Vägmarodörer

På Nerikes Allehandas insändarsida har det under ett par dagar handlat om "träningscyklisternas vilda framfart på vägen..." En som vanligt (på den typen av sidor) ganska onyanserad debatt. Det intressanta, och samtidigt väldigt skrämmande, är att det finns trafikanter (bilister) som tycker att det är helt ok att "sätta cyklister på plats..." bara för att de är just cyklister. Sätta på plats i det här fallet innebär att man ska köra så nära man kan och helst tränga ner vederbörande tvåhjulingsidiot i diket...
Jag kunde inte hålla mig utan skickade in följande epos:

Så här är det... Cyklister som bromsar upp trafiken bör köras på direkt. Eller i alla fall trängas ner i diket. Varför är folk upprörda över en sådan sak? Störst går först helt enkelt.Men varför nöja sig med att näpsa cyklister, när det finns så många andra grupper i samhället som också måste lära sig veta hut...
Långsamma pensionärer som absolut måste ut och handla på Ica och Konsum under lunchen t ex. Så fort jag stöter på en sådan, kör jag på deras fula hälsenor med kundvagnen. Då lär dom sig. Dessutom handlar jag dyrare varor än vad de gör, alltså borde jag inte behöva stå och vänta under tiden som de på pin kiv ska försöka betala med jämna pengar, så utdraget segt som möjligt...
Människor som envisas med att stå i vägen och balansera barnvagnar i rulltrappan... Ja men hallå! Det är ju förbjudet, dom ska ju ta hissen eller hålla sig hemma. När jag ser något sådant trycker jag direkt på nödstoppet, så får dom se hur kul det är när man inte kommer fram i rulltrappan...
Osande grillar är ett annat otyg så här års. Ett par rök- eller tårgasgranater på lagom avstånd i vindriktningen från matmarodörerna brukar få ordning på eländet.
Och till skränande barn som hoppar omkring på studsmattor, mopedister, hundägare, frisbeespelare, gitarrister, frimärkssamlare, ballongfarare, datornördar, idiotiska programledare, puckon i största allmänhet och alla andra, vill jag bara säga: -Jag vet var er brevlåda bor!!!

Det var ingen som kommenterade mitt inlägg...

Hopp om livet

För ett år sedan bloggade jag om min då nyinköpta sadel. Jag var nöjd med den och tyckte att den motsvrade mina förväntningar. Kort sagt, den gick att sitta på!

Nu under våren har jag märkt att de gamla problemen med ömmande sittknölar har kommit tillbaka, Visserligen inte lika illa som med den gamla sadeln, men ändå...

Under dagens 85 km-runda till Flerohopp fick jag plötsligt nog. Nu skulle sadeln justeras. MAn ska ju inte hålla på och ändra och ändra, utan låta saker ta lite tid ibland, så att kroppen hinner vänja sig. Men nu, efter ett år så kan det väl vara dags.
Jag höjde sadelspetsen med ungefär 3mm och genast förvandlades den aningen obekväma
sadeln till en tv-soffa! Wow, vilken skillnad en justering kan göra...
Om den positiva förändringen är av bestående karaktär, eller bara tillfällig vet jag om ett år... Innan dess är det dumt att skruva och ändra...

Ciao!

Det blåser på toppen (och även där jag är)...

Idag blev det en tur till Orrefors. 117 km loggades innan jag var tillbaka i det gula huset på Ängö igen. Vägarna var helt underbara. Snudd på att man fick en överdos av småländsk Bullerby-idyll på köpet. Torp, hästgårdar, bondbyar, stengärdsgårdar, syréner, äppelblom, katter, lamm, kossor, traktorer, hästar, studsmattor (!?!)höns, gräsklippare och glasbruk. Fantastiskt!
Det enda som inte var riktigt bra idag, var vädret. Visserligen sken solen och termometern visade 15 grader när jag stack... men det var något lurt med det hela.
Just det, blåsten. Vinden forsade ner ända inifrån Bottenhavets innersta, förmodligen ännu isbelagda, vik. Och på vägen ner utefter landets ostkust så blev den lite taggig i kanten. Detta gjorde att jag lyckades ha motvind i stort sett hela vägen. Både dit och hem. Det blåste banne mig från alla håll. Samtidigt.
Mig icke tycka om!!! Inte min axel heller.
När jag knatade iväg till butiken på hörnet för att skaffa mig bananer till morgondagens (förhoppningsvis) tur så skrev någon av kvällstidningarna på löpet att det var Medelhavsvärme på väg...

Kan man hoppas på ett väderomslag redan till i morgon bitti?

Kallt och omysigt, men bra ändå...

Nu var det några dagar sedan jag cyklade. Till största delen kan man säga att upehållet var ett inplanerat träningsstopp, för att kroppen ska ges möjlightet till vila och återhämtning. Men en lite för sen onsdagskväll tillsammans med mina studenter, gjorde att den tänkta torsdagsträningen blev ett tidigt sovpass istället...

Det var faktiskt nära att dagens pass rök också. Helt och hållet beroende på det usla vädret. Kallt och blåsigt. Jag hatar när det är så. Speciellt i maj månad...

Men hur det nu var, så kom jag mig iväg i alla fall. Och man ångrar som bekant aldrig ett genomfört träningspass... Men jädrar vad ont i axeln/nacken jag får i det här vädret. Efter bara en dryg mil började det kännas... och efter tre hade jag svårt att vrida på huvudet. Stannade till en stund och gjorde lite uppmjukande rörelser och då blev det tillfälligt bättre. Men de sista två milen hem i motvinden var inte kul, om man säger så...

Jag fick i alla fall ihop 67 km och förhoppningsvis kan det bli lika mycket i morgon. Kan man hoppas att temperaturen stiger så pass så att det i alla fall blir tvåsiffrigt på termometern..? Växthuseffekten... hallå?!?

Tack!

Enligt ett analysprogram jag har kopplat till den här bloggen, har antalet besökare fördubblats under den senaste veckan. Trenden är tydlig och förhoppningsvis bestående. Därför vill jag bara i all ödmjuhet tacka för besöken. Kul att du hittat hit och fortsätter titta in då och då.

Den här helgen är jag hemma i Hampe (utan cykel) och ägnar mig åt att "administrera" familjelivet. Därför inget bloggande på ett par dagar. Konstaterar bara att vi hade en himla tur med vädret förra helgen när det var Hjälmaren runt...

Nu, i skrivande stund, är det 8 grader varmt och regnet hänger i luften... Förra veckans sommarvärme känns overkligt avlägsen... Trevlig helg!

Shit happens

Det är inte alltid det blir som det är tänkt... men i så fall är det ju bara att tänka om!
Var laddad inför en planerad runda idag. Vädret var helt ok, även om det kom en och annan kylig vindpust från havet. Men jag bestämde mig ändå för att inte köra.

Efter gårdagkvällens kylslagna runda så var jag fortfarande ganska öm i nackmusklerna i morse. Kletade in en rejäl klick med Tigerbalsam på det ömmande området, vilket iofs har gjort en del nytta... men det känns som om det smartaste är att inte hänga över ett bockstyre just ikväll. Och eftersom jag ska på Kaktusgala (mediestudenternas i Kalmar egen "oscarsgala") i morgon, så betyder det två vilodagar. Det kan aldrig vara fel, eller hur?

Alltså är det bara att gilla läget, fortsätta gnida in nacken med Tigerbalsam och hoppas på några ytterligare plusgrader tills på torsdag...

Hjälmaren runt

Nu kan man alltså lägga Hjälmaren runt 2008, till handlingarna. När jag köpte min racer för ett drygt år sedan var det just detta loppet som var mitt huvudsakliga mål. Sedan skulle jag se mig om efter ett nytt.
I skrivande stund är jag glad för att jag ganska tidigt under cykelsäsongen 2007 bestämde mig för att ha två mål inför 2008. Både Hjälmaren och Vättern. Sedan finns ju TdÖ (tour de Östernärke) att ta itu med under sensommaren.

Hjälmaren runt var en riktigt positiv upplevelse. Så här skrev jag i en kommentar på Huklens blogg på ck.se: Det var verkligen en fantastisk cykeldag. Dessutom min debut i sådana här sammanhang (om man bortser från Mjörn runt 1980). Jag har aldrig tidigare cyklat så långt på en dag, någonsin... dessutom har jag aldrig varit i närheten av den snitthastighet vi körde på idag. Mitt "magic moment" var nog när CK Ceres snälltåg kom ångandes strax öster om Arboga, på vägen mot Västermo. För en bråkdels sekund anade jag hur de skulle försvinna bort i fjärran, innan jag plötsligt märkte att jag hade kraft i benen tillräckligt för att hänga på sista rulle... Den resan fram till Hjälmarsund kommer jag sent att glömma.
Måste också passa på att lyfta på hjälmen för Kumlagänget. Det var en ren fröjd att få dela ert sällskap idag!

Som sagt, en väldigt positiv upplevelse. Jag hade ju mina funderingar innan start över hur långt 150 km egentligen är. Vidare funderade jag rätt mycket på hur jag skulle klara värmen. Visserligen gillar jag när det är varmt, men man vet ju aldrig. Hade jag tankat tillräckligt med vätska innan? Var kroppens celler fyllda med energi och näring tillräckligt? Var jag pigg nog?
Svaret på alla tre frågorna visade sig vara JA!
Det enda som egentligen inte var helt på topp, var min vänstra axel. Hade känt av en stickande smärta från axeln och upp mot nacken, under de sista förberedande rundorna i Kalmar.
Var på besök hos min massör, kvällen före loppet och han kunde bara konstatera att det var stelt och spänt. Han gjorde vad han kunde men på slutet av loppet hade jag riktigt ont.
Nu ikväll, måndag, var jag ute på en lite "skakaloss-runda" på 58 km. Efter halva sträckan kändes det som om hela axeln hade låst sig. När jag kom hem gjorde det riktigt ont, typ 1000 nålar, så fort jag vred på huvudet.
Efter en varm dusch smorde jag in området med en rejäl laddning Tiger-balsam. Hoppas att det hjälper. Just nu känns det skönt i alla fall...

Är sugen på en lite längre runda i morgon, men om det värker det minsta, så struntar jag i det. Jag vill ju inte riskera något, en månad innan Vättern...

Hjälmaren runt

Igår (lördag) körde jag Hjälmaren runt för första gången. Jag försökte göra några live-bloggar med hjälp av mobilen, men det var visst något vajsing med uppkopplingen...
Återkommer med en utförligare rapport från en fantastisk resa i ett för mig oväntat högt tempo.

Oskyddade trafikanter

På cykelklubben.se bloggade någon häromdagen om ett olyckstillbud på en cykelbana i Kalmar. I korthet handlade det om ett missförstånd mellan cyklisten och en grupp mötande gångtrafikanter. Det hela slutade med en lättare kollision, från vilken samtliga klarade sig utan skråmor eller men.
Den bloggande cyklisten undrade i samband med detta om någon hade koll på vad som gäller för gångtrafikanter och cyklister som samsas om samma cykel/gångbana.

Man kan lätt tro att samspelet mellan våra två största grupper av oskyddade trafikanter var reglerat på klassiskt svenskt vis med såväl lagar som förordningar. Men börjar man kolla så visar det sig inte riktigt vara så.
Att det är högertrafik som gäller i landet, det är solklart. Fordonstrafiken regleras till exempel av denna övergripande bestämmelse. Men var kommer gångtrafikanterna in?

Så här kan man läsa på trafikeniskolan.se (en infosida för pedagoger, producerad genom ett samarbete mellan Sveriges tre största kommuner):

Trafikförordningen är inte alltid helt tydlig när det gäller hur olika trafikanter ska ta sig fram på olika typer av vägar. Vad gäller till exempel för gångtrafikanter? Var ska man vara? Till höger, vänster eller spelar det ingen roll?
I trafikförordningen 7 kapitlet 1 § står det att gångtrafikanter i första hand ska använda gångbana eller vägren. Finns det ingen gångbana eller vägren ska man använda cykelbana eller körbana. Den som måste använda körbanan bör gå på vänster sida, så att man möter och ser trafiken som kommer emot en. Man ska också alltid försöka hålla sig så långt ut mot kanten som möjligt.

Så nära kanten som möjligt när man är ute och går på vägen, och helst på vänster sida. Ok. Men på en cykelbana då? Jag citerar samma källa som tidigare:

Det finns dock ingen bestämmelse i trafiklagstiftningen om var man ska gå på en gång- och cykelbana. Men eftersom gående som använder vägrenen eller körbanan bör gå längst till vänster i färdriktningen enligt trafikförordningen, är det rimligt att man går till vänster i färdriktningen även på gång- och cykelbanor.

Visst vore det väl på sin plats med lite tydligare r e g l e r här, eller?

Själv tänker jag på det här viset: Spelar nog ingen roll hur många regler det finns, de flesta verkar ju skita i att de befinner sig i någon slags trafiksituation överhuvudtaget... Under mina tre senaste cykelrundorn har jag bla a träffat på en hundägare som står på ena sidan av gång/cykelbanan samtidigt som hunden sitter på andra sidan och bajsar! De båda är förbundna med ett snöre rakt över vägen... Cyklande tonåring som sakta men säkert vinglar över i stort all asfalterad yta som finns... Full? Nej, bara sms:andes... För säkerhets skull avstängd från yttervärlden med ett par gigantiska hörlurar... En mediterande (?) rullskridsoåkare som åxå glider omkring utan någon som helst koll vare sig framåt eller bakåt (verkar det som iaf)... Men musiken i lurarna var säkert intressant...

FÖr att inte tala om alla obekymrade gångtrafikanter som strosar omkring med matkassar/barnvagnar/kompisar, utan att fundera någonting över att det verkar vara ett streck i mitten av vägen.

Ett streck som eventuellt betyder att den ena halvan av den asfalterade ytan kanske är avsedd att gå på och den andra halvan kanske är cykelbana...

Visst är det intressant att bilar (med alla sina säkerhetsutrustningar) helst ska hållas åtskilda från varandra med stålvajrar, samtidigt som oskyddade trafikanter får nöja sig med ett (knappt synligt) streck på marken som säkerhetsavskiljare...

Jag gillar verkligen att cykla. Dessutom är det välgörande både för den egna fysiken och för miljön. Däremot gillar jag inte att cykla på cykelbanor. Det är för stökigt helt enkelt. Då bortser jag helt från det faktum att cykelbanor ganska ofta är illa planerade (och även dåligt underhållna), med ologiska krumbukter och direkt livsfarliga "nav" där man ska samsas med övrig trafik.

De bästa vägarna för cykling går på landet. Små, smala och krokiga vägar, gärna i kuperad terräng, med lite trafik. Sådana samlar jag på. Ska berätta om några favoriter längre fram.
Favoriter som man dock endast når efter att ha "samsats" med i stort sett alla trafikantgrupper som finns under ett 10 km långt gatlopp på en kombinerad gång-cykelbana parallellt med en ständigt trafikerad matarled. En matarled som i sin tur får/blir av med trafiken via en himla massa tvärgator som en cyklist på cykelbanan måste korsa...

Fått upp farten!

Redan i söndags hade jag bestämt att dagens runda skulle bli av det lite kortare slaget. Efter gårdagens vila så kändes det dock inte så trivsamt att ge sig iväg. Konstigt, men så var det. Om kroppen fått bestämma så hade det blivit en vilodag till.
Men nu skulle det alltså cyklas, basta! En kortrunda på knappt 60 km stod på schemat. Medvinden ut ur Kalmar gjorde att den trista transportsträckan till Lindsdal avverkades i ett huj. Körde rakt fram vid Förlösa kyrka och siktade på Kristvalla för att sedan köra höger mot Kristvallabrunn och sedan den vanliga vägen över Skrivaregärde och Förlösa kyrka igen...

Jag tog i rätt bra ner mot Kristvalla. Det var lite oroligt i luften och en del kantvind här och där. När jag kom ut på den lite större vägen trodde jag att jag skulle få medvind... Det visade sig att vinden hade vridit så nu var det verkligen kantvind. Förmodligen hade jag haft en hel del motvind på vägen ner från Förlösa k:a.
När jag svängde av mot Skrivaregärde gick det alldeles utmärkt att damma på i drygt 35 km/h långa stunder.
Ibland sjönk farten lite omotiverat, då var det bara att skärpa sinnet och trampa på lite extra så var ordningen återställd.
Dete känns som om mitt största hinder när det gäller att cykla hyfsat fort under längre sträckor, sitter i hjärnan. Några sekunders brist på koncentration och latmasken får ner såväl kadens som hastighet. Tillbaka vid Förlösa kyrka så visade det sig att jag cyklat 45 km med ett snitt på exakt 30 km/h! Det är jag jättenöjd med. Så i fortsättningen kommer jag att varva distanspass med pass där farten prioriteras framför sträckan. För man blir liksom bra på det man tränar på, sägs det...
I morgon ska jag föröka klämma in en lita längre runda än dagens 57:a. Sedan är det vila som gäller tills på lördag. Då är det Hjälmaren runt!!!

Hemma!

Det blev 114 km sånär som på 80 meter... Ganska soligt men den svaga vinden var kylig, där den kom åt. 3 regnstänk fick jag på mig. Körde i kortbrallor, armvärmare och vindväst. Gårdagens runda tillsammans med en lite för klen frukost (den lev alltså inte så stadig som jag hade tänkt)gjorde att jag fick soppatorsk när det var en mil kvar, ungefär. Annars så var det toppen med ovanligt pigga ben nästan hela vägen.
I morrn blir det vila!

70 km avverkade...

Fortfarande känns allt bra. I alla fall om jag bortser från nacken och baken. Men det brukar gå över med tiden...

Liveblogg.

39 km avverkade. Benen har kännts bra redan från början. Skönt väder. Ca 15 grader. Jag pinnar vidare...

Äntligen!

Det ser ut som att det kan bli en bra dag idag. Det är redan (kl 8:00) nästan 12 grader varmt och en antydan till revor i molntäcket. Kläderna har torkat sedan igår och även cykeln ser ut att vara sugen på att lämna vardagsrummet. Nu väntar en stadig frukost, sedan bär det av! Återkommer med rapporter under resans gång.

Konstiga ben man har...

Den här bloggningen är en ren kopia av den jag skrev på CK.SE tidigare idag... Begränsad tillgång på tid gör att jag upprepar mig litet idag... I morgon kommer en exklusiv bloggning, direkt från min söndagsrunda, här. Promise!

Det var laddat för en långsväng idag. Smhi utlovade mulet, men uppehåll, svaga vindar och 12-13 grader varmt. Får duga, tänkte jag och fyllde fickorna med bananer och müslibars. Väl ute på trappan upptäckte jag att det regnade. Ett ganska uppkäftigt strilregn som uppbackad av väldigt många och gråa moln, definitivt inte tänkte ge sig i första taget.
This means war, tänkte jag och klädde mig återigen i min nyinköpta, röda, regnjacka. Dessutom har jag även skaffat mig ett par regnöverdrag till skorna, och det är väl just med tanket på sådant här väder, eller hur?

Iväg kom jag och efter 200 meter kände jag att mina ben definitivt inte var med överhuvud taget. Dom fanns visserligen på sina vanliga platser, men egagemanget inför dagens cykelövning var lika med noll! -Ah, det blir bättre, bara jag kommit igång, tänkte jag (som av födsel och ohejdad vana alltid tror att det blir bättre, snart...).

Det blev inte bättre. Regnet fortsatte att strila, och benen hävdade att dom sympatistrejkade till förmån för sjuksköterskornas krav på anständiga löner...
Själv försökte jag då intala mig att det inte gjorde något att det inte var någon fart alls. Det var ju i första hand en massa mil jag var ute efter, får ta hur lång tid det vill...

Efter 37 km behövde jag stanna för att kolla om ytterligare en kroppsdel ville säga upp bekantskapen med mig... Men det var ingen fara, den hade bara kommit i kläm (näe, inga ytterligare detaljer i det ämnet), och därför jämrat sig lite...

En banan slank ner tillsammans med några slurkar hemblandat energidryck innan det var dags att trampa iväg igen. Och det fortsatte i samma trista stil, benen bara hängde där slappt och liksom åkte med på något konstigt sätt. Tur att skorna sitter fast i pedalerna i alla fall, annars hade väl dom (benen, alltså) lagt sig på ryggen och gett upp helt och hållet...

Efter ungefär femhundra meter sa det plötsligt tjong! I benen. Utan att jag fattade hur det egentligen gick till ökade farten plötsligt från 25 km/h till 35 km/h!!!
Ok, asfalten var bättre här och motvinden var nu medvind, men det hade den ju varit en stund innan bananpausen... Å hur snabbt verkar en banan? Och vad var det i så fall i den, kan man ju undra. Har aldrig märkt en sådan effekt av bananer förut.

Så med nyväckta ben var det bara att trumma på i regnet. Det är möjligt att jag blev överdrivet euforisk av att kunna hålla 35-40 km/h i kilometer efter kilometer i regnet, men just då kändes det som om jag aldrig, under min ettåriga "cykelkarriär" haft så bra ben...

Jag bestämde mig för att hålla kvar känslan av framgång och avsluta rundan lite tidigare än vad jag ursprungligen tänkt. Blötan hade, trots skoskydden) trängt in i skorna och gjorde sig alltmer hemmastadd där, regnvatten och svett rann nerför ansiktet och vattenflaskorna var snorhala och man fick börja varje slurk med att spotta sand ur munnen... Så jag siktade hemåt och påminde mig om att till nästa regnväderstur måste jag komma ihåg att täta luftintaget längst fram på skosulan, eftersom det även fungerade som kylvattenintag...

Summa summarum, en bra runda trots regnet. Och det tackar jag mina sent uppvaknade ben för. I morgon har smhi lovat mulet väder, svaga vindar och uppehåll. Då jä.... blir det en långsväng!

En bloggportal!?!

Jag är i Småland igen. Jobbar i Kalmar fram till helgen innan Vättern. Smålandspremiären skedde även i år på 1:a maj. Trots regnskurar, halvtaskiga vindförhållanden och lite småkall luft blev det en bra runda. Mest nöjd är jag över att jag inte föll för frestelsen att ta en genväg hem vid ungefär 40 km, utan bet ihop och höll mig till min ursprungliga plan. Jag fick ihop 92 km, och det var trots allt riktigt roligt i stort sett hela tiden! Man ska inte underskatta värdet av sig själv som enda sällskap på rundorna... Å skulle det bli tråkigt, så kan man ju hitta ett och annat roligt ortsnamn att fundera över...

En skön lirare...

Katten och jag var ute och åkte bil en stund. Efter att ha besiktigat svägerskans sommarstuga ville katten softa lite på instrumentbrädan samtidigt som jag passade på att läsa senaste numret av Kadens... En skön stund med två livsnjutare...

Vilodag III

Det känns som om jag borde byta till lite fräsigare rubriker... Men faktum är att det oftast råkar vara vilodag när jag skriver mina bloggar...
Var ute med Huklen igår. Vi hade stämt träff vid macken i Kävesta kl 14:00. Det är 20 km dit. På ett tidigare blogginlägg (från förra sommaren) svor jag att aldrig mer köra 52:an västerut till Kävesta om det blåste motvind...
Det blåste motvind. Rejält dessutom. MEn nu hade jag ju en kompis som väntade, så det var ju bara att trampa på... Tidigare i veckan har jag kört både ett distanspass på drygt 12 mil, ett backträningspass som blev nästan 3 mil och så dagen innan jag skulle till Kävesta, en runda på c:a 6 mil...
Jag var inte direkt superstark, kände jag när vinden friskade i utanför korvfabriken och den sega slakmotan upp mot Kävesta började... Strax innan backen noterade jag 23 km/h på mätaren. Jag hatar verkligen motvinden här ute på gärdena!

Hursomhelst så drog vi iväg vidare västerut. Genom Kvarntorp och Hällabrottet, förbi Hjortsberga och genom Hallsberg och bort till Brändåsen. Sedan blev det Hallsberg, Sannahed, Hällabrottet och Kvarntorp innan vi skildes åt och jag hade drygt 2 mil i ensamhet (förutom den sedvanliga biltrafiken) innan jag var hemma igen. Passerade korvfabiken med 38 km/h på mätaren, trots stumma ben och ett stelt axelparti. Var inte under 33 km/h någon gång innan Asker, ofta låg jag mellan 37 och 40... Jag älskar medvinden här ute på gärdena!

Den här veckan blev det ungefär 30 mil på cykeln. Nytt veckorekord, faktiskt. Nu ska jag vila ett par dagar, har en del annat att stå i, så det passar ju bra.
Dessutom känner jag mig för första gången lite sliten pga cykling. Rätt skön känsla i och för sig. Det får bli en tidig kväll i kväll...

Vilodag II

I går, tisdag, körde jag backträning. Backen är väl kanske inte direkt vare sig lång eller brant, men den ligger i alla fall nära. Efter ett par mils uppvärmning så skavde jag uppför slakmotan 5 gånger. Förra sommaren var jag glad om jag inte gick under 20 km/h när jag nådde krönet. I går höll jag 23 km/h alla gångerna utom den sista. Då testade jag att köra på stora skivan fram... Gick inge' bra...
Nu vet jag i alla fall det!
Hade tänkt mig ut en tur i kväll igen. Solen sken, det var vindstilla och perfekta förhållanden. Dessutom var jag väldigt sugen. Fram tills dess att jag öppnade garderoben för att plocka fram cykelkläderna... Då rann det bara av mig. Jag stängde garderobsdörren lite förvånat och konstaterade att jag återigen nog gjorde bäst i att lyssna på kroppen. Säger den ifrån så gör den... I morgon passar det bättre, lät den hälsa. Dock kunde den tänka sig att ställa upp på lite småfix ute i trädgården. Om den fick kaffe först... Man ska lyssna på kroppen!

Vilodag

Det är viktigt med vila. Nästan viktigare än att träna... Eller? Hursomhelst, det är under vilan som kroppen bygger upp sig i väntan på nästa ansträngning. Därför passade jag på att vila (cykel-)musklerna idag.

Körde ett avslappnande motorsågspass. Funkade bra. Det var bara sågen som kroknade lite ibland. Märkligt svårstartad när den är ljummen. Startar direkt när den är iskall eller glödhet. Men om den får vila aningen för länge vägrar den gå igång. Kan det vara mjölksyra som får den att stumna till, eller blir den bara sur...
I morgon blir det cykling igen!