Vår i luften. Bland annat.

Solsken, gott om plusgrader och en helt ledig lördag... Hur var det man gjorde nu då? Det känns som om det var väldigt länge sedan utomhuscykling, på något så när ren och torr asfalt, stod på schemat. Men jag hittade till slut såväl cykelbrallorna med långa ben som solbrillorna.
Planen var att cykla lugnt och stilla och njuta av våren. Den tänkta rundan skulle bli ungefär 40 km. 



Med en fylld vattenflaska på ramen och en bit ost (!) i ryggfickan bar det så iväg på singelspeedcrossen. Det är fortfarande för mycket grus på vägarna för finracern känns det som. Motvind ut och medvind hem räknade jag raskt ut att det skulle bli när jag såg flaggorna vaja utanför vandrarhemmet Svanen några hundra meter efter start. 
Vinden var absolut kyligare än vad jag räknat med, så jag hade mina funderingar inledningsvis om huruvida jag klätt mig för dåligt. Men efter fem-sex kilometer kunde jag konstatera att jag hade på mig precis lagom mycket kläder.


Bara det är ju en höjdare i sig; att slippa klä sig som en michelingubbe när det ska cyklas. Det har varit för mycket av den varan alldeles för länge nu!

Något som slog mig när jag trampade ut ur Kalmar på väg mot Lindsdal, var hur naturligt det känns att cykla utan växlar. Jag har ju kört på min ss-cross till och från jobbet varje dag sedan i början av januari så nu reflekterar jag inte längre över att det inte går att byta till en tyngre eller lättare utväxling. Och de där breda, nabbade däcken som rullade så trögt i jämförelse med racerns tumsmala, stenhårda gummikorvar, verkar ju inte generera något rullmotstånd alls. I alla fall inte i förhållande till dubbdäcken som åkte av häromveckan! 



Bäst som jag susar fram i motvinden mellan kyrkor, hästgårdar och en och annan stavgångare drabbas jag plötsligt av en insikt. Insikten av att det fortfarande är mars och att det snöade ihållande så sent som igår. För just där landskapet övergår från öppet till skog tog våren slut. Framför mig hade Kung Bore upprättat en vägspärr. För att passera skulle man kunna visa upp dubbdäck. Det kunde inte jag så det var bara att vända efter 19,4 km. 

Med solsken i blick och vinden i ryggen gick hemfärden som en dans. Fast det är klart. En hoj med utväxlingen 42-18 har ju sina begränsningar när det ska bombas på i medvinden. Men 35 km/h kom jag i alla fall upp i på några ställen. Fast då fick jag veva på friskt.



När jag sedan svängde in på gatan som leder hem såg jag att det fattades en bit för att det skulle bli 40 km, vilket var målet, varför det blev några extravarv runt kvarteret. Det gäller ju att nå sina mål...
Och vem vet? Med det här vädret kan det nog bli en sväng i morgon också!