Hur blev det nu?

Jo då, vaniljglass hjälper mot halsont... lite. Friskare blir man inte, men det känns bättre. Idag så var halsen om möjligt ännu värre däran. Faktum är att jag vidtagit, den för mig extremt ovanliga, åtgärden att sjukskriva mig. Efter jobbet idag berättade jag för närmaste chef att det bara var att kalla in reservstyrkan till i morgon och på fredag. Jag måste helt enkelt hålla mig hemma och vara tyst ett par dagar.

Om man bortser från en dag med befarad (fast det var falsklarm) magsjuka förra våren, så har jag inte varit sjukskriven på typ 10 år.

Men hursomhelst, nu är klockan i alla fall slagen och jag ska sitta i ett hörn i hemmets lugna vrå ett par dagar och tycka synd om mig själv. Det är bästa medicinen. Förutom att kolla på TdF då förståss!
PS. Jo, jag kan följa TdF även de dagar som jag jobbar. Slutar alltid jobbet innan sändningarna börjar. Kan vara bra att nämna det, så ingen tror något...

Vilodag, fast helst inte!

Idag är det vilodag på touren. Själv hade jag noga planerat in en sväng på cykeln uppför Ånnabodabacken. Hade tänkt att det nog skulle vara bästa sättet att få fart på benen igen efter dens senaste tidens hålla-på-med-allt-möjligt-slit-och-släp-utom-cykling-verksamhet...
Det skulle säkert ha funkat om inte om hade funnits... Plötsligt låter ens röst som om man levt på whisky och cigaretter i ett halvt liv... Dessutom är det svårt att svälja! Gulp... förkylning på gång alltså.
Har tagit en riktigt lång middagsslummer idag för att om möjligt försöka sova ihjäl bacillerna. Det har väl inte funkat något vidare, vad det verkar. Nu säger en inre röst till mig att jag ska masa mig ut till affären på hörnet och köpa en låda glass... OK, vad har jag att förlora? Glass får det bli. Helst tre-smak, utan naturliga färg- eller arom-ämnen... Om det gå att få tag i sådana läckerheter nuförtiden?!?

I morgon rullar touren igen. Jag också, förhoppningsvis. Fast knappast inte uppför Ånnabodabacken! Men nästa vecka...

Touren

Årets Tour de France är en av de roligaste upplagorna på länge. I alla fall känns det både spännande och ovisst och tämligen oförutsägbart. Fram till häromdagen var det dessutom extra roligt att hålla koll på den ständigt lovande cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist. Resultaten tidigare i år indikerade att han var riktigt på gång.

Och visst infriade han förväntningarna, Gotland. Under fem etapper fick han bära den vita tröjan, den som visar att man är bäste cyklist under 25 år.

Tyvärr blev han av med tröjan efter den första bergsetappen, etapp 9. Och ännu mera tyvärr så hade han svårt att hänga med under den spektakulära etapp 10, den över Tourmalet och Hautacam. Det kommer säkert etapper framöver där Thomas kommer att kunna spela någon slags roll, men då förmodligen som hjälpryttare. I någon huvudroll tror jag knappast att vi kommer att få se honom något mer under årets tour, 28 minuter efter täten som han ligger.

Fast samtidigt kanske man ska låta osvuret vara bäst. Han är ju en erkänt duktig cyklist, och på rätt slags etapp kanske han kan få chansen, han är ju rätt ofarlig för sammandraget och därmed inte alltför hårt bevakad...

I morgon äntar vilodag för TdF-cyklisterna, själv är jag lite sugen på att antligen ta mig an Ånnabodabacken. Det som talar emot är min rossliga hals, det som talar för är egentligen... ingenting. Ingenting annat än att jag tycker att det skulle vara roligt att köra en vända. Minns ju båda mina turer i backen förra året. Den första, som gjordes en varm, men blåsig, julidag och den andra i samband med jobbkonferensen i oktober. Den första bergsbestigningen gick bäst, den andra var jättejobbig... Hur kommer den tredje att te sig?
Svar kommer inom kort på denna sida!

Pizza-koma

Efter en dag som ägnades åt att kattsäkra balkongen, trampade hustrun och jag iväg till Naturens Hus för att käka en bit mat. När vi parkerat våra cyklar och äntrat restaurangen, hungriga som vargar, så visade det sig att man inte kunde få lagad mat senare än kl 15:00!

Hallå, vi ville ju ha något annat till söndagmidag än kaffe och fikabröd...

Vi cyklade tillbaka och hamnade på La Paloma istället. Pizza och pilsner i solskenet på en uteservering i en lagom trafikeraad gatukorsning är aldrig fel.
Men oj, vad mätt man blev! Väl hemma så drog jag i mig en kopp kaffe för att försöka undvika den värsta koman, men det hjälpte föga.
Efter att ha kollat in målgången på den 9:onde etppen av touren var det dags att själv sitta upp på cykeln.
Det blåste ganska kraftigt och när jag trodde att jag hade medvind, var det i själva verket motvind... Rundan blev bara 42 km (och absolut inte uppför Ånnabodabacken) och jag var halvdöd när jag kom hem.
Pizza och pilsner är ingen bra uppladdning tydligen. Idag har jag dessutom rejält ont i halsen... Håller tummarna för att halsen ska rehabilitera sig av sig självt under dagens höjdaretapp på Touren. I morgon vill jag nämligen cykla igen. Uppför Ånnabodabacken!!!

Vilse i cyberpannkakan

Skulle som vanligt surfa in på cykelklubben.se för att kolla läget... Då visar det sig att sidan ligger nere!

Alltså får jag försöka lite senare. Lite senare i mitt fall blev efter 15 minuter. Samma sak! Provade efter ytterligare tio minuter. Repris!

Jag får väl helt enkelt skaffa mig ett eget liv, istället för att vara beroende av att snoka runt i hur andra lever sina.

Idag blir det till att jobba med att kattsäkra balkongen, kolla lite på touren och avsluta dagen med att ta en kvällsrunda på cykeln. Känner (kanske inte) för att cykla upp till Ånnaboda i eftermidag/kväll... Så får det bli!

Aj, aj... AJJJ!

Det finns två sorters cyklister... De som gjort en spd-vurpa... Och de som kommer att göra en! Jag gjorde min igår. Skulle korsa en gata, behövde bara trycka på knappen för att då grönt ljus. Klickade ur vänsterfoten och tog tag i stolpen med tryckknappen med högerhanden. Oops! Missade stolpen... Plonk, dump, tjong, så jag man där som ett fån på asfalten... Studsade upp i en blink och försökte se oberörd ut. Tror ingen såg mig... Körde iväg på grönt och kände mig tämligen oskadd. Det var bara höger långfinger som ömmade en smula... Efter en timme gjorde det rent av ont. Men jag kunde i alla fall böja på det i alla leder, så inget var ju brutet... Idag är det svullet och gör skitont... Men det går väl över... Och spd-vurpan är avklarad!

Jag vill ut!!!

Efter lördagens uppmjukningsrunda så förflöt söndagen i slapphetens tecken. En borrmaskin skulle inköpas liksom ett nytt bakdäck till hustruns cykel. Båda uppdragen klarades av ganska smärtfritt varpå det kändes helt ok att sjunka ner i tv-soffan och ägna sig åt andra etappen av Tour de France.
Just då krävde min kropp inte mer ansträngning än så för att vara nöjd. Trött kände jag mig också. På det där viset som det kan kännas i slutet av januari, när all världens mörker och kyla sakta men säkert börjat mala ner ens inre.
Tröttheten hade nog inget med cyklingen att göra, utan var nog mer ett utslag av den senaste tidens slit och släp.

Hursomhelst, när klockan ringde kl fyra i morse så kände jag mig riktigt pigg och utvilad för en gångs skull. Det var ganska grått väder ute och regnade lätt så jag promenerade till jobbet istället för att cykla. Ungefär halvvägs kände jag det. Suget! Ett påtagligt cykelsug för första gången på flera veckor. Jag hade nästan glömt bort den där känslan. Men nu fanns den där i alla fall.

När jag skulle gå från jobbet efter väl förättat värv regnade det fortfarande. Fast det var inget som skulle hindra mig, sade jag kaxigt till några arbetskamrater som verkligen ifrågasatte det lämpliga i att ägna sig åt cykling en dag som denna...
Äsch, sa jag. Det är helt ok att cykla när det regnar. Frisk luft med mycket syre!

Väl utanför ytterdörren insåg jag att mina jobbarkompisar hade fog för sina funderingar. Fy fasen vad det regnade! Det fullkomligt vräkte ner samtidigt som det kom rejäla vindbyar från norr som skickade kaskader av vatten framför sig. Det var bara att inse fakta, ingen cykling idag...

Men i morgon blir det i alla fall en runda. För suget finns kvar. Så till den milda grad att jag till och med köpte en klase bananer när jag var nere i kvartersbutiken för en liten stund sedan. En av guleböjarna ska få följa med i morgon. För nu vill jag verkligen ut!!!

Äntligen!

Det tog lite tid, men till slut så...
Vad jag syftar på är naturligtvis alla flyttbetstyren. Även om vi ännu inte kommit i ordning fullt ut i nya lägenheten, så är själva flytten över. Därför var det extra glädjande att lördagen den 5 juli verkade vilja bjuda på bra cykelväder.

Det hade regnat lite under den tidiga morgonen, men asfalten var i princip helt torr när jag rullade iväg åt nordväst från Örebro. Senaste gången jag satt på cykeln, var den 14 juni. Det var då jag gick i mål på Vätternrundan.
Kroppsminnet var det inget fel på. Rörelserna kändes välbekanta och det var inga direkta problem med att hitta vare sig reglage, pedaler eller sittställning. Däremot så var varken muskler eller hjärna inställda på just aktiviteten cykling.

Såväl småbackar som motvind och knagglig asfalt gjorde djupa revor i den självbild som hittills fått mig att tro att jag var i mitt livs form, typ. Å andra sidan så hade jag ju aldrig sagt mig själv något annat än att den här svängen bara skulle vara ett trivselpass, utan andra intentioner än att väcka kroppen (och hjärnan) så smått och påminna om att den numera ska tröttas ut av cykling, snarae än möbel- och kartonkånkning.

Rundan blev inte längre än 32 km, men just den här gången så kändes det preis lagom. Benen var inte riktigt med på noterna och ibland gick det också oväntat långsamt därför att hjärnan inte manade på i tid. Trots detta så blev det en väldigt angenäm resa i ett högsommarvarmt landskap med lite lagom motvind inledningsvis.

Skönt att vara på rull igen. Äntligen!

Vätternrundan 2008 The story

Det börjar bli hög tid att lägga VR 2008 till handlingarna. Här kommer min berättelse om hur det var, ur mitt perspektiv...

OBS! Pga flyttbestyr och begränsat med skrivtid, så presenteras storyn i delar... Här är första delen så länge...

Veckan innan det stora äventyret hade inte varit optimal, ur uppladdningssynpunkt. Tänkta dagar av vila, kolhydratladdning och lätt träning hade förbytts till ändlösa timmar av möbelflyttande, kartongkånkande och hyrbilsfix. Förutom det vanliga jobbet på jobbet och det samtidiga avslutandet av ett annat, jobbrelaterat projekt. Mer än sex timmars sömn per dygn blev det inte. Jag bestämde mig hursomhelst för att inte låta mig stressas av att de sista förberedelserna inte kunde ske efter det i förväg uppgjorda schemat. Jag hade ju ändå tränat riktigt bra under större delen av vintern och dessutom haft en nästan overkligt bra vår på cykeln.
När jag vandrade ner mot de centrala delarna av Motala på fredagseftermiddagen så var jag ändå rätt nöjd med tingens ordning. Jag skulle köra med CK.se:s SUP 15-gäng och bara det att få träffa ett antal av cykelkompisarna här på bloggen live, kändes inspirerande. Min största fundering just då, var hur det skulle kännas att, efter 30 mil runt Vättern, cykla uppför backen jag just nu gick nerför. Jag bodde alltså på toppen av den backe som ledr ut ur Motala på väg mot Mjölby... Nåja, den dagen den sorgen!
Strax utanför restaurang Bella Notte där vi skulle ha vårt pastaparty, stötte jag ihop med Il Presidente och några minuter senare med Garo. Jag var lite sugen på att ta en titt i det stora tältet på torget, Garo slog följe med mig dit. Köerna var enorma så det blev just bara en titt in i tältet. Vi småpratade lite, lyssnade på musikkåren och tittade på den idogt tuggummituggande landshövdingen som gjorde sig beredd att inviga spektaklet, innan vi åter drog oss mot Bella Notte och pastapartyt.
Alla var där... eller i alla fall ganska många... och i takt med att pastaportionerna åkte ner, och en massa ansikten fick namn, så började så smått mina egna förväntningar och förhoppningar att stiga. Jag promenerade tillbaka uppför backen och la mig för att sova någon timme. Jag vaknade strax före kl 22 av att regnet slog mot rutorna...
En banan och en müslibar senare rullade jag på regnvåta gator genom Motala på väg mot starten. Trots blötan och mörkret så kändes det bra. Det var skönt att sitta på cykeln igen, den hade fått vila sig sedan Huklen och jag rundade Hjälmaren en vecka tidigare. Väl framme i startfållan så var det inte så svårt att få kontakt med SUP 15-gänget. Det var bara att söka sig till ljudet av glada tillrop och skratt! När så klockan blev 23:58 hade vi formerat oss direkt bakom motorcyklarna och gled så iväg. Nu äntligen, efter ett år av såväl förberedelser som funderingar (jag bestämde mig när jag såg en kompis gå i mål på VR 2007), var jag alltså på väg ut på mitt livs första Vätternrunda...
Det är en speciell känsla att cykla i mörker. Att ligga mitt i en klunga av oräkneliga cyklister i mörker, är ännu mer speciellt. Att göra det när regnvattnet stänker från alla håll är nästan surrealistiskt. I alla fall om man har glasögon!
Efter någon mil hade jag i alla fall lärt mig känna igen några av SUP 15-cyklarnas reflexer, det gällde ju att inte tappa bort sig i denna ändlösa karavan av blandade cyklister. Farten var inte direkt hög, men det gällde ändå att vara koncentrerad på vad som hände en bit framör på vägen. Ena stunden flöt det på ganska fint innan någon plötsligt skrek broms-broms-broms en bit framför. Då var det bara att själv tjoa samma sak och samtidigt försöka bromsa både mjukt och resolut och hoppas på att de som låg bakom, hunnit uppfatta vad som var på gång...

Fortsättning följer...

Vätternrundan 2008.

VR är avklarad. 30 mil runt rikets andra sjö... Det var första gången för min del och det gick som en dans. Faktum är att jag och mina kompisar skrattade och fikade oss runt sjön... Detaljer kommer...

Motala nästa!

Måndag eftermiddag... konstaterar att det nu bara handlar om att vila sig i form under de återstående dagarna fram till fredag kväll 23:58 då jag sitter upp på cykeln för att köra Vätternrundan.
Körde ett kort, men jättesvettigt pass i fredags (42 km) och ett lite längre (151 km) jättesvettigt i lördags. Hade eventuellt tänkt ta en kortis på onsdag, men det blir inget av med det. Mina vilodagar kommer jag bl a att tillbringa med att kånka möbler och flyttkartonger. I alla fall fram till torsdag lunch...
Det blev sällsamt mycket som måste göras den här veckan... Så var det inte tänkt från början, men nu blev det som det blev... bara att gilla läget.
Återkommer i bloggform tidigast på söndag. Välkommen tillbaka!

Om att jaga sig själv...

Nedanstående text har jag lånat från min egen bloggning på CK.se igår...

Jag beslöt mig för att tävla mot mig själv i dag, till Flerohopp och tillbaka. Något man kan göra om man har en Garmin Edge 305 cykeldator. Den har nämligen en funktion som heter "virtual partner" som gör att man kan ha sin egen körning från en tidigare runda som referens.
Inledningsvis hade jag tryckt på lite fel knappar så jag såg inte röken av mig. Men vid Förlösa kyrka så kom jag på hur jag skulle göra och vips så låg jag 100 meter bakom mig själv!
Jag visste att jag känt mig rätt så stark i torsdags, så jag nöjde mig med att hålla avståndet bara. Gjorde ingen ansats att jaga ikapp så här tidigt i loppet. I slakmotorna upp mot Skrivaregärdet märkte jag plötsligt att jag närmade mig mig själv. Så i ett av de sista motluten smög jag upp precis bakom... avvaktade till strax innan krönet... Då petade jag i en tyngre växel, ställde mig upp i pedalerna och swischade förbi innan jag hann blinka!
Ganska snart hade jag byggt upp en ledning på ett par hundra meter, men jag lyckades inte skaka av mig helt och hållet. I mil efter mil låg jag grinigt kvar där bakom och såg mig själv slita ont därframme. Torsdagsjaget visste nämligen att det varit lite medvind under de sista 2 milen i torsdags och i dag var det ju i princip vindstilla, så någon hjälp därframme att hålla farten, skulla jag inte få... Det gällde bara att hänga i en bit till alltså, sedan skulle han därframme ha kört slut på sig...
Själv bestämde jag mig för att inte titta så mycket bakåt utan bara köra mitt eget lopp, helt och fullt. Svetten lackade, kossorna blängde och flugor flög in i min mun... Plötsligt fick jag se att jag försvunnit utom synhåll för mig själv. Jag låg nu 600 meter före! 600 meter blev 700 meter och 800 meter. Nu var jag helt rökt! Och jag som tyckte att jag kört så bra förra veckan...
Den sista milen blev en ren defilering. Utan att förta mig kom jag i mål 2, 4 km före mig själv. Så det blev en värdig avslutning på vårens Kalmaräventyr. Nu ska cykeln ner i sin väska och om några dagar är det återigen Närkeslättens asfalt under däcken.
Jag undrar just hur bra jag kommer att vara på hemmaplan? Jämfört med mig själv, alltså...

Vägmarodörer

På Nerikes Allehandas insändarsida har det under ett par dagar handlat om "träningscyklisternas vilda framfart på vägen..." En som vanligt (på den typen av sidor) ganska onyanserad debatt. Det intressanta, och samtidigt väldigt skrämmande, är att det finns trafikanter (bilister) som tycker att det är helt ok att "sätta cyklister på plats..." bara för att de är just cyklister. Sätta på plats i det här fallet innebär att man ska köra så nära man kan och helst tränga ner vederbörande tvåhjulingsidiot i diket...
Jag kunde inte hålla mig utan skickade in följande epos:

Så här är det... Cyklister som bromsar upp trafiken bör köras på direkt. Eller i alla fall trängas ner i diket. Varför är folk upprörda över en sådan sak? Störst går först helt enkelt.Men varför nöja sig med att näpsa cyklister, när det finns så många andra grupper i samhället som också måste lära sig veta hut...
Långsamma pensionärer som absolut måste ut och handla på Ica och Konsum under lunchen t ex. Så fort jag stöter på en sådan, kör jag på deras fula hälsenor med kundvagnen. Då lär dom sig. Dessutom handlar jag dyrare varor än vad de gör, alltså borde jag inte behöva stå och vänta under tiden som de på pin kiv ska försöka betala med jämna pengar, så utdraget segt som möjligt...
Människor som envisas med att stå i vägen och balansera barnvagnar i rulltrappan... Ja men hallå! Det är ju förbjudet, dom ska ju ta hissen eller hålla sig hemma. När jag ser något sådant trycker jag direkt på nödstoppet, så får dom se hur kul det är när man inte kommer fram i rulltrappan...
Osande grillar är ett annat otyg så här års. Ett par rök- eller tårgasgranater på lagom avstånd i vindriktningen från matmarodörerna brukar få ordning på eländet.
Och till skränande barn som hoppar omkring på studsmattor, mopedister, hundägare, frisbeespelare, gitarrister, frimärkssamlare, ballongfarare, datornördar, idiotiska programledare, puckon i största allmänhet och alla andra, vill jag bara säga: -Jag vet var er brevlåda bor!!!

Det var ingen som kommenterade mitt inlägg...

Hopp om livet

För ett år sedan bloggade jag om min då nyinköpta sadel. Jag var nöjd med den och tyckte att den motsvrade mina förväntningar. Kort sagt, den gick att sitta på!

Nu under våren har jag märkt att de gamla problemen med ömmande sittknölar har kommit tillbaka, Visserligen inte lika illa som med den gamla sadeln, men ändå...

Under dagens 85 km-runda till Flerohopp fick jag plötsligt nog. Nu skulle sadeln justeras. MAn ska ju inte hålla på och ändra och ändra, utan låta saker ta lite tid ibland, så att kroppen hinner vänja sig. Men nu, efter ett år så kan det väl vara dags.
Jag höjde sadelspetsen med ungefär 3mm och genast förvandlades den aningen obekväma
sadeln till en tv-soffa! Wow, vilken skillnad en justering kan göra...
Om den positiva förändringen är av bestående karaktär, eller bara tillfällig vet jag om ett år... Innan dess är det dumt att skruva och ändra...

Ciao!

Det blåser på toppen (och även där jag är)...

Idag blev det en tur till Orrefors. 117 km loggades innan jag var tillbaka i det gula huset på Ängö igen. Vägarna var helt underbara. Snudd på att man fick en överdos av småländsk Bullerby-idyll på köpet. Torp, hästgårdar, bondbyar, stengärdsgårdar, syréner, äppelblom, katter, lamm, kossor, traktorer, hästar, studsmattor (!?!)höns, gräsklippare och glasbruk. Fantastiskt!
Det enda som inte var riktigt bra idag, var vädret. Visserligen sken solen och termometern visade 15 grader när jag stack... men det var något lurt med det hela.
Just det, blåsten. Vinden forsade ner ända inifrån Bottenhavets innersta, förmodligen ännu isbelagda, vik. Och på vägen ner utefter landets ostkust så blev den lite taggig i kanten. Detta gjorde att jag lyckades ha motvind i stort sett hela vägen. Både dit och hem. Det blåste banne mig från alla håll. Samtidigt.
Mig icke tycka om!!! Inte min axel heller.
När jag knatade iväg till butiken på hörnet för att skaffa mig bananer till morgondagens (förhoppningsvis) tur så skrev någon av kvällstidningarna på löpet att det var Medelhavsvärme på väg...

Kan man hoppas på ett väderomslag redan till i morgon bitti?

Kallt och omysigt, men bra ändå...

Nu var det några dagar sedan jag cyklade. Till största delen kan man säga att upehållet var ett inplanerat träningsstopp, för att kroppen ska ges möjlightet till vila och återhämtning. Men en lite för sen onsdagskväll tillsammans med mina studenter, gjorde att den tänkta torsdagsträningen blev ett tidigt sovpass istället...

Det var faktiskt nära att dagens pass rök också. Helt och hållet beroende på det usla vädret. Kallt och blåsigt. Jag hatar när det är så. Speciellt i maj månad...

Men hur det nu var, så kom jag mig iväg i alla fall. Och man ångrar som bekant aldrig ett genomfört träningspass... Men jädrar vad ont i axeln/nacken jag får i det här vädret. Efter bara en dryg mil började det kännas... och efter tre hade jag svårt att vrida på huvudet. Stannade till en stund och gjorde lite uppmjukande rörelser och då blev det tillfälligt bättre. Men de sista två milen hem i motvinden var inte kul, om man säger så...

Jag fick i alla fall ihop 67 km och förhoppningsvis kan det bli lika mycket i morgon. Kan man hoppas att temperaturen stiger så pass så att det i alla fall blir tvåsiffrigt på termometern..? Växthuseffekten... hallå?!?

Tack!

Enligt ett analysprogram jag har kopplat till den här bloggen, har antalet besökare fördubblats under den senaste veckan. Trenden är tydlig och förhoppningsvis bestående. Därför vill jag bara i all ödmjuhet tacka för besöken. Kul att du hittat hit och fortsätter titta in då och då.

Den här helgen är jag hemma i Hampe (utan cykel) och ägnar mig åt att "administrera" familjelivet. Därför inget bloggande på ett par dagar. Konstaterar bara att vi hade en himla tur med vädret förra helgen när det var Hjälmaren runt...

Nu, i skrivande stund, är det 8 grader varmt och regnet hänger i luften... Förra veckans sommarvärme känns overkligt avlägsen... Trevlig helg!

Shit happens

Det är inte alltid det blir som det är tänkt... men i så fall är det ju bara att tänka om!
Var laddad inför en planerad runda idag. Vädret var helt ok, även om det kom en och annan kylig vindpust från havet. Men jag bestämde mig ändå för att inte köra.

Efter gårdagkvällens kylslagna runda så var jag fortfarande ganska öm i nackmusklerna i morse. Kletade in en rejäl klick med Tigerbalsam på det ömmande området, vilket iofs har gjort en del nytta... men det känns som om det smartaste är att inte hänga över ett bockstyre just ikväll. Och eftersom jag ska på Kaktusgala (mediestudenternas i Kalmar egen "oscarsgala") i morgon, så betyder det två vilodagar. Det kan aldrig vara fel, eller hur?

Alltså är det bara att gilla läget, fortsätta gnida in nacken med Tigerbalsam och hoppas på några ytterligare plusgrader tills på torsdag...

Hjälmaren runt

Nu kan man alltså lägga Hjälmaren runt 2008, till handlingarna. När jag köpte min racer för ett drygt år sedan var det just detta loppet som var mitt huvudsakliga mål. Sedan skulle jag se mig om efter ett nytt.
I skrivande stund är jag glad för att jag ganska tidigt under cykelsäsongen 2007 bestämde mig för att ha två mål inför 2008. Både Hjälmaren och Vättern. Sedan finns ju TdÖ (tour de Östernärke) att ta itu med under sensommaren.

Hjälmaren runt var en riktigt positiv upplevelse. Så här skrev jag i en kommentar på Huklens blogg på ck.se: Det var verkligen en fantastisk cykeldag. Dessutom min debut i sådana här sammanhang (om man bortser från Mjörn runt 1980). Jag har aldrig tidigare cyklat så långt på en dag, någonsin... dessutom har jag aldrig varit i närheten av den snitthastighet vi körde på idag. Mitt "magic moment" var nog när CK Ceres snälltåg kom ångandes strax öster om Arboga, på vägen mot Västermo. För en bråkdels sekund anade jag hur de skulle försvinna bort i fjärran, innan jag plötsligt märkte att jag hade kraft i benen tillräckligt för att hänga på sista rulle... Den resan fram till Hjälmarsund kommer jag sent att glömma.
Måste också passa på att lyfta på hjälmen för Kumlagänget. Det var en ren fröjd att få dela ert sällskap idag!

Som sagt, en väldigt positiv upplevelse. Jag hade ju mina funderingar innan start över hur långt 150 km egentligen är. Vidare funderade jag rätt mycket på hur jag skulle klara värmen. Visserligen gillar jag när det är varmt, men man vet ju aldrig. Hade jag tankat tillräckligt med vätska innan? Var kroppens celler fyllda med energi och näring tillräckligt? Var jag pigg nog?
Svaret på alla tre frågorna visade sig vara JA!
Det enda som egentligen inte var helt på topp, var min vänstra axel. Hade känt av en stickande smärta från axeln och upp mot nacken, under de sista förberedande rundorna i Kalmar.
Var på besök hos min massör, kvällen före loppet och han kunde bara konstatera att det var stelt och spänt. Han gjorde vad han kunde men på slutet av loppet hade jag riktigt ont.
Nu ikväll, måndag, var jag ute på en lite "skakaloss-runda" på 58 km. Efter halva sträckan kändes det som om hela axeln hade låst sig. När jag kom hem gjorde det riktigt ont, typ 1000 nålar, så fort jag vred på huvudet.
Efter en varm dusch smorde jag in området med en rejäl laddning Tiger-balsam. Hoppas att det hjälper. Just nu känns det skönt i alla fall...

Är sugen på en lite längre runda i morgon, men om det värker det minsta, så struntar jag i det. Jag vill ju inte riskera något, en månad innan Vättern...

Hjälmaren runt

Igår (lördag) körde jag Hjälmaren runt för första gången. Jag försökte göra några live-bloggar med hjälp av mobilen, men det var visst något vajsing med uppkopplingen...
Återkommer med en utförligare rapport från en fantastisk resa i ett för mig oväntat högt tempo.