollade almanackan som jag såg att det var drygt två och inte drygt tre, veckor sedan jag cyklade senast. En snabbt uppdykande förkylning som absolut inte hade hade någon brådska att stöka över sitt smutsiga värv, var det som satte cyklingen på vänt.

Jag är aldrig så sugen på att cykla som när jag är sjuk. När någonting är som mest onåbart, det är då man vill ha det som allra helst. Det gäller allt.

Hur illa det var ställt med cykelsuget insåg jag nog först häromdagen då jag kom på mig själv med att surfa runt på olika cykelsidor och kolla på sadelstolpar!

I går kväll fick det vara nog! Visserligen känns skallen fortfarande mer än lovligt full med snor och slem och kroppen segare än innehållet i en kylskåpskall sirapsflaska men någon gång måste man faktiskt sätta ner foten och säga stopp!

Flyg fula förkylning flyg... och den fula förkylningen hamnade i alla fall i skuggan av nypumpade däck och kortbrallor.

Förutom den något kylslagna och regniga söndagscyklingspremiären med Örebrocyklisterna i början av april så kändes gårdagkvällens tur som årets riktiga jungfrutur. Dels beroende på vädret (solsken och 17 grader varmt säger man inte nej till i april), dels också för på att det var dags att prova ÖC:s nydesignade ställ in action. 

När jag rullade iväg längs med 52:an med vinden i ryggen och siktet inställt på Vingåker via Läppe, var det också nypremiär av ett helt annat slag. Det var nämligen ungefär tre år sedan jag körde på de här vägarna senast. Snacka om hemkänsla att få börja tampas med långtradarna igen!

Sedan racern ställdes in i vinteridet har en del hänt med dess ryttare. Närmare 6 kilo dödvikt har försvunnit, till stor del tack vare godisstoppet som infördes förra sommaren. Förutom att kroppen rent utseendemässigt ser aningen mer slimmad ut så var det en påtaglig fysisk effekt som jag inte var riktigt beredd  på. Nämligen att det plötsligt var väldigt bekvämt att köra med händerna i bocken. Tidigare gjorde jag det bara när jag var absolut tvungen pga motvind eller liknande. Nu sökte sig händerna dit gång efter annan av inget annat skäl än att det var bekvämt.
Ingen mage som lårens översida behövde krocka med längre!

Att det gått några veckor sedan senaste cyklingen kändes i benen på slutet. De sista backarna/slakmotorna innan den avslutande utförsrullningen ner mot Hampetorp var surt sega. Fast allt annat hade i och för sig varit konstigt. Fortfarande lite snorig kan jag i alla fall konstatera att cykelsäsongen 2011 nu har börjat på riktigt. 
Vete katten om jag inte ska skaffa mig en ny sadelstolpe förresten...

Cykelradion avsnitt nummer sex!

Nu har vi fått ur oss ett nytt program, Anders Adamson och jag.
Leveranstiden blev lite längre än vad vi önskat men nu är det klart i alla fall. I det sjätte programmet (inspelat på en brandstation, av alla platser) bjuder vi på godbitar för såväl mtb-cyklisten som den som helst cyklar på asfalt. Vi tar reda på hemligheten bakom succéloppet Cykelvasan, får tips om hur man bäst sitter på en mountainbike samt kollar upp vad en randonneurcyklist egentligen har i sin sadelväska. Det blir också stiltips för den som vill se snygg ut på vägarna i vår. Bland annat.
Du hittar programmet här: cykelradion.se Bara att ladda ner eller streama!

Vår i luften. Bland annat.

Solsken, gott om plusgrader och en helt ledig lördag... Hur var det man gjorde nu då? Det känns som om det var väldigt länge sedan utomhuscykling, på något så när ren och torr asfalt, stod på schemat. Men jag hittade till slut såväl cykelbrallorna med långa ben som solbrillorna.
Planen var att cykla lugnt och stilla och njuta av våren. Den tänkta rundan skulle bli ungefär 40 km. 



Med en fylld vattenflaska på ramen och en bit ost (!) i ryggfickan bar det så iväg på singelspeedcrossen. Det är fortfarande för mycket grus på vägarna för finracern känns det som. Motvind ut och medvind hem räknade jag raskt ut att det skulle bli när jag såg flaggorna vaja utanför vandrarhemmet Svanen några hundra meter efter start. 
Vinden var absolut kyligare än vad jag räknat med, så jag hade mina funderingar inledningsvis om huruvida jag klätt mig för dåligt. Men efter fem-sex kilometer kunde jag konstatera att jag hade på mig precis lagom mycket kläder.


Bara det är ju en höjdare i sig; att slippa klä sig som en michelingubbe när det ska cyklas. Det har varit för mycket av den varan alldeles för länge nu!

Något som slog mig när jag trampade ut ur Kalmar på väg mot Lindsdal, var hur naturligt det känns att cykla utan växlar. Jag har ju kört på min ss-cross till och från jobbet varje dag sedan i början av januari så nu reflekterar jag inte längre över att det inte går att byta till en tyngre eller lättare utväxling. Och de där breda, nabbade däcken som rullade så trögt i jämförelse med racerns tumsmala, stenhårda gummikorvar, verkar ju inte generera något rullmotstånd alls. I alla fall inte i förhållande till dubbdäcken som åkte av häromveckan! 



Bäst som jag susar fram i motvinden mellan kyrkor, hästgårdar och en och annan stavgångare drabbas jag plötsligt av en insikt. Insikten av att det fortfarande är mars och att det snöade ihållande så sent som igår. För just där landskapet övergår från öppet till skog tog våren slut. Framför mig hade Kung Bore upprättat en vägspärr. För att passera skulle man kunna visa upp dubbdäck. Det kunde inte jag så det var bara att vända efter 19,4 km. 

Med solsken i blick och vinden i ryggen gick hemfärden som en dans. Fast det är klart. En hoj med utväxlingen 42-18 har ju sina begränsningar när det ska bombas på i medvinden. Men 35 km/h kom jag i alla fall upp i på några ställen. Fast då fick jag veva på friskt.



När jag sedan svängde in på gatan som leder hem såg jag att det fattades en bit för att det skulle bli 40 km, vilket var målet, varför det blev några extravarv runt kvarteret. Det gäller ju att nå sina mål...
Och vem vet? Med det här vädret kan det nog bli en sväng i morgon också!

Öijer: Live stream Milano - Sanremo

Först ut en sväng på ss-crossen i solskenet, sedan detta:
Öijer: Live stream Milano - Sanremo: "Sändningen startar 14:30, så skynda dig hem efter Svenska Skidspelen och prova någon av dessa länkar: Milano - Sanremo Milano - Sanremo Mil..."

Många trappsteg blev det...

Då och då händer det att mina icke-cyklande kompisar ifrågasätter mitt cykelintresse. Förutom att de tycker att det verkar helt galet att cykla flera mil i sträck (!) är de också ganska övertygade om att det inte är nyttigt, på något enda vis, att "hålla på så där".
Det sliter på kroppen, är en vanlig kommentar. Liksom den där om att det skulle vara ett utslag av någon slags åldersnoja och därmed att betrakta som något övergående.

Under helgen som gick har jag varit flyttgubbe. Otaliga kartonger,möbler och grunkor skulle förpassas från tredje våningen till ett lastbilsflak. Ett lass på fredagen, ett på lördagen och så ett avslutande på söndagen. Sa jag att det inte fanns hiss?
57 trappsteg enkel resa...
Ibland känns det rätt gott att ha bra kondis! Och inte blir det sämre av att veta varifrån den kommer!

Dagen när jag blev en fd proffscyklist.

Om man vill att det man håller på med ska uppmärksammas av den lokala tidningen, finns det flera olika metoder man kan använda sig av. Ett väl underhållet personligt kontaktnät, är ett sätt. En annan metod, som oftast funkar utmärkt oavsett om man känner någon på tidningen eller ej, är att skicka ett pressmeddelande.
Med några tydligt formulerade meningar berättar man vad det är man vill ha förmedlat. Eftersom tidningar jobbar utifrån perspektivet att det som publiceras ska ha både ett nyhetsvärde och vara intressant för läsekretsen, får man tänka till lite när man formulerar sitt pressmeddelande. Man ska vidare ha i åtanke att det är ganska många pressmeddelanden av olika slag som landar i redaktionens inkorg en vanlig dag.

Kort, koncist och tydligt är ledorden. Längst ner i pressmeddelandet har man en text som berättar vem som är avsändaren och hur och när man kan få kontakt för eventuellt ytterligare information.

Häromdagen skickad jag ett pressmeddelande till tidningen Barometern, bara för att berätta att vi på cykelradion.se gjort ett reportage om projektet Kalmar cykelstad.  Tanken med detta var ju såklart att det skulle skrivas en notis i tidningen om detta. -Vilket också skedde. Redan efter ett par timmar fanns en liten artikel att läsa på deras hemsida.

Att artikeln sedan inte blev 100% korrekt i alla stycken är smällar man får ta. Liksom att man lyckades blanda ihop begreppen en aning från den där avslutande faktarutan.

Till exempel användes innehållet i den här meningen:  
"Cykelradion görs av Anders Adamson, expertkommentator på Eurosport och fd professionell cyklist,  och Tomas Jennebo, radiojournalist och lärare i medieproduktion vid Linnéuniversitet i Kalmar."
till följande sammanfattning: 
"Det är redaktörerna Anders Adamson, sportkommentator på tv-kanalen Eurosport, och Tomas Jennebo, före detta professionell cyklist, som via webbradion ska följa arbetet med att göra Kalmar till cykelstad."

Hursomhelst, all reklam är bra reklam och nu vet alla att jag varit cykelproffs. Det har ju stått i tidningen!

Här är länken: http://tinyurl.com/6hec7xc

Kors och tvärs i Kalmar [eller: 500 meter bort, 22 km hem].

Även i Kalmar var söndagsmorgonen riktigt kylslagen. Men vacker. Eftersom givaren till utomhustermometern sitter rakt åt söder, gick den ganska snabbt från minus till plus i solskenet under förmiddagen.
Jag hade inte planerat någon cykling idag, skulle sitta inomhus och jobba hade jag tänkt. Möjligen att det skulle kunna bli en timme på trainern lite senare...

Strax före tolv kände jag att det inte höll längre. Jag har visserligen en rejäl hög med jobbrelaterade grejer att beta mig igenom, men i det här solskenet? Not!

En liten sväng till återvinningscentralen med de senaste veckornas samlade morgontidningar fick det bli. Grannen/hyresvärden som satt och fikade i det soliga lähörnet varnade mig för kylan när han såg att jag tog cykeln.
-Jag ska inte långt, sa jag och pekade på bunten med tidningar.

Till återvinningscentralen är det bara femhundra meter, så en liten extrasväng kunde jag väl ändå kosta på mig när jag i alla fall hade släpat mig ut.

Till Lindsdal och tillbaka blir ungefär två mil. Det kan vara lagom. Dessutom skulle jag få medvind hela vägen hem igen. Efter drygt tre kilometer hade jag ingen känsel i fingrarna (varför tog jag de tunna handskarna, de funkar ju inte under fem grader varmt?) och beslöt mig för att strunta i hela projektet och köra hem. Fast en annan väg än den jag kört dit. Någon slags värdighet har man ju i alla fall (kör man samma väg tillbaka, blir det ju per definition ingen runda)!

Efter några minuter i medvinden började jag tycka att det var dumt att jag vände, så farligt var det ju inte. Jag kör helt enkelt en lite vidare sväng tillbaka än vad jag först tänkt mig. Tramp, tramp. Sedan var jag tvungen att ta reda på vart man kommer om man kör rakt fram i den där korsningen där jag annars alltid svänger vänster.

Nya korsningar och nya vägval dök upp. Nu cyklade jag runt i för mig helt okända delar av Kalmar. Men fortfarande på hemväg. Fast åt fel håll. Men det gjorde ingenting. Värmsystemet i kroppen hade kommit igång ordentligt och jag kände mig barnsligt glad över att vara ute och cykla utan mål mitt på blanka söndagen.

Nu hade jag i och för sig ett mål för min färd. Nämligen att ta mig hem.
Fast i det här fallet så var vägen allt. Särskilt som jag bestämde mig för att jag inte fick cykla samma väg två gånger åt samma håll. Lyckades nästan. Blev tvungen att varva på en 200 meter lång sträcka på ett ställe. På ett annat tvingades jag vända tillbaka en kort bit. Beroende på att det låg en skola i vägen och att gatan just där blev enkelriktad.

Förutom det så gick det som tåget. En dryg timme och 22 kilometer senare var jag tillbaka på Ängö igen. Fulltankad med solsken och frisk luft och med den goda känslan av ett rent miljösamvete, som följer på en lyckad turné till  återvinningsstationen. Typ.

Vintercyklisten.

 [Den här texten har jag lånat av mig själv, från en annan blogg, för ett par veckor sedan. Eftersom den handlar om cykling, rewritar jag den även här]

Vattnet på Bjelkegatan har ingenstans att ta vägen. Inte jag heller. Det är bara att åka med. Så länge färden går rakt fram är det inga problem, det är när jag kommer fram till vandrarhemmet Svanen, som det blir knepigt. Det är då jag måste ta mig ur den vattenfyllda isrännan och hitta ett nytt spår som kan leda mig norrut. Till jobbet.
Men det går det med. Underlaget växlar mellan stenhård vattenblank is och smutsig sorbet, uppblandat med stenflis.

Då och då kränger cykeln till och jag vrider instinktivt fötterna i sidled för att koppla loss skorna från pedalerna. Varje gång jag gör det inser jag att det förmodligen ser aningen korkat ut. Om nu någon skulle hinna uppfatta den subtila skillnaden i fotens position från en sekund till en annan. Skorna sitter nämligen inte fast i pedalerna när jag är ute och cyklar nuförtiden. Det är bara att ta bort foten, om det skulle behövas.

Jag har nämligen monterat av stålkorgarna med tillhörande remmar från pedalerna, eftersom mina vinterskor är för grova för att få plats annars. De senaste fyra åren har jag annars inte cyklat en meter utan att fötterna har suttit fast i pedalerna på olika sätt. Antingen på racern med SPD-SL eller på någon av mina andra cyklar där man helt sonika spänner fast pjucken i pedalerna med remmar. Det är när man kör med det förstnämnda systemet som man måste vrida hälen utåt för att kunna klicka loss foten ur pedalen.
Det som blir så lustigt nu, är att jag tror att jag sitter och kör med mina racerskor/pedaler bara för att jag inte känner trycket av någon rem på ovansidan av foten. Och därför tror att jag måste vrida loss fötterna från pedalerna.

Det är medvind längs Ängöleden för ovanlighetens skull. När jag kommer till den första tunneln under vägen på vänster sida (där jag normalt svänger ner) bestämmer jag mig för att njuta av fartens tjusning lite till och fortsätter rakt fram ytterligare några hundra meter, till tunnel nummer två. Precis i själva tunnelnerfarten dyker issörjan upp igen och det gäller att sikta rätt med framhjulet. Här vill jag varken få hjulsläpp eller behöva bromsa.

Tvåhundrafemtio meter och ett par skarpa svängar senare parkerar jag i cykelstället utanför entrédörren, tar av mig hjälmen och kliver upp för trapporna och öppnar till mitt kontor. En knappt två kilometer lång cykeltur till jobbet är avklarad. Resan är så kort att det nästan känns dumt att cykla. Därför kör jag fram och tillbaka på lunchen också. Av den enkla anledningen att det är så roligt att cykla.

Nu har vattnet på Bjelkegatan frusit till is.

Cykelradion avsnitt nummer fem!

I det femte avsnittet bjuder vi på en exklusiv intervju med förbundskaptenen för herrlandslaget i landsvägscykling, Glenn Magnusson samt en uppdatering från vår egen randonneurcyklist Marie Inkinen. Vidare tar vi en titt på Kalmar kommuns nystartade projekt för att öka vardagscyklingen i staden och mot slutet av programmet ska det handla om cykling inomhus. I vardagsrummet! Men vi börjar som vi brukar, med uppsnack på fiket redaktionen. Trevlig lyssning önskar Anders Adamson och Tomas Jennebo. www.cykelradion.se och hör sen!

En semla är en semla. Eller?

Mannen på bilden äter en temla!

Var på Princesskondtoriet i Örebro tillsammans med Anders Adamson tidigare idag. Vi har tagit för vana att spela in delar av cykelradion där. Ett konditori är i mångt och mycket en perfekt plats för just en sådan verksamhet.
Där finns förutom kaffe och ett oändligt utbud av tilltugg, en skön miljö och en avspänd atmosfär. Dessutom blir det (oftast) ett ganska sjysst bakgrundsljud.
Anders hann lite före mig till vårt redaktionsmöte idag. När jag dök upp hade han redan tagit plats och försett sig med en rejäl mugg med kaffe. Och en semla!

Jag fick stå och vänta några minuter innan det blev min tur att beställa så det var gott om tid att fundera över de olika varianter av godsaker som låg där bakom diskens lite lätt välvda glas. 
När det så var dags att skrida till verket hörde jag mig själv formulera den aningen osäkra beställningen: Jag funderar på en semla... kanske.

Damen vid kassan sa då att det fanns ju mycket annat att välja på. Som bananbakelser till exempel. Eller varför inte en blåbärsbakelse? Blåbär, gele, grädde/vaniljkräm och lite annat smått och gott på en frasig botten...

Jag lät blicken flacka mellan semlorna, blåbärsbakelserna och den ensamma bananbakelsen. Hon, kassakvinnan alltså, såg min villrådighet och klämde i med ett "bakelserna är väldigt fina och semlor kan man ju faktiskt äta närsomhelst..."

Det avgjorde saken. Don efter person, jag tog en blåbärsbakelse.
Sedan börjde vi jobba med det femte avsnittet av cykelradion.se!

Resultatet av vårt möte på fiket kan du ladda ner till din dator om ungefär en vecka, runt den 12-13 februari.

Gratis är gott!

Att någonting är gratis, behöver inte samtidigt betyda att det är bra. Men inte minst internets framväxt har gjort att vi ändå har vant oss med att det finns väldigt mycket som både är bra och kostar noll.

Urban Velo är ett sådant exempel. Jag ramlade på denna gratis pdf-tidning av en ren slump (via iTunes) och passar härmed vidare till den som vill.
Du hittar samtliga utgåvor, som du kan ladda ner utan att behöva andas vare sig e-postadress eller inlogg, här: http://urbanvelo.org/download/
På själva hemsidan, som även den är väl värd att bokmärka, hittar du allt möjligt från produkttester till lustiga videos. Rekommenderas!

Vintercykling i Kalmar

I morse var det riktigt kallt att cykla till jobbet; minus 13 grader. Det bet rejält i kinderna. Å andra sidan slipper man flugor på tänderna!
För ler, det gör jag hela tiden. Av det enkla skälet att det är så kul att cykla. Trots det isiga, snudd på livsfarliga, underlaget och de elaka vindpustarna som sveper ner genom Kalmarsund och sprider sig in mot land just där jag har min dagliga pendlarsträcka.

Fram till häromdagen kände jag mig helt dyngsäker när det gällde greppförmågan hos mina dubbdäck. Men så blev det en marksyning hux flux när jag skulle ta nittigraderssvängen ut från jobbparkeringen och upp på cykelbanan. Tjoff, pang!

Det är aldrig kul att vurpa. Fast just den här vurpan tror jag hörde till de snyggare. Framhjulet liksom bara försvann åt höger och då fanns det inget att göra. Utom att gilla läget och låta sig förpassas till Terra Firma medelst platt fall.
Smällen mot backen blev ganska mjuk. Inte minst därför att farten var låg och marken istäckt och helt friktionsfri. Inga kroppsdelar stack ut vid landningen utan krafterna kunde fördelas ut över i stort sett hela min vänstra sida.

När jag sekunderna senare åter satt på sadeln var det med en viss stolthet jag kunde konstatera att jag kraschat, hasat och rest mig med ungefär samma lätthet som när jag var barn och cykelvurpor mer eller mindre hörde till vardagen.

Det kanske var ren tur, men just då kände jag mig rätt spänstig och vältränad på något vis. Och även om jag inser att det faktiskt finns lägen där inte ens två fulldubbade cykeldäck av bästa märke klarar biffen, så fortsätter jag glatt att cykla över isvallar och knaggel under mina dagliga turer till och från jobbet. Men jag är ganska ensam cyklist numera på min väg. Oavsett om det är en eller tretton minusgrader.
Därför är det bara att hoppas att rapporterna om annalkande mildluft stämmer. Så att naturen kan göra det som människan tydligen inte förmår. Få fram asfalten. För den är helt under isen. En dryg decimeter noga räknat.

Då tror jag att vardagscyklisterna vågar sig ut på banan igen!

Fyran ute nu!

Nu har Adamson och jag lyckats tota ihop ett fjärde cykelradioprogram. Den här gången handlar det till stor del om den kommande tävlingssäsongen. Och så fortsätter vi att följa Marie Inkinens väg till Paris-Brest-Paris. Bland annat...

http://cykelradion.se

Joyride!

Äntligen blev den av. Svängen med cykeln. Förutom att det har varit lite väl kallt (under tio minus är för mycket för mig), har olika former av arbete omöjligjort cykling under den senaste tiden. Men så idag blev det äntligen av. Fyra minusgrader och lätta snöflingor som virvlade i vinden utgjorde den vädermässiga inramningen. En ganska sliten kropp med en halvt sönderstressad knopp, bidrog jag med.

Vägarna över skogen bort mot Östantorp och Ingvaldstorp var perfekta. Stenhårda vintervägar med ett tunt lager gnisslande nysnö överst. En tunn reva i molntäcket lät den lågt stående solen svepa ner mellan granar och snödrivor och måla alla skuggor blå.

Själva cyklingen var en befriande upplevelse. Varken pulsband eller cykeldator fanns med på den här turen. Bara en flaska vatten som frös i munstycket efter en dryg timma. Jag hade heller inte planerat exakt hur jag skulle köra, utan det fick bli som det blev i korsningarna.

Därför vet jag ingenting om hur fort eller långt jag körde. Inte heller ett skvatt om pulszoner eller kadens. Jag körde bara som det kändes bra. Och det gjorde det så till den milda grad att jag på allvar funderade över om jag inte ska göra mig av med alla de där mätarna till nästa lvg-säsong!

Visst, det är kul att mäta, registrera och logga, det är det... Men samtidigt så börjar i alla fall jag blanda in så  mycket annat i mina tankar då, så att den rena upplevelsen av att susa fram på två hjul, blir liksom inte på riktigt. Det är för många intryck som ska sorteras och bearbetas av hjärnan hela tiden, kan i alla fall jag känna.

Nu fanns inget annat att göra än att bara cykla. Cykla och låta tankarna löpa (!) bäst de ville. Och det blev i all sin enkelhet till en fantastisk upplevelse. Nära naturen och nära självaste självet. Med både hjärtat och hjärnan på samma våglängd som själen, på något sätt. Ursprungligt och med den väldigt bestämda känslan av att jag cyklar för att det är så himla roligt. Eventuella konditionsförbättringar och andra hälsoeffekter man ju på köpet. Även om jag inte har en aning om vilken snitthastighet jag höll, eller ens vet hur många kilometer rundan var.

Det enda jag med säkerhet har koll på, är att klockan i köket var 20 minuter över ett, när jag körde iväg och fem minuter i tre när jag var tillbaka hemma igen. Samt att jag var gladare, piggare, luftsköljd och mer kreativ när cykelturen avslutades.

Det gäller att inte glömma det viktigaste:
-Att det är så himla roligt, att bara cykla omkring!

Cykelradions nya program ute nu!

Vi lovade att vara tillbaka med cykelradions nästa program före jul. Här är vi nu. Med ett pinfärskt helgspecial som innehåller såväl diverse cykelprat som konkreta tips på såväl sista-minuten-julklappar som böcker och filmer att roa sig med när vädret inte riktigt visar sig från sin allra bästa cykelsida. En intervju med randonneurcyklisten Marie Inkinen om hennes satsning inför Paris-Brest-Paris i augusti 2011 blir det också. Liksom ett snack med örebrocyklisternas Börje Ericzon som reder ut begreppen och förklarar vad ett brevet-lopp egentligen är för något.
God Lyssning!

http://cykelradion.se och hör sen!

Spurtar!

Så har ännu en vecka gått. Cyklingen är på sparlåga till förmån för husbygget som är inne på själva spurten. Förhoppningsvis kommer verktyg, stegar och målarburkar att ha bytt plats med de i garaget förvarade möblerna innan nyår.
Känns nästan lite märkligt att fundera över hur mitt liv kommer att te sig då. Att plötsligt ha tid över till annat. Som att umgås med vänner lite mera spontant, kunna sitta i bästa fåtöljen och läsa en bok, göra ingenting och sist, men inte minst, cykla.

De här två åren som har gått sedan vi fick vårt bygglov beviljat har verkligen varit speciella. I stort sett allting har kretsat kring bygget. Först med all planering och sedan med det rent handgripliga. Det mesta har vi gjort själva. Från att ha rensat tomten från träd, buskar och sly, till att bygga mellanväggar, montera kamin med skorsten, bygga badrum och allt däremellan. Just nu pågår arbetet med att våtslipa de hemmagjorda betongbänkskivorna.

Kanske bäst att lägga till att allt det arbetet har varit roligt att genomföra. Det är ju onekligen ganska tillfredsställande att se ett helt hus ta form framför en egna ögon och veta att man gjort det själv!

Det känns hursomhelst otroligt skönt att det närmar sig slutet och jag ser verkligen fram emot den första byggfria dagen. Hur jag efter en frukost i lugn och ro framför brasans sken, endast har att ta ställning till om det blir en sväng på cykeln längs de nyplogade småvägarna söder om riksvägen, eller om det är skidorna som ska plockas fram ur sin snart treåriga karantän.

Nog om detta. Bäst att sätta fart. Slipning av betongskivor är faktiskt ganska kul. Dessutom inte mer intellektuellt krävande än att jag hinner fundera färdigt på en grej som jag ska göra till nästa program av cykelradion!

Bygger om CYKELRADION.SE!

Nu ska det ske. Cykelradion.se ska få nya kläder. Funktionskläder, om man så vill. Version 1.0 var inte helt optimal, rent tekniskt. När den nya sidan är i drift kommer förhoppningsvis alla problem som varit med själva lyssningen att vara ett minne blott. Likaså ska man nu kunna ladda ner filer för att kunna lyssna i sin mp3-spelare.
Cykelradion kommer även i och med detta att finnas på iTunes.

Under tiden som arbetet pågår kan det hända att sidan inte funkar som den ska hela tiden. Alternativ adress under de närmaste dygnens byggarbete är: www.tomasjennebo.se


Hörs!

Cykelradion avsnitt två!

Egentligen ska det gå lite längre tid mellan varven. Men inte fasen kan man sitta och trycka på grejerna bara för sakens skull? Därför meddelar vi stolt, Anders Adamson och jag, att ännu ett avsnitt av cykelradion sett dagens ljus!
I detta, det andra programmet hör du bland andra cykelproffset Gustav Larsson berätta om vad han skulle gjort om han inte varit cyklist. Roberto Vacchi tipsar om världens bästa cykelväg och så får du träffa Nathalie Nordström, cykelfantasten som är konstnären bakom glasplaketterna som delades ut till pristagarna under cykelgalan.

Surfa in på http://cykelradion.se och hör sen!

Å varför inte skaffa en snygg elektronisk badge också...

Mycke nu!

I måndags morse lade jag ut Adamsons och mitt första avsnitt av cykelradion. Några blogginlägg och facebookuppdateringar senare var det fullt drag. Uppmuntrande tillrop var det gott om. Vilket naturligtvis känns toppen!
Ett och annat felmeddelande dök också upp från lyssnare som hade olika problem med att få ljudet att fungera.
Jag lyckades få till en lösning med en alternativ spelare som fick det hela att fungera även för de som hade problem. Men då dök ett nytt problem upp. Nämligen att cykelradion genererade så mycket trafik till den sida där alternativspelaren ligger, att jag igår fick ett meddelande om att jag utnyttjat 80% av den tillåtna trafiken för den här månaden. Efter tre dagar!

Roten till det "onda" är att vi genomför det här projektet utan andra kostnader än vår tid. Därför tillverkas sidan med en programvara jag har i min dator och allt publiceras på den webplats jag redan hade sedan tidigare.
Det här upplägget är inte optimalt, i alla fall inte med det intresse och den trafik vi redan sett. Så de senaste kvällarna har jag fixat plats på ett webhotell samt försökt lära mig hur Wordpress funkar för att kunna bygga en ny sida. Samtidigt som jag försöker lista ut hur i hela friden sidan ska administreras på det där nya hotellet...
Nu lägger jag ner tills vidare. Cykelradion får ligga kvar där den ligger till dess att jag hittar någon som kan hjälpa till med det här.
Det är så mycket jag vill göra till nästa program, hellre än att sitta och svära över konstiga inlogg, nya lösenord, php, mysql, plug-ins och allt vad det är som just nu får min hjärna att koka...

Lyssnarna får helt enkelt nöja sig ett tag till med att man måste ha quicktime i sin dator för att kunna lyssna. Och att det inte går att ladda ner filerna till mp3-spelaren helt enkelt.
Men det kommer. Förr eller senare!

Cykelradions första program!

Nu finns premiärprogrammet ute! Surfa in på cykelradion.se för att höra reportage från SM i cyclocross, få tips om vintercykling (bland annat) samt hänga med på cykelfika med programledarna Anders Adamson och Tomas Jennebo.

Ett måste för den cykelintresserade! Det är vad vi tror och hoppas i alla fall...

cykelradion.se