Aj, aj... AJJJ!

Det finns två sorters cyklister... De som gjort en spd-vurpa... Och de som kommer att göra en! Jag gjorde min igår. Skulle korsa en gata, behövde bara trycka på knappen för att då grönt ljus. Klickade ur vänsterfoten och tog tag i stolpen med tryckknappen med högerhanden. Oops! Missade stolpen... Plonk, dump, tjong, så jag man där som ett fån på asfalten... Studsade upp i en blink och försökte se oberörd ut. Tror ingen såg mig... Körde iväg på grönt och kände mig tämligen oskadd. Det var bara höger långfinger som ömmade en smula... Efter en timme gjorde det rent av ont. Men jag kunde i alla fall böja på det i alla leder, så inget var ju brutet... Idag är det svullet och gör skitont... Men det går väl över... Och spd-vurpan är avklarad!

Jag vill ut!!!

Efter lördagens uppmjukningsrunda så förflöt söndagen i slapphetens tecken. En borrmaskin skulle inköpas liksom ett nytt bakdäck till hustruns cykel. Båda uppdragen klarades av ganska smärtfritt varpå det kändes helt ok att sjunka ner i tv-soffan och ägna sig åt andra etappen av Tour de France.
Just då krävde min kropp inte mer ansträngning än så för att vara nöjd. Trött kände jag mig också. På det där viset som det kan kännas i slutet av januari, när all världens mörker och kyla sakta men säkert börjat mala ner ens inre.
Tröttheten hade nog inget med cyklingen att göra, utan var nog mer ett utslag av den senaste tidens slit och släp.

Hursomhelst, när klockan ringde kl fyra i morse så kände jag mig riktigt pigg och utvilad för en gångs skull. Det var ganska grått väder ute och regnade lätt så jag promenerade till jobbet istället för att cykla. Ungefär halvvägs kände jag det. Suget! Ett påtagligt cykelsug för första gången på flera veckor. Jag hade nästan glömt bort den där känslan. Men nu fanns den där i alla fall.

När jag skulle gå från jobbet efter väl förättat värv regnade det fortfarande. Fast det var inget som skulle hindra mig, sade jag kaxigt till några arbetskamrater som verkligen ifrågasatte det lämpliga i att ägna sig åt cykling en dag som denna...
Äsch, sa jag. Det är helt ok att cykla när det regnar. Frisk luft med mycket syre!

Väl utanför ytterdörren insåg jag att mina jobbarkompisar hade fog för sina funderingar. Fy fasen vad det regnade! Det fullkomligt vräkte ner samtidigt som det kom rejäla vindbyar från norr som skickade kaskader av vatten framför sig. Det var bara att inse fakta, ingen cykling idag...

Men i morgon blir det i alla fall en runda. För suget finns kvar. Så till den milda grad att jag till och med köpte en klase bananer när jag var nere i kvartersbutiken för en liten stund sedan. En av guleböjarna ska få följa med i morgon. För nu vill jag verkligen ut!!!

Äntligen!

Det tog lite tid, men till slut så...
Vad jag syftar på är naturligtvis alla flyttbetstyren. Även om vi ännu inte kommit i ordning fullt ut i nya lägenheten, så är själva flytten över. Därför var det extra glädjande att lördagen den 5 juli verkade vilja bjuda på bra cykelväder.

Det hade regnat lite under den tidiga morgonen, men asfalten var i princip helt torr när jag rullade iväg åt nordväst från Örebro. Senaste gången jag satt på cykeln, var den 14 juni. Det var då jag gick i mål på Vätternrundan.
Kroppsminnet var det inget fel på. Rörelserna kändes välbekanta och det var inga direkta problem med att hitta vare sig reglage, pedaler eller sittställning. Däremot så var varken muskler eller hjärna inställda på just aktiviteten cykling.

Såväl småbackar som motvind och knagglig asfalt gjorde djupa revor i den självbild som hittills fått mig att tro att jag var i mitt livs form, typ. Å andra sidan så hade jag ju aldrig sagt mig själv något annat än att den här svängen bara skulle vara ett trivselpass, utan andra intentioner än att väcka kroppen (och hjärnan) så smått och påminna om att den numera ska tröttas ut av cykling, snarae än möbel- och kartonkånkning.

Rundan blev inte längre än 32 km, men just den här gången så kändes det preis lagom. Benen var inte riktigt med på noterna och ibland gick det också oväntat långsamt därför att hjärnan inte manade på i tid. Trots detta så blev det en väldigt angenäm resa i ett högsommarvarmt landskap med lite lagom motvind inledningsvis.

Skönt att vara på rull igen. Äntligen!

Vätternrundan 2008 The story

Det börjar bli hög tid att lägga VR 2008 till handlingarna. Här kommer min berättelse om hur det var, ur mitt perspektiv...

OBS! Pga flyttbestyr och begränsat med skrivtid, så presenteras storyn i delar... Här är första delen så länge...

Veckan innan det stora äventyret hade inte varit optimal, ur uppladdningssynpunkt. Tänkta dagar av vila, kolhydratladdning och lätt träning hade förbytts till ändlösa timmar av möbelflyttande, kartongkånkande och hyrbilsfix. Förutom det vanliga jobbet på jobbet och det samtidiga avslutandet av ett annat, jobbrelaterat projekt. Mer än sex timmars sömn per dygn blev det inte. Jag bestämde mig hursomhelst för att inte låta mig stressas av att de sista förberedelserna inte kunde ske efter det i förväg uppgjorda schemat. Jag hade ju ändå tränat riktigt bra under större delen av vintern och dessutom haft en nästan overkligt bra vår på cykeln.
När jag vandrade ner mot de centrala delarna av Motala på fredagseftermiddagen så var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning. Jag skulle köra med CK.se:s SUP 15-gäng och bara det att få träffa ett antal av cykelkompisarna här på bloggen live, kändes inspirerande. Min största fundering just då, var hur det skulle kännas att, efter 30 mil runt Vättern, cykla uppför backen jag just nu gick nerför. Jag bodde alltså på toppen av den backe som ledr ut ur Motala på väg mot Mjölby... Nåja, den dagen den sorgen!
Strax utanför restaurang Bella Notte där vi skulle ha vårt pastaparty, stötte jag ihop med Il Presidente och några minuter senare med Garo. Jag var lite sugen på att ta en titt i det stora tältet på torget, Garo slog följe med mig dit. Köerna var enorma så det blev just bara en titt in i tältet. Vi småpratade lite, lyssnade på musikkåren och tittade på den idogt tuggummituggande landshövdingen som gjorde sig beredd att inviga spektaklet, innan vi åter drog oss mot Bella Notte och pastapartyt.
Alla var där... eller i alla fall ganska många... och i takt med att pastaportionerna åkte ner, och en massa ansikten fick namn, så började så smått mina egna förväntningar och förhoppningar att stiga. Jag promenerade tillbaka uppför backen och la mig för att sova någon timme. Jag vaknade strax före kl 22 av att regnet slog mot rutorna...
En banan och en müslibar senare rullade jag på regnvåta gator genom Motala på väg mot starten. Trots blötan och mörkret så kändes det bra. Det var skönt att sitta på cykeln igen, den hade fått vila sig sedan Huklen och jag rundade Hjälmaren en vecka tidigare. Väl framme i startfållan så var det inte så svårt att få kontakt med SUP 15-gänget. Det var bara att söka sig till ljudet av glada tillrop och skratt! När så klockan blev 23:58 hade vi formerat oss direkt bakom motorcyklarna och gled så iväg. Nu äntligen, efter ett år av såväl förberedelser som funderingar (jag bestämde mig när jag såg en kompis gå i mål på VR 2007), var jag alltså på väg ut på mitt livs första Vätternrunda...
Det är en speciell känsla att cykla i mörker. Att ligga mitt i en klunga av oräkneliga cyklister i mörker, är ännu mer speciellt. Att göra det när regnvattnet stänker från alla håll är nästan surrealistiskt. I alla fall om man har glasögon!
Efter någon mil hade jag i alla fall lärt mig känna igen några av SUP 15-cyklarnas reflexer, det gällde ju att inte tappa bort sig i denna ändlösa karavan av blandade cyklister. Farten var inte direkt hög, men det gällde ändå att vara koncentrerad på vad som hände en bit framör på vägen. Ena stunden flöt det på ganska fint innan någon plötsligt skrek broms-broms-broms en bit framför. Då var det bara att själv tjoa samma sak och samtidigt försöka bromsa både mjukt och resolut och hoppas på att de som låg bakom, hunnit uppfatta vad som var på gång...

Fortsättning följer...

Vätternrundan 2008.

VR är avklarad. 30 mil runt rikets andra sjö... Det var första gången för min del och det gick som en dans. Faktum är att jag och mina kompisar skrattade och fikade oss runt sjön... Detaljer kommer...

Motala nästa!

Måndag eftermiddag... konstaterar att det nu bara handlar om att vila sig i form under de återstående dagarna fram till fredag kväll 23:58 då jag sitter upp på cykeln för att köra Vätternrundan.
Körde ett kort, men jättesvettigt pass i fredags (42 km) och ett lite längre (151 km) jättesvettigt i lördags. Hade eventuellt tänkt ta en kortis på onsdag, men det blir inget av med det. Mina vilodagar kommer jag bl a att tillbringa med att kånka möbler och flyttkartonger. I alla fall fram till torsdag lunch...
Det blev sällsamt mycket som måste göras den här veckan... Så var det inte tänkt från början, men nu blev det som det blev... bara att gilla läget.
Återkommer i bloggform tidigast på söndag. Välkommen tillbaka!

Om att jaga sig själv...

Nedanstående text har jag lånat från min egen bloggning på CK.se igår...

Jag beslöt mig för att tävla mot mig själv i dag, till Flerohopp och tillbaka. Något man kan göra om man har en Garmin Edge 305 cykeldator. Den har nämligen en funktion som heter "virtual partner" som gör att man kan ha sin egen körning från en tidigare runda som referens.
Inledningsvis hade jag tryckt på lite fel knappar så jag såg inte röken av mig. Men vid Förlösa kyrka så kom jag på hur jag skulle göra och vips så låg jag 100 meter bakom mig själv!
Jag visste att jag känt mig rätt så stark i torsdags, så jag nöjde mig med att hålla avståndet bara. Gjorde ingen ansats att jaga ikapp så här tidigt i loppet. I slakmotorna upp mot Skrivaregärdet märkte jag plötsligt att jag närmade mig mig själv. Så i ett av de sista motluten smög jag upp precis bakom... avvaktade till strax innan krönet... Då petade jag i en tyngre växel, ställde mig upp i pedalerna och swischade förbi innan jag hann blinka!
Ganska snart hade jag byggt upp en ledning på ett par hundra meter, men jag lyckades inte skaka av mig helt och hållet. I mil efter mil låg jag grinigt kvar där bakom och såg mig själv slita ont därframme. Torsdagsjaget visste nämligen att det varit lite medvind under de sista 2 milen i torsdags och i dag var det ju i princip vindstilla, så någon hjälp därframme att hålla farten, skulla jag inte få... Det gällde bara att hänga i en bit till alltså, sedan skulle han därframme ha kört slut på sig...
Själv bestämde jag mig för att inte titta så mycket bakåt utan bara köra mitt eget lopp, helt och fullt. Svetten lackade, kossorna blängde och flugor flög in i min mun... Plötsligt fick jag se att jag försvunnit utom synhåll för mig själv. Jag låg nu 600 meter före! 600 meter blev 700 meter och 800 meter. Nu var jag helt rökt! Och jag som tyckte att jag kört så bra förra veckan...
Den sista milen blev en ren defilering. Utan att förta mig kom jag i mål 2, 4 km före mig själv. Så det blev en värdig avslutning på vårens Kalmaräventyr. Nu ska cykeln ner i sin väska och om några dagar är det återigen Närkeslättens asfalt under däcken.
Jag undrar just hur bra jag kommer att vara på hemmaplan? Jämfört med mig själv, alltså...

Vägmarodörer

På Nerikes Allehandas insändarsida har det under ett par dagar handlat om "träningscyklisternas vilda framfart på vägen..." En som vanligt (på den typen av sidor) ganska onyanserad debatt. Det intressanta, och samtidigt väldigt skrämmande, är att det finns trafikanter (bilister) som tycker att det är helt ok att "sätta cyklister på plats..." bara för att de är just cyklister. Sätta på plats i det här fallet innebär att man ska köra så nära man kan och helst tränga ner vederbörande tvåhjulingsidiot i diket...
Jag kunde inte hålla mig utan skickade in följande epos:

Så här är det... Cyklister som bromsar upp trafiken bör köras på direkt. Eller i alla fall trängas ner i diket. Varför är folk upprörda över en sådan sak? Störst går först helt enkelt.Men varför nöja sig med att näpsa cyklister, när det finns så många andra grupper i samhället som också måste lära sig veta hut...
Långsamma pensionärer som absolut måste ut och handla på Ica och Konsum under lunchen t ex. Så fort jag stöter på en sådan, kör jag på deras fula hälsenor med kundvagnen. Då lär dom sig. Dessutom handlar jag dyrare varor än vad de gör, alltså borde jag inte behöva stå och vänta under tiden som de på pin kiv ska försöka betala med jämna pengar, så utdraget segt som möjligt...
Människor som envisas med att stå i vägen och balansera barnvagnar i rulltrappan... Ja men hallå! Det är ju förbjudet, dom ska ju ta hissen eller hålla sig hemma. När jag ser något sådant trycker jag direkt på nödstoppet, så får dom se hur kul det är när man inte kommer fram i rulltrappan...
Osande grillar är ett annat otyg så här års. Ett par rök- eller tårgasgranater på lagom avstånd i vindriktningen från matmarodörerna brukar få ordning på eländet.
Och till skränande barn som hoppar omkring på studsmattor, mopedister, hundägare, frisbeespelare, gitarrister, frimärkssamlare, ballongfarare, datornördar, idiotiska programledare, puckon i största allmänhet och alla andra, vill jag bara säga: -Jag vet var er brevlåda bor!!!

Det var ingen som kommenterade mitt inlägg...

Hopp om livet

För ett år sedan bloggade jag om min då nyinköpta sadel. Jag var nöjd med den och tyckte att den motsvrade mina förväntningar. Kort sagt, den gick att sitta på!

Nu under våren har jag märkt att de gamla problemen med ömmande sittknölar har kommit tillbaka, Visserligen inte lika illa som med den gamla sadeln, men ändå...

Under dagens 85 km-runda till Flerohopp fick jag plötsligt nog. Nu skulle sadeln justeras. MAn ska ju inte hålla på och ändra och ändra, utan låta saker ta lite tid ibland, så att kroppen hinner vänja sig. Men nu, efter ett år så kan det väl vara dags.
Jag höjde sadelspetsen med ungefär 3mm och genast förvandlades den aningen obekväma
sadeln till en tv-soffa! Wow, vilken skillnad en justering kan göra...
Om den positiva förändringen är av bestående karaktär, eller bara tillfällig vet jag om ett år... Innan dess är det dumt att skruva och ändra...

Ciao!

Det blåser på toppen (och även där jag är)...

Idag blev det en tur till Orrefors. 117 km loggades innan jag var tillbaka i det gula huset på Ängö igen. Vägarna var helt underbara. Snudd på att man fick en överdos av småländsk Bullerby-idyll på köpet. Torp, hästgårdar, bondbyar, stengärdsgårdar, syréner, äppelblom, katter, lamm, kossor, traktorer, hästar, studsmattor (!?!)höns, gräsklippare och glasbruk. Fantastiskt!
Det enda som inte var riktigt bra idag, var vädret. Visserligen sken solen och termometern visade 15 grader när jag stack... men det var något lurt med det hela.
Just det, blåsten. Vinden forsade ner ända inifrån Bottenhavets innersta, förmodligen ännu isbelagda, vik. Och på vägen ner utefter landets ostkust så blev den lite taggig i kanten. Detta gjorde att jag lyckades ha motvind i stort sett hela vägen. Både dit och hem. Det blåste banne mig från alla håll. Samtidigt.
Mig icke tycka om!!! Inte min axel heller.
När jag knatade iväg till butiken på hörnet för att skaffa mig bananer till morgondagens (förhoppningsvis) tur så skrev någon av kvällstidningarna på löpet att det var Medelhavsvärme på väg...

Kan man hoppas på ett väderomslag redan till i morgon bitti?

Kallt och omysigt, men bra ändå...

Nu var det några dagar sedan jag cyklade. Till största delen kan man säga att upehållet var ett inplanerat träningsstopp, för att kroppen ska ges möjlightet till vila och återhämtning. Men en lite för sen onsdagskväll tillsammans med mina studenter, gjorde att den tänkta torsdagsträningen blev ett tidigt sovpass istället...

Det var faktiskt nära att dagens pass rök också. Helt och hållet beroende på det usla vädret. Kallt och blåsigt. Jag hatar när det är så. Speciellt i maj månad...

Men hur det nu var, så kom jag mig iväg i alla fall. Och man ångrar som bekant aldrig ett genomfört träningspass... Men jädrar vad ont i axeln/nacken jag får i det här vädret. Efter bara en dryg mil började det kännas... och efter tre hade jag svårt att vrida på huvudet. Stannade till en stund och gjorde lite uppmjukande rörelser och då blev det tillfälligt bättre. Men de sista två milen hem i motvinden var inte kul, om man säger så...

Jag fick i alla fall ihop 67 km och förhoppningsvis kan det bli lika mycket i morgon. Kan man hoppas att temperaturen stiger så pass så att det i alla fall blir tvåsiffrigt på termometern..? Växthuseffekten... hallå?!?

Tack!

Enligt ett analysprogram jag har kopplat till den här bloggen, har antalet besökare fördubblats under den senaste veckan. Trenden är tydlig och förhoppningsvis bestående. Därför vill jag bara i all ödmjuhet tacka för besöken. Kul att du hittat hit och fortsätter titta in då och då.

Den här helgen är jag hemma i Hampe (utan cykel) och ägnar mig åt att "administrera" familjelivet. Därför inget bloggande på ett par dagar. Konstaterar bara att vi hade en himla tur med vädret förra helgen när det var Hjälmaren runt...

Nu, i skrivande stund, är det 8 grader varmt och regnet hänger i luften... Förra veckans sommarvärme känns overkligt avlägsen... Trevlig helg!

Shit happens

Det är inte alltid det blir som det är tänkt... men i så fall är det ju bara att tänka om!
Var laddad inför en planerad runda idag. Vädret var helt ok, även om det kom en och annan kylig vindpust från havet. Men jag bestämde mig ändå för att inte köra.

Efter gårdagkvällens kylslagna runda så var jag fortfarande ganska öm i nackmusklerna i morse. Kletade in en rejäl klick med Tigerbalsam på det ömmande området, vilket iofs har gjort en del nytta... men det känns som om det smartaste är att inte hänga över ett bockstyre just ikväll. Och eftersom jag ska på Kaktusgala (mediestudenternas i Kalmar egen "oscarsgala") i morgon, så betyder det två vilodagar. Det kan aldrig vara fel, eller hur?

Alltså är det bara att gilla läget, fortsätta gnida in nacken med Tigerbalsam och hoppas på några ytterligare plusgrader tills på torsdag...

Hjälmaren runt

Nu kan man alltså lägga Hjälmaren runt 2008, till handlingarna. När jag köpte min racer för ett drygt år sedan var det just detta loppet som var mitt huvudsakliga mål. Sedan skulle jag se mig om efter ett nytt.
I skrivande stund är jag glad för att jag ganska tidigt under cykelsäsongen 2007 bestämde mig för att ha två mål inför 2008. Både Hjälmaren och Vättern. Sedan finns ju TdÖ (tour de Östernärke) att ta itu med under sensommaren.

Hjälmaren runt var en riktigt positiv upplevelse. Så här skrev jag i en kommentar på Huklens blogg på ck.se: Det var verkligen en fantastisk cykeldag. Dessutom min debut i sådana här sammanhang (om man bortser från Mjörn runt 1980). Jag har aldrig tidigare cyklat så långt på en dag, någonsin... dessutom har jag aldrig varit i närheten av den snitthastighet vi körde på idag. Mitt "magic moment" var nog när CK Ceres snälltåg kom ångandes strax öster om Arboga, på vägen mot Västermo. För en bråkdels sekund anade jag hur de skulle försvinna bort i fjärran, innan jag plötsligt märkte att jag hade kraft i benen tillräckligt för att hänga på sista rulle... Den resan fram till Hjälmarsund kommer jag sent att glömma.
Måste också passa på att lyfta på hjälmen för Kumlagänget. Det var en ren fröjd att få dela ert sällskap idag!

Som sagt, en väldigt positiv upplevelse. Jag hade ju mina funderingar innan start över hur långt 150 km egentligen är. Vidare funderade jag rätt mycket på hur jag skulle klara värmen. Visserligen gillar jag när det är varmt, men man vet ju aldrig. Hade jag tankat tillräckligt med vätska innan? Var kroppens celler fyllda med energi och näring tillräckligt? Var jag pigg nog?
Svaret på alla tre frågorna visade sig vara JA!
Det enda som egentligen inte var helt på topp, var min vänstra axel. Hade känt av en stickande smärta från axeln och upp mot nacken, under de sista förberedande rundorna i Kalmar.
Var på besök hos min massör, kvällen före loppet och han kunde bara konstatera att det var stelt och spänt. Han gjorde vad han kunde men på slutet av loppet hade jag riktigt ont.
Nu ikväll, måndag, var jag ute på en lite "skakaloss-runda" på 58 km. Efter halva sträckan kändes det som om hela axeln hade låst sig. När jag kom hem gjorde det riktigt ont, typ 1000 nålar, så fort jag vred på huvudet.
Efter en varm dusch smorde jag in området med en rejäl laddning Tiger-balsam. Hoppas att det hjälper. Just nu känns det skönt i alla fall...

Är sugen på en lite längre runda i morgon, men om det värker det minsta, så struntar jag i det. Jag vill ju inte riskera något, en månad innan Vättern...

Hjälmaren runt

Igår (lördag) körde jag Hjälmaren runt för första gången. Jag försökte göra några live-bloggar med hjälp av mobilen, men det var visst något vajsing med uppkopplingen...
Återkommer med en utförligare rapport från en fantastisk resa i ett för mig oväntat högt tempo.

Oskyddade trafikanter

På cykelklubben.se bloggade någon häromdagen om ett olyckstillbud på en cykelbana i Kalmar. I korthet handlade det om ett missförstånd mellan cyklisten och en grupp mötande gångtrafikanter. Det hela slutade med en lättare kollision, från vilken samtliga klarade sig utan skråmor eller men.
Den bloggande cyklisten undrade i samband med detta om någon hade koll på vad som gäller för gångtrafikanter och cyklister som samsas om samma cykel/gångbana.

Man kan lätt tro att samspelet mellan våra två största grupper av oskyddade trafikanter var reglerat på klassiskt svenskt vis med såväl lagar som förordningar. Men börjar man kolla så visar det sig inte riktigt vara så.
Att det är högertrafik som gäller i landet, det är solklart. Fordonstrafiken regleras till exempel av denna övergripande bestämmelse. Men var kommer gångtrafikanterna in?

Så här kan man läsa på trafikeniskolan.se (en infosida för pedagoger, producerad genom ett samarbete mellan Sveriges tre största kommuner):

Trafikförordningen är inte alltid helt tydlig när det gäller hur olika trafikanter ska ta sig fram på olika typer av vägar. Vad gäller till exempel för gångtrafikanter? Var ska man vara? Till höger, vänster eller spelar det ingen roll?
I trafikförordningen 7 kapitlet 1 § står det att gångtrafikanter i första hand ska använda gångbana eller vägren. Finns det ingen gångbana eller vägren ska man använda cykelbana eller körbana. Den som måste använda körbanan bör gå på vänster sida, så att man möter och ser trafiken som kommer emot en. Man ska också alltid försöka hålla sig så långt ut mot kanten som möjligt.

Så nära kanten som möjligt när man är ute och går på vägen, och helst på vänster sida. Ok. Men på en cykelbana då? Jag citerar samma källa som tidigare:

Det finns dock ingen bestämmelse i trafiklagstiftningen om var man ska gå på en gång- och cykelbana. Men eftersom gående som använder vägrenen eller körbanan bör gå längst till vänster i färdriktningen enligt trafikförordningen, är det rimligt att man går till vänster i färdriktningen även på gång- och cykelbanor.

Visst vore det väl på sin plats med lite tydligare r e g l e r här, eller?

Själv tänker jag på det här viset: Spelar nog ingen roll hur många regler det finns, de flesta verkar ju skita i att de befinner sig i någon slags trafiksituation överhuvudtaget... Under mina tre senaste cykelrundorn har jag bla a träffat på en hundägare som står på ena sidan av gång/cykelbanan samtidigt som hunden sitter på andra sidan och bajsar! De båda är förbundna med ett snöre rakt över vägen... Cyklande tonåring som sakta men säkert vinglar över i stort all asfalterad yta som finns... Full? Nej, bara sms:andes... För säkerhets skull avstängd från yttervärlden med ett par gigantiska hörlurar... En mediterande (?) rullskridsoåkare som åxå glider omkring utan någon som helst koll vare sig framåt eller bakåt (verkar det som iaf)... Men musiken i lurarna var säkert intressant...

FÖr att inte tala om alla obekymrade gångtrafikanter som strosar omkring med matkassar/barnvagnar/kompisar, utan att fundera någonting över att det verkar vara ett streck i mitten av vägen.

Ett streck som eventuellt betyder att den ena halvan av den asfalterade ytan kanske är avsedd att gå på och den andra halvan kanske är cykelbana...

Visst är det intressant att bilar (med alla sina säkerhetsutrustningar) helst ska hållas åtskilda från varandra med stålvajrar, samtidigt som oskyddade trafikanter får nöja sig med ett (knappt synligt) streck på marken som säkerhetsavskiljare...

Jag gillar verkligen att cykla. Dessutom är det välgörande både för den egna fysiken och för miljön. Däremot gillar jag inte att cykla på cykelbanor. Det är för stökigt helt enkelt. Då bortser jag helt från det faktum att cykelbanor ganska ofta är illa planerade (och även dåligt underhållna), med ologiska krumbukter och direkt livsfarliga "nav" där man ska samsas med övrig trafik.

De bästa vägarna för cykling går på landet. Små, smala och krokiga vägar, gärna i kuperad terräng, med lite trafik. Sådana samlar jag på. Ska berätta om några favoriter längre fram.
Favoriter som man dock endast når efter att ha "samsats" med i stort sett alla trafikantgrupper som finns under ett 10 km långt gatlopp på en kombinerad gång-cykelbana parallellt med en ständigt trafikerad matarled. En matarled som i sin tur får/blir av med trafiken via en himla massa tvärgator som en cyklist på cykelbanan måste korsa...

Fått upp farten!

Redan i söndags hade jag bestämt att dagens runda skulle bli av det lite kortare slaget. Efter gårdagens vila så kändes det dock inte så trivsamt att ge sig iväg. Konstigt, men så var det. Om kroppen fått bestämma så hade det blivit en vilodag till.
Men nu skulle det alltså cyklas, basta! En kortrunda på knappt 60 km stod på schemat. Medvinden ut ur Kalmar gjorde att den trista transportsträckan till Lindsdal avverkades i ett huj. Körde rakt fram vid Förlösa kyrka och siktade på Kristvalla för att sedan köra höger mot Kristvallabrunn och sedan den vanliga vägen över Skrivaregärde och Förlösa kyrka igen...

Jag tog i rätt bra ner mot Kristvalla. Det var lite oroligt i luften och en del kantvind här och där. När jag kom ut på den lite större vägen trodde jag att jag skulle få medvind... Det visade sig att vinden hade vridit så nu var det verkligen kantvind. Förmodligen hade jag haft en hel del motvind på vägen ner från Förlösa k:a.
När jag svängde av mot Skrivaregärde gick det alldeles utmärkt att damma på i drygt 35 km/h långa stunder.
Ibland sjönk farten lite omotiverat, då var det bara att skärpa sinnet och trampa på lite extra så var ordningen återställd.
Dete känns som om mitt största hinder när det gäller att cykla hyfsat fort under längre sträckor, sitter i hjärnan. Några sekunders brist på koncentration och latmasken får ner såväl kadens som hastighet. Tillbaka vid Förlösa kyrka så visade det sig att jag cyklat 45 km med ett snitt på exakt 30 km/h! Det är jag jättenöjd med. Så i fortsättningen kommer jag att varva distanspass med pass där farten prioriteras framför sträckan. För man blir liksom bra på det man tränar på, sägs det...
I morgon ska jag föröka klämma in en lita längre runda än dagens 57:a. Sedan är det vila som gäller tills på lördag. Då är det Hjälmaren runt!!!

Hemma!

Det blev 114 km sånär som på 80 meter... Ganska soligt men den svaga vinden var kylig, där den kom åt. 3 regnstänk fick jag på mig. Körde i kortbrallor, armvärmare och vindväst. Gårdagens runda tillsammans med en lite för klen frukost (den lev alltså inte så stadig som jag hade tänkt)gjorde att jag fick soppatorsk när det var en mil kvar, ungefär. Annars så var det toppen med ovanligt pigga ben nästan hela vägen.
I morrn blir det vila!

70 km avverkade...

Fortfarande känns allt bra. I alla fall om jag bortser från nacken och baken. Men det brukar gå över med tiden...

Liveblogg.

39 km avverkade. Benen har kännts bra redan från början. Skönt väder. Ca 15 grader. Jag pinnar vidare...