Aj, aj... AJJJ!

Det finns två sorters cyklister... De som gjort en spd-vurpa... Och de som kommer att göra en! Jag gjorde min igår. Skulle korsa en gata, behövde bara trycka på knappen för att då grönt ljus. Klickade ur vänsterfoten och tog tag i stolpen med tryckknappen med högerhanden. Oops! Missade stolpen... Plonk, dump, tjong, så jag man där som ett fån på asfalten... Studsade upp i en blink och försökte se oberörd ut. Tror ingen såg mig... Körde iväg på grönt och kände mig tämligen oskadd. Det var bara höger långfinger som ömmade en smula... Efter en timme gjorde det rent av ont. Men jag kunde i alla fall böja på det i alla leder, så inget var ju brutet... Idag är det svullet och gör skitont... Men det går väl över... Och spd-vurpan är avklarad!

Jag vill ut!!!

Efter lördagens uppmjukningsrunda så förflöt söndagen i slapphetens tecken. En borrmaskin skulle inköpas liksom ett nytt bakdäck till hustruns cykel. Båda uppdragen klarades av ganska smärtfritt varpå det kändes helt ok att sjunka ner i tv-soffan och ägna sig åt andra etappen av Tour de France.
Just då krävde min kropp inte mer ansträngning än så för att vara nöjd. Trött kände jag mig också. På det där viset som det kan kännas i slutet av januari, när all världens mörker och kyla sakta men säkert börjat mala ner ens inre.
Tröttheten hade nog inget med cyklingen att göra, utan var nog mer ett utslag av den senaste tidens slit och släp.

Hursomhelst, när klockan ringde kl fyra i morse så kände jag mig riktigt pigg och utvilad för en gångs skull. Det var ganska grått väder ute och regnade lätt så jag promenerade till jobbet istället för att cykla. Ungefär halvvägs kände jag det. Suget! Ett påtagligt cykelsug för första gången på flera veckor. Jag hade nästan glömt bort den där känslan. Men nu fanns den där i alla fall.

När jag skulle gå från jobbet efter väl förättat värv regnade det fortfarande. Fast det var inget som skulle hindra mig, sade jag kaxigt till några arbetskamrater som verkligen ifrågasatte det lämpliga i att ägna sig åt cykling en dag som denna...
Äsch, sa jag. Det är helt ok att cykla när det regnar. Frisk luft med mycket syre!

Väl utanför ytterdörren insåg jag att mina jobbarkompisar hade fog för sina funderingar. Fy fasen vad det regnade! Det fullkomligt vräkte ner samtidigt som det kom rejäla vindbyar från norr som skickade kaskader av vatten framför sig. Det var bara att inse fakta, ingen cykling idag...

Men i morgon blir det i alla fall en runda. För suget finns kvar. Så till den milda grad att jag till och med köpte en klase bananer när jag var nere i kvartersbutiken för en liten stund sedan. En av guleböjarna ska få följa med i morgon. För nu vill jag verkligen ut!!!

Äntligen!

Det tog lite tid, men till slut så...
Vad jag syftar på är naturligtvis alla flyttbetstyren. Även om vi ännu inte kommit i ordning fullt ut i nya lägenheten, så är själva flytten över. Därför var det extra glädjande att lördagen den 5 juli verkade vilja bjuda på bra cykelväder.

Det hade regnat lite under den tidiga morgonen, men asfalten var i princip helt torr när jag rullade iväg åt nordväst från Örebro. Senaste gången jag satt på cykeln, var den 14 juni. Det var då jag gick i mål på Vätternrundan.
Kroppsminnet var det inget fel på. Rörelserna kändes välbekanta och det var inga direkta problem med att hitta vare sig reglage, pedaler eller sittställning. Däremot så var varken muskler eller hjärna inställda på just aktiviteten cykling.

Såväl småbackar som motvind och knagglig asfalt gjorde djupa revor i den självbild som hittills fått mig att tro att jag var i mitt livs form, typ. Å andra sidan så hade jag ju aldrig sagt mig själv något annat än att den här svängen bara skulle vara ett trivselpass, utan andra intentioner än att väcka kroppen (och hjärnan) så smått och påminna om att den numera ska tröttas ut av cykling, snarae än möbel- och kartonkånkning.

Rundan blev inte längre än 32 km, men just den här gången så kändes det preis lagom. Benen var inte riktigt med på noterna och ibland gick det också oväntat långsamt därför att hjärnan inte manade på i tid. Trots detta så blev det en väldigt angenäm resa i ett högsommarvarmt landskap med lite lagom motvind inledningsvis.

Skönt att vara på rull igen. Äntligen!