Fyran ute nu!

Nu har Adamson och jag lyckats tota ihop ett fjärde cykelradioprogram. Den här gången handlar det till stor del om den kommande tävlingssäsongen. Och så fortsätter vi att följa Marie Inkinens väg till Paris-Brest-Paris. Bland annat...

http://cykelradion.se

Joyride!

Äntligen blev den av. Svängen med cykeln. Förutom att det har varit lite väl kallt (under tio minus är för mycket för mig), har olika former av arbete omöjligjort cykling under den senaste tiden. Men så idag blev det äntligen av. Fyra minusgrader och lätta snöflingor som virvlade i vinden utgjorde den vädermässiga inramningen. En ganska sliten kropp med en halvt sönderstressad knopp, bidrog jag med.

Vägarna över skogen bort mot Östantorp och Ingvaldstorp var perfekta. Stenhårda vintervägar med ett tunt lager gnisslande nysnö överst. En tunn reva i molntäcket lät den lågt stående solen svepa ner mellan granar och snödrivor och måla alla skuggor blå.

Själva cyklingen var en befriande upplevelse. Varken pulsband eller cykeldator fanns med på den här turen. Bara en flaska vatten som frös i munstycket efter en dryg timma. Jag hade heller inte planerat exakt hur jag skulle köra, utan det fick bli som det blev i korsningarna.

Därför vet jag ingenting om hur fort eller långt jag körde. Inte heller ett skvatt om pulszoner eller kadens. Jag körde bara som det kändes bra. Och det gjorde det så till den milda grad att jag på allvar funderade över om jag inte ska göra mig av med alla de där mätarna till nästa lvg-säsong!

Visst, det är kul att mäta, registrera och logga, det är det... Men samtidigt så börjar i alla fall jag blanda in så  mycket annat i mina tankar då, så att den rena upplevelsen av att susa fram på två hjul, blir liksom inte på riktigt. Det är för många intryck som ska sorteras och bearbetas av hjärnan hela tiden, kan i alla fall jag känna.

Nu fanns inget annat att göra än att bara cykla. Cykla och låta tankarna löpa (!) bäst de ville. Och det blev i all sin enkelhet till en fantastisk upplevelse. Nära naturen och nära självaste självet. Med både hjärtat och hjärnan på samma våglängd som själen, på något sätt. Ursprungligt och med den väldigt bestämda känslan av att jag cyklar för att det är så himla roligt. Eventuella konditionsförbättringar och andra hälsoeffekter man ju på köpet. Även om jag inte har en aning om vilken snitthastighet jag höll, eller ens vet hur många kilometer rundan var.

Det enda jag med säkerhet har koll på, är att klockan i köket var 20 minuter över ett, när jag körde iväg och fem minuter i tre när jag var tillbaka hemma igen. Samt att jag var gladare, piggare, luftsköljd och mer kreativ när cykelturen avslutades.

Det gäller att inte glömma det viktigaste:
-Att det är så himla roligt, att bara cykla omkring!

Cykelradions nya program ute nu!

Vi lovade att vara tillbaka med cykelradions nästa program före jul. Här är vi nu. Med ett pinfärskt helgspecial som innehåller såväl diverse cykelprat som konkreta tips på såväl sista-minuten-julklappar som böcker och filmer att roa sig med när vädret inte riktigt visar sig från sin allra bästa cykelsida. En intervju med randonneurcyklisten Marie Inkinen om hennes satsning inför Paris-Brest-Paris i augusti 2011 blir det också. Liksom ett snack med örebrocyklisternas Börje Ericzon som reder ut begreppen och förklarar vad ett brevet-lopp egentligen är för något.
God Lyssning!

http://cykelradion.se och hör sen!

Spurtar!

Så har ännu en vecka gått. Cyklingen är på sparlåga till förmån för husbygget som är inne på själva spurten. Förhoppningsvis kommer verktyg, stegar och målarburkar att ha bytt plats med de i garaget förvarade möblerna innan nyår.
Känns nästan lite märkligt att fundera över hur mitt liv kommer att te sig då. Att plötsligt ha tid över till annat. Som att umgås med vänner lite mera spontant, kunna sitta i bästa fåtöljen och läsa en bok, göra ingenting och sist, men inte minst, cykla.

De här två åren som har gått sedan vi fick vårt bygglov beviljat har verkligen varit speciella. I stort sett allting har kretsat kring bygget. Först med all planering och sedan med det rent handgripliga. Det mesta har vi gjort själva. Från att ha rensat tomten från träd, buskar och sly, till att bygga mellanväggar, montera kamin med skorsten, bygga badrum och allt däremellan. Just nu pågår arbetet med att våtslipa de hemmagjorda betongbänkskivorna.

Kanske bäst att lägga till att allt det arbetet har varit roligt att genomföra. Det är ju onekligen ganska tillfredsställande att se ett helt hus ta form framför en egna ögon och veta att man gjort det själv!

Det känns hursomhelst otroligt skönt att det närmar sig slutet och jag ser verkligen fram emot den första byggfria dagen. Hur jag efter en frukost i lugn och ro framför brasans sken, endast har att ta ställning till om det blir en sväng på cykeln längs de nyplogade småvägarna söder om riksvägen, eller om det är skidorna som ska plockas fram ur sin snart treåriga karantän.

Nog om detta. Bäst att sätta fart. Slipning av betongskivor är faktiskt ganska kul. Dessutom inte mer intellektuellt krävande än att jag hinner fundera färdigt på en grej som jag ska göra till nästa program av cykelradion!

Bygger om CYKELRADION.SE!

Nu ska det ske. Cykelradion.se ska få nya kläder. Funktionskläder, om man så vill. Version 1.0 var inte helt optimal, rent tekniskt. När den nya sidan är i drift kommer förhoppningsvis alla problem som varit med själva lyssningen att vara ett minne blott. Likaså ska man nu kunna ladda ner filer för att kunna lyssna i sin mp3-spelare.
Cykelradion kommer även i och med detta att finnas på iTunes.

Under tiden som arbetet pågår kan det hända att sidan inte funkar som den ska hela tiden. Alternativ adress under de närmaste dygnens byggarbete är: www.tomasjennebo.se


Hörs!

Cykelradion avsnitt två!

Egentligen ska det gå lite längre tid mellan varven. Men inte fasen kan man sitta och trycka på grejerna bara för sakens skull? Därför meddelar vi stolt, Anders Adamson och jag, att ännu ett avsnitt av cykelradion sett dagens ljus!
I detta, det andra programmet hör du bland andra cykelproffset Gustav Larsson berätta om vad han skulle gjort om han inte varit cyklist. Roberto Vacchi tipsar om världens bästa cykelväg och så får du träffa Nathalie Nordström, cykelfantasten som är konstnären bakom glasplaketterna som delades ut till pristagarna under cykelgalan.

Surfa in på http://cykelradion.se och hör sen!

Å varför inte skaffa en snygg elektronisk badge också...

Mycke nu!

I måndags morse lade jag ut Adamsons och mitt första avsnitt av cykelradion. Några blogginlägg och facebookuppdateringar senare var det fullt drag. Uppmuntrande tillrop var det gott om. Vilket naturligtvis känns toppen!
Ett och annat felmeddelande dök också upp från lyssnare som hade olika problem med att få ljudet att fungera.
Jag lyckades få till en lösning med en alternativ spelare som fick det hela att fungera även för de som hade problem. Men då dök ett nytt problem upp. Nämligen att cykelradion genererade så mycket trafik till den sida där alternativspelaren ligger, att jag igår fick ett meddelande om att jag utnyttjat 80% av den tillåtna trafiken för den här månaden. Efter tre dagar!

Roten till det "onda" är att vi genomför det här projektet utan andra kostnader än vår tid. Därför tillverkas sidan med en programvara jag har i min dator och allt publiceras på den webplats jag redan hade sedan tidigare.
Det här upplägget är inte optimalt, i alla fall inte med det intresse och den trafik vi redan sett. Så de senaste kvällarna har jag fixat plats på ett webhotell samt försökt lära mig hur Wordpress funkar för att kunna bygga en ny sida. Samtidigt som jag försöker lista ut hur i hela friden sidan ska administreras på det där nya hotellet...
Nu lägger jag ner tills vidare. Cykelradion får ligga kvar där den ligger till dess att jag hittar någon som kan hjälpa till med det här.
Det är så mycket jag vill göra till nästa program, hellre än att sitta och svära över konstiga inlogg, nya lösenord, php, mysql, plug-ins och allt vad det är som just nu får min hjärna att koka...

Lyssnarna får helt enkelt nöja sig ett tag till med att man måste ha quicktime i sin dator för att kunna lyssna. Och att det inte går att ladda ner filerna till mp3-spelaren helt enkelt.
Men det kommer. Förr eller senare!

Cykelradions första program!

Nu finns premiärprogrammet ute! Surfa in på cykelradion.se för att höra reportage från SM i cyclocross, få tips om vintercykling (bland annat) samt hänga med på cykelfika med programledarna Anders Adamson och Tomas Jennebo.

Ett måste för den cykelintresserade! Det är vad vi tror och hoppas i alla fall...

cykelradion.se

Smygpremiär!

Nu är det klart och äntligen (?) kan man lyssna till själva programförklaringen och presentationen av cykelradion. Första hela programmet kommer att finnas tillgängligt för lyssning från den 15 november. Under tiden fram till dess kan du som sagt lyssna på oss, Anders Adamson och mig, när vi funderar lite på vad allt vad vi kan och vill göra med cykelradion.se
Häv dig in vettja! Lyssna och kommentera gärna. Du kanske själv bär på en idé till något du tycker att vi borde göra reportage om, eller blir sugen på att medverka i en eller annan form. Allt är möjligt!
cykelradion.se är adressen du ska bokmärka i din browser i alla fall.

Fredagsmys

Blev upphämtad redan innan klockan slagit sju i går morse av experternas expert, Anders Adamson, för en biltur österut. Första stopp blev Eurosports redaktion i Sundbyberg.
Där bjöds jag på såväl kaffe som en guidad tur i lokalerna innan det var dags för Anders att börja jobba. EM på bana från Polen stod på dagens meny.
Det var riktigt kul att få sitta med i det lilla oglamorösa bås som är tv-kommentatorernas hemvist under de timmar som en sändning pågår.
En sak är säker, din tv-skärm hemma, framför soffan, är definitivt större än den Anders hade att kolla på!

Senare på dagen strålade vi samman för lite pasta och en espresso på Bianchis nyöppnade och inte minst bland cyklister rejält omtalade, cykelcafé på Norrlandsgatan i Stockholm. Vi läst oss väl smaka och detta kommer du att kunna höra mer om i cykelradion.se, Anders och mitt nystartade webradioprojekt. Om en vecka från nu, bör det första programmet ligga klart. Vi hörs!

En liten frestelse

I mitt förra blogginlägg tipsade jag om att jag skulle avhandla mitt liv som cyklist även på min webradiokanal: jenneboradio.se
Nu har jag, inte minst tack vare uppmuntrande tillrop från sidans besökare, bestämt mig för att lyfta det hela en nivå. Det första steget blev att registrera domänen cykelradion.se

Steg nummer två blev att fundera lite mer konkret gällande innehåll och upplägg. Nu har jag kommit så pass långt på väg att jag känner att det är dags att göra planerna offentliga. Ännu så länge finns bara ett embryo till hemsida och en kort liten ljudfil med en slags programförklaring. Inom ett par veckor är det premiär för det första hela programmet. Ett program som bland annat kommer att innehålla en cykeltest, några mektips, en intervju med en cyklist samt lite annat smått och gott.

Du som läser det här inbjuds även att medverka i programmet med tips, idéer eller hela reportage. Maila i så fall till tomas@cykelradion.se

Vi hörs!

Mycket snack [ljudblogg]!

Förutom att jag försöker hålla bloggen vid liv, har jag ju min lilla webradio också. Idag blev det en kombo. Webradio om cykling. Om du lyssnar ända till slutet, förstår du att det kommer mera!
Här har du länken, mycket nöje!
http://jenneboradio.se

Nånting har hänt!

Är det någon som har läst boken "Nånting har hänt" av Joseph Heller? Jag började läsa den under en semesterresa 1992, men har ännu inte kommit igenom den. Jag gör ett försök vart femte år ungefär. Anledningen till att det tar stopp hela tiden, är att det inte händer någonting i den. Absolut ingenting.
Analogt med detta överväger jag nu på fullt allvar att skriva en roman på cirka 350 sidor. En roman som helt och hållet skulle handla om de senaste två rundorna på CX:en.

Ingenting har nämligen hänt! Jämför man detta med de polisjakter och diverse galningar jag varit utsatt för under de senaste månadernas rundor, så känns det nästan lite märkligt.
Fast samtidigt helt ok för mig!

Det mest spännande är väl att mörkersäsongen nu är här på riktigt. Måndagskvällen runda kördes på becksvarta grusvägar under en stundtals gnistrande stjärnhimmel. Kvällens sväng påbörjades lite tidigare men innan jag var hemma var det bleka skenet från min ganska enkla framlampa det enda ljus som fanns tillhands.

Cykeln (en Genesis DayOne, Single Speed) känns kanon, såväl på asfalt som på grus. Rapp och kvickstyrd men samtidigt komfortabel och stadig. Att en enpetare har vissa begränsningar, behöver man ju inte vara raketforskare för att räkna ut, men den har ju också några riktiga fördelar också.

Förutom de rent uppenbara i form av färre delar och mindre uppehåll, så finns det en som jag inte var beredd på. Nämligen den, att de gamla välkända vägarna blir som nya. Backar och motlut blir både längre, brantare och inte minst segare, tack vare det faktum att det inte finns några lägre växlar att ta till.

Nu är det ju inte direkt några alper att ta sig över här i Närke, men ändå...  Det känns verkligen som att jag fått tag i den ultimata vintercykeln och förhoppningsvis ska vi kunna få många totalt händelselösa rundor under de kommande månaderna!

Höstcykling!

Senast jag var ute och körde grusvägar med CX:en hamnade jag ju mitt i en biljakt. Kändes ju sådär, om jag ska vara ärlig. I går började en annan slags jakt; älgjakten. Det är ett faktum som gör att i alla fall jag, tänker mig för innan jag ger mig ut i skogen hursomhelst.
Därför fick det bli en kvällstur efter solens nedgång. Då skulle jag i alla fall vara säker på att inte hamna mitt i en älgjakt. Tjuvar som flyr undan poliser kan ju i och för sig dyka upp lite varstans, men två gånger på samma lilla skogsväg? Nej, tror inte det. För att vara riktigt säker valde jag dessutom en annan väg! 

Kom på att jag har en riktigt bra rundbana på knappa sex kilometer runt knuten. Drygt hälften på en fint krokig grusväg, resten på asfalt. Visserligen är asfaltsträckan rejält trafikerad, men har man ordentligt med lysen och reflexer på sig själv och cykeln är det faktiskt säkrare att cykla på riksväg 52 i mörker än i dagsljus. Min erfarenhet är i alla fall den, att bilister av alla de slag både håller bättre avstånd i sidled till oss cyklister och även slår av på farten, mot när det är ljust.Ett annat faktum som gjorde att 52:an utgjorde en viss lockelse är backen. Ungefär 500 meter lång totalt med en stigning på ungefär 5%. Inte det värsta som finns, men i Närke tar vi det vi får!

Det blev fyra varv, totalt 23 kilometer på lite under en timme. Kändes som ett perfekt träningspass så här mitt i veckan. Blodsmak och nästan maxpuls (98%) uppför backen, hög kadens och fincykling direkt efter det och sedan en ny trekilometare på gruset genom skogen innan det var dags för backe och blodsmak igen...

En tydlig höstkänsla infann sig redan efter några minuters cykling. Snoranfallet. Visserligen brukar jag alltid bli lite snorig när jag cyklar, men jag hade totalt glömt bort vilka mängder som alstras när temperaturen kryper ner mot nollan. Det är galet!
-Undrar just vad de stackare som satt bakom köksfönstret i någon av de små stugor jag ändå passerade, tänkte när de såg den där ljuskäglan svepa förbi var 15:e minut, ackompanjerad av frustningar, grymtningar och pustanden värdiga ett kallstartat ånglok?

Jag var i alla fall nöjd med min runda och i bastun efteråt upprepade jag för mig själv det jag alltid säger efter liknande upplevelser. Cykling är bäst!

Tvärstopp!

Hej, jag heter Tompa och är sockergris. Från början så var det bara ett helt oskyldigt småsnaskande jag höll på med. Oftast i samband med helgerna. Sedan upptäckte jag att det blev oftare och oftare. Men eftersom jag cyklade så mycket, så gjorde det väl inget?
Någon gång förra vintern märke jag att jag inte kunde sluta äta. Oavsett storleken på påsen gluffade jag till det var slut. Jag kom också på mig med att köpa ett lass godis i stort sett varje gång jag handlade.
Påsarna tömdes i en allt snabbare takt och storleken på inköpen blev större och större. Jag insåg också att jag inte åt längre för att det var gott, utan för att jag behövde kicken. Dessutom var det ju både snabbare och effektivare att käka en påse bilar istället för lunch.

I mitten av juli var jag på hemväg från Åbo och strosade runt i den gigantiska godisbutiken på färjan. Nu skulle det handlas! Lakritshyllan var fem meter lång...
Plötsligt blev jag villrådig. Ville jag ha lakrits? Kanske skulle satsa på skumbananer istället? Jag vankade fram och tillbaka utan att kunna bestämma mig. Trångt var det också. Människorna runt omkring mig släpade runt på kolossala berg av färgat socker och choklad. Deras ögon flackade över hyllorna som en radar på jakt efter ett mål. Svettblanka barn grät över att inte få öppna påsarna innan de var betalda. Det var då jag gjorde det. Bestämde mig. Ställde tillbaka varukorgen, gick ut ur butiken och har sedan dess inte ätit en enda godisbit! Suget försvann där i tax-freen och har inte kommit tillbaka sedan dess.

Jag tog visserligen ett återfall (som det heter) i mitten av september, med det var över i samma stund som den första kolan gled ner i strupen. Jag behöver det inte. Det är inte gott. Det tillför ingenting.
-Om jag saknar det? Faktiskt inte. Har förstått att jag kanske borde det, men så är det inte. Det finns inte tillstymmelse till sug efter godis längre.

Jag kanske inte var beroende, trots allt... Fast det spelar egentligen ingen roll hur det var med den saken. Det är slutätet och jag känner att det är bra. Det duger för mig!

Oops!

Jag har själv skrivit några gånger och berättat om möten med mer eller livsfarliga bilister. Alla som cyklar kan berätta liknande historier.
Just nu kanske en tjej i Kalmar berättar om bilisten som höll på att smacka rätt över henne när hon kom körandes på cykelbanan som korsade utfarten ur en rondell.

Jag såg hela scenariot och kan vittna om att det var riktigt, riktigt nära. Exakt vad det var som gjorde (förutom en tvärnitande bil) att det inte small, ska jag låta vara osagt. Egentligen vet nog ingen...
Bilisten var som sagt på väg ut ur rondellen och cyklisten å sin sida, på väg över gatan. Enligt lagar och förordningar har båda fordonsförarna skyldighet att lämna varandra företräde.

Troligen såg inte den ene den andre. När bilisten upptäckte cyklisten var det egentligen försent. Men av någon märklig anledning gick det bra ändå. Cyklisten fortsatte åt sitt håll och bilisten åt sitt.
Vad cyklisten gjorde vid sin hemkomst förtäljer inte historien. Däremot vet jag vad bilisten gjorde.
Han skrev om händelsen i sin blogg. Den här.

Idioterna anfaller!

Som jag berättat i en tidigare blogg har jag ju skaffat en cross. En Genesis Day One. Single speed. Förutom en extremt kort provtur på några hundra meter, samma dag som den levererades, har den fått ligga på vänt i sin kartong. Men nu ikväll skulle den riktiga premiärturen bli av.
I ett fantastiskt höstväder gav jag mig av ut på grusvägarna strax söder om Hampetorp.

Det är svagt uppför de första kilometerna, så inledningsvis funderade jag verkligen en och två gånger över hur smart det var att köpa en ss.

Men vartefter värmen infann sig i kropp och knopp kändes det bättre och bättre.

Den är otroligt komfortabel, den engelska stålhästen. Potthål eller lösgrus spelade ingen roll. Den brydde sig liksom inte. Efter typ 5 kilometer var vi bästisar och bundis. Efter 6 kilometer fick jag för mig att testa den beryktade vargbacken. Den är kort, 200 meter kanske, men ganska brant. Enligt Garmin lutar det 7-8%, så det blev till att stå upp och bryta lite. Mötte en svampplockare mitt i backen, då vill man ju att det ska se bra ut också.
Ska låta det vara osagt om det verkligen såg bra ut, men det kändes bra i alla fall. Den backen kommer att bli perfekt för intervaller framöver.

Körde lite kringelikrokar och njöt både av den friska luften och ljudet av knastrande grus under nabbdäcken. Styrde hemåt till den väntande bastun (som blev färdig igår) och kände mig väldigt nöjd med min nya cykel.

Plötsligt dyker en bil upp bakom en krök. En röd Volvo i en jäkla fart. Först trodde jag att det var någon av traktens unga glopar som var ute och lekte rally, men insåg ganska snart att det här var något helt annat.  Det blev nästan en dejavu från i somras då en galning i en biege Volvo höll på ge mig fri transfer till cyklisthimlen.
Nu hade jag lite mer tid på mig, samt ett dike på höger sida. De båda storheterna tillsammans gjorde att jag faktiskt kan skriva det här.

Det är alltid svårt att uppskatta hastighet på bilar man möter, men den här körde fort. Vansinnigt fort. Inte minst med tanke på att vägen är en smal grusväg, där två bilar knappt kan mötas...

Bakom nästa krök dyker en ny bil upp. Inte riktigt lika fort, men nästan. Det visar sig vara en civil polisbil med en liten blå saftblandare på taket. De saktar in när vi möts och jag får frågan om jag sett en röd Volvo. Jo, det har jag och jag vet vart den for... Polisjakt alltså.

När jag fortsätter min hemfärd och ser spåren i gruset, är jag glad över att jag mötte galningen där jag gjorde. På den enda egentliga raksträckan som finns på den här vägen.
Summa summarum en onödigt spännande runda. Men cykeln känns bra!

Pling, pling!

Problemet med att ha en cykelblogg ligger just nu inte i själva skrivandet, utan i det faktum att jag cyklar så lite för närvarande. Efter den fantastiska säsongsavslutningen med Örebrocyklisternas motionsgäng den 19:e september, har det inte blivit en meter.
Anledningen till detta stavas prioritering. Och lite förkylning.

Förkylningen är nog över nu. Den har i alla fall passerat bäst-före-datum och gör inte så mycket väsen av sig, egentligen. Återstår prioriteringen. Husbygget.
När man håller på med ett sådant här jätteprojekt (i alla fall för mig som aldrig byggt ett hus på egen hand förut) är det ibland lätt att tappa både fokus och fart. Det är så mycket som ska göras och hinnas med. Långt ifrån allt syns dessutom.
Hittills under projektet har det varit nödvändigt att pausa då och då. Inte minst för att hinna med att leva. Umgås som en vanlig människa med både familj och vänner. Cykla. Se något annat.

Men nu har klockan ringt för sista varvet! Bara att borra ner huvudet och köra för allt vad tygen håller. Cykla kan jag göra sedan. När vägarnas grus blivit frostnupet och det ligger ett flortunt isager över de vattenfylllda potthålen. När de sista löven sakta singlar till marken och höstplöjande traktorer är de enda tecken på liv som syns ute gärdena.
Då är det min tur. Då ska hjärtat få slå i full frihet igen. Ska bara bygga klart först...

PS Bilden visar den till 95% färdigbyggda bastun. Fattas bara en dörr och några lister...

Bästa receptet

Regnet smattrar mot rutan och de rödgröna löven på granntomtens lönn flaxar i diverse obestämbara riktningar. Det svider lite lätt i halsen och alla tecken tyder på att det verkligen är förkylning på gång.
Det finns förmodligen lika många medel för att lindra förkylningar som det finns äldre släktingar. Recept som mer än gärna levereras från vänner och bekanta så fort man andas om halsont eller nästäppa.

Det handlar nästan alltid om med varandra oblandbara smaker och konsistenser som med våld ska mixas ihop  i halvliterstora dricksglas, för att sedan svepas under långsam tystnad. Gärna fesljummet.

Själv håller jag mig till min egen metod. Sömn och vila. Varvat med stora mängder varmt te. Inget kolijox, inget konstigt, inget äckligt. Har man bara möjlighet att ta den där vilodagen innan eländet bryter ut, är chansen ganska stor att den aldrig gör det.

I alla fall funkar det så för mig. Därför passar det ganska bra att ordinera den medicinen just idag. När regnet smattrar mot rutan och de rödgröna löven på granntomtens lönn flaxar så där obestämbart som bara otrevliga nordanvindar kan få höstlöv att göra...

Inte direkt om cykling. Men ändå!

Det är måndag.
20 september och ingenting blir sig mera likt. När rösterna från gårdagens val räknats samman stod det klart att så pass många svenskar valt att rösta på det främlingsfientliga, och i övrigt extremt inskränkta missnöjespartiet sverigedemokraterna, att de kommit in i riksdagen.
Politiker och analytiker har avlöst varandra under morgonen med olika förklaringar till hur detta var möjligt, samt ej färdigtänkta tankar om vad man ska göra nu.

En av förklaringsmodellerna är att sd fick för mycket utrymme i medierna under valspurtens sista dagar i och med att vi medborgare uppmanades att inte rösta på dem. En annan modell går ut på att de hållits undan i valrörelsen av etablissemanget och därmed dragit till sig sympatier från alla andra som också känner något slags utanförskap.

Själv tror jag inte på vare sig den ena eller den andra modellen. Jag tror att sd:s framgångar är ett utslag av samma slags tidsanda som gör att antalet snabbmatställen blir fler och fler. Vårt behov av snabb och enkel tillfredsställelse. Det kanske inte är så himla nyttigt, men det går snabbt och lätt, är hyfsat prisvärt och man känner sig mätt.
Snabbmatstillverkarna vet att vi måste äta för att kunna överleva. De vet också att den moderna människan har lite mer pengar än tid och ser därför till att leverera något snabbt och lättuggat till den som är sugen. Kryddning, tillagning och konsistens optimeras till de flestas gemensamma smak, så att vi snart är sugna igen. Och igen.

Med resultat att vi blir fetare och fetare och uppstötningarna surare och surare.

När Berlinmuren föll för 20 år sedan och det kalla kriget upphörde, försvann inte bara den klassiska spionromanen som genre. Även den ideologiskt färgade politiska debatten upphörde. Allt blev till slut bara en fråga om pengar, plånbok och skatter.
Som om klassamhället bara var ett minne blott. Som om utanförskap slutar existera bara för att en betongmur mellan öst och väst rivs och allt blir genomskinligt.

När allt bara kokas ner till ett koncentrat av kronor och procentandelar och ingen på allvar bryr sig om det faktum att tonåringar lämnar grundskolan utan att vare sig kunna räkna eller skriva, uppstår ett hål. När gamla och dementa hålls inlåsta eftersom det är ett (av många) sätt att bedriva äldrevård på, uppstår ett hål. När synen på människan och människans värde, begränsas till vem vi vill kyssa eller vad vi har på huvudet, uppstår ett hål. När den enskilda människan reduceras till att vara antingen närande eller tärande, uppstår ett hål.

Det är det hålet som sd påpassligt ser till att fylla. På samma sätt som vi ser hamburgerkedjor och sockerleverantörer som räddningen när det kurrar i magen, bereder vi också plats för dessa rasister som kallar sig demokrater.

Nu är det upp till oss. Vi som tror på demokrati och omfattar tanken om människors lika värde, att ta diskussionen. Även när det är obekvämt. Vad annat kan vi göra?